Le Corbusiers Cabanon

Publicerad:

”Arkitekter har ett ansvar att skriva om arkitektur.” Det hävdade Olle Svedberg (1938–2019), lärare i arkitekturhistoria på arkitektskolan i Lund. En av Olles före detta studenter är Lars Gezelius, verksam på Ettelva Arkitekter, som bloggar här på arkitekt.se. Med tillstånd från Olle Svedbergs barn har Lars tillsammans med Anna-Maria Blennow bearbetat tre av hans texter om konst och arkitektur från den franska medelhavskusten. Vi publicerar denna sommarläsning i Lars blogg. Texterna är tillkomna i det tidiga 2000-talet under Olles och Anna-Marias resor, med intryck sammanhållna av en skarp januarisol: ”Den bästa tiden att resa till Rivieran”.

Den första texten, publicerad här, handlar om Le Corbusiers viste i Roquebrune, Le Cabanon. Den andra har titeln ”Henri Matisse, syster Jacques-Marie och kapellet i Vence”. Den tredje handlar om Jean Cocteau som var verksam på flera olika sätt på Côte d’Azur.

Trevlig läsning!

Le Corbusiers Cabanon

Somrarna 1938 och 1939 vistades Le Corbusier i Eileen Grays E 1027 på inbjudan av Jean Badovici som nu bodde där själv. Han kände sig alltmera som medelhavsmänniska och började drömma om ett eget ”chateau på Rivieran”. Det dröjde mer än tio år innan planerna blev verklighet. Under de åren hade ett nytt litet timrat värdshus vuxit upp vid kuststigen ovanför E 1027 och vänskapsband hade knutits mellan Corbusier och värdshusvärden, en tidigare rörmokare från Nice, Thomas Rebutato. Under en nyårsfest 1951 tog Corbusier mod till sig och frågade Rebutato om han fick lov att bygga en liten cabanon vid värdshusets fria gavel som födelsedagspresent till sin hustru, Yvonne Gallis, uppvuxen i det Monaco man kan se tvärs över havsbukten.

Han berättar själv: ”Den 30 december 1951 ritade jag på ett bordshörn i en liten lunchrestaurant på Côte d ‘Azur, som gåva till min fru på födelsedagen, planerna till Le Cabanon som jag byggde det följande året på ett klipputsprång hamrat av vågorna. Dessa planer gjordes på 3/4 timme. De blev definitiva; inget kom att ändras; Le Cabanon förverkligades precis efter dessa ritningar. Tack vare Le Modulor växte det hela fram lugnt och säkert.”

Modulor var namnet på ett måttsystem som Le Corbusier låtit några av sina unga medarbetare hjälpa till att utarbeta medan kontoret på 35 Rue de Sèvres i Paris hölls stängt under kriget. Han hade länge varit irriterad på det abstrakta metersystemet, som inte hade något med människans egna mått att göra och sökte efter något som motsvarade det gamla tum-, fot- och alnsystemet men var mera anpassat till dimensionerna i moderna byggnader. Det blev till sist två måttserier, en blå och en röd, båda med namnet Modulor. “Röda serien” utgick från navelhöjden= 113 cm (Corbusiers eget mått).  ”Blå serien” utgick från dubbla måttet 226 = en man med uppsträckt arm. Om tillkomsten av måttsystemen skrev Le Corbusier en lika roande som krånglig bok.

Bild: Le Modulors engelska utgåva från 1955. Den presenterades första gången 1948.
Bild: Le Modulors engelska utgåva från 1955. Den presenterades första gången 1948.

Det praktiska eldprovet för Modulor blev det stora bostadshuset Unité d’Habitation i östa utkanten av det krigsskadade Marseilles, tillkommet på initiativ av återuppbyggnadsministern Claudius Petit. Det blev en 140 meter lång byggnad, 24 meter bred och 56 meter hög med 58 entresolerade familjebostäder som sträckte sig från yttervägg till yttervägg och kunde nås från tre långa mittkorridorer. Dessutom byggdes en invändig servicegata med butiker, restaurant och hotell samt på takterrassen bland annat en förskola, lekplatser, gymnastiksal och en löparbana innanför takbarriären. Dessutom två skulpturala torn, ett för ventilationen, ett för hissarna. Allt var projekterat med endast 15 Modulormått.

Bild tv: Del av taklandskapet, Unité d’Habitation i Marseille. Bild th: Le Cabanon vid Cap Martin.
Bild tv: Del av taklandskapet, Unité d’Habitation i Marseille. Bild th: Le Cabanon vid Cap Martin. Foton: Olle Svedberg

 Le Corbusier hade återvänt från USA, förbittrad över att inte få leda uppförandet av den nya FN-skrapan i New York. Den hade han planerat med en stomme av stål, ett material som det fanns gott om i USA men rådde stor brist på i andra världskrigets Europa. Vilket tvingade honom att bygga Marseillehuset av rå betong (béton brut). Han gjorde en dygd av nödvändigheten och lät betongen behålla spåren efter grova formbräder, snäckskal, stenar med mera, vilket gav byggnaden ett kraftfullt uttryck, som blev stilbildande framför allt i Europa under 1960- och 1970-talen. Till det kraftfulla uttrycket bidrog också ett fast solavskärmningssystem av betong (brise soleil) som målades i primärfärgerna rött, blått och gult. Slutligen lyftes det jättelika huset upp på kraftiga pilotis, så att marken under huset lämnades fri för gående och cyklister.

Unité d’Habitation byggdes på sex år och var i det närmaste färdigt när Le Corbusier skissade Le Cabanon på bordduken i L’Etoile de Mer nyåret 1951.

Huset prefabricerades sedan i Ajaccio på Korsika och anlände i delar till Roquebrune där det sattes ihop vid värdshusets fria gavel av en snickare, som också gjorde de enkla möblerna efter hand som ritningar anlände från Paris. Exteriören tänktes först klädd i aluminium men Le Corbusier bestämde sig till slut för trä som på värdshuset; det utvändiga var i detta fall en bisak hävdade han: ”Exteriören och taket är oberoende av det problem som ställts här”.

Vad var det för problem? Det visste vi ingenting om när vi i januari år 2002 bestämde oss för att söka upp huset. Från stationen i Roquebrune slog vi in på kuststigen runt Cap Martin som numera döpts till Sentier Le Corbusier. Långt nere skymtade en grusstrand där flera stora svarta stenbumlingar stack upp några meter ut i vattnet, som annars bildade en obruten yta ända till horisonten. Efter ytterligare ett hundratal meter dök några små timrade trähus med korrugerade eternittak upp alldeles nedanför stigen, sedan en vindpinad talldunge och en smal stentrappa, som ledde ner till det minsta av husen – Le Corbusiers arbetsbod, egenhändigt byggd av värdshusvärden Rebutato, grönmålad med en vit långsida vänd mot havet som ett sjömärke. Ett tiotal meter längre bort låg cabanonen, vägg i vägg med det något högre värdshuset. Kaktusar av olika slag och en stor cypress fyllde översta delen av den branta sluttningen, sedan tog den renspolade taggiga grå klippan vid. Intill cabanonens fria gavel växte ett gammalt johannesbrödträd i en kraftig stenskodd jordhög.

Vi fick vända oss till Roquebrunes turistbyrå för att få se cabanonens insida. Guiden berättade, medan hon låste upp, att det under de liggande kluvna stockarna finns isolerande skikt mineralull. När dörren öppnades överraskades vi av de färgstarka abstrakta målningarna i den smala farstun. Men vad ”föreställde” de? Vi tyckte oss se olika motiv och former typiska för Le Corbusiers måleri vid den här tiden. Längst in öppnade sig åt höger en dörr till det enda rummet, på en gång sovkammare och arbetsrum, klätt med omålade plywoodskivor. I farstuns förlängning doldes en vit vattenklosett bakom ett tjockt rött draperi och alldeles utanför stod en smal träsoffa som varit Yvonne Gallis sovplats. (På ett foto i Oevre Complete för åren 1946–52 sträcker en svartvit katt ut sig på ett tvärrandigt överkast och då ser sängen betydligt mindre spartansk ut.)

Bild tv: Målning från värdshuset med dörr in till Le Cabanon. Bild th: Interiör detalj med träsoffa och vattenklosett. Foton: Olle Svedberg
Bild tv: Målning från värdshuset med dörr in till Le Cabanon. Bild th: Interiör detalj med träsoffa och vattenklosett. Foton: Olle Svedberg

Själv hade Le Corbusier sin madrass i en hopfällbar trälåda vid soffans fotända och han sov på golvet med fötterna vända mot ett lågt sittande ”mineralogiskt” fönster som visade ett utsnitt av vägbanken alldeles utanför. Huvudet vände han mot en rumshög colonne sanitaire, som ovanför madrassen hyste några små bokhyllor och på andra sidan några minimala gulmålade skåp för tandborstglas och dylikt, samt gav stöd åt ett litet rostfritt handfat.

Mellan toaletten i hörnet och le colonne sanitaire hade golvbrädornas citrongula färg slitits ner till en trären ”stig” som började och slutade vid en vertikal vädringslucka med myggnät i respektive hörn.

Resten av rummet upptogs av ett väggfast ritbord med yta av olivträkubb och under stod ett par fint snickrade pallar av ölbacksmodell. I jämnhöjd med bordet fanns en lång väggfast hylla med flera öppna fack under och ovanför en mindre hylla med en hemmagjord vit papperslampa på. Vid den återstående väggen mot farstun stod ett rymligt halvhögt skåp av valnöt, till 2/3 garderob med stålgalgar att hänga kläder på och för övrigt fyllt med utdragbara förvaringslådor.

Av det svagt lutande innertakets skivor var en röd, en grön, tre vita och en blekt himmelsblå. Den sista hade lyfts upp några decimeter för att ge plats åt skjutdörrar in till ett litet vindsförråd, men hade också till uppgift att bryta takytans släta enformighet. Takskivorna mätte alla 0,9 x 1,80 meter (båda måtten hämtade från den ”röda” serien). Helhetsintrycket av interiören var rymlighet, trots litenheten. Allt var lätt att nå, nästan inget stod i vägen.

Bild tv: Exteriörmålning från värdshuset. Bild th: Unités de Camping ligger i närheten av Le Cabanon. Foton: Olle Svedberg
Bild tv: Exteriörmålning från värdshuset. Bild th: Unités de Camping ligger i närheten av Le Cabanon. Foton: Olle Svedberg

Så till det kanske allra viktigaste: fönstren. Det ”mineralogiska” nere vid golvet balanserades av två kvadratiska i ögonhöjd, ett på sydväggen och ett på den västra. I stängt skick visade båda ett kvinnoporträtt, i öppet exponerade det södra horisontlinjen mellan hav och himmel, förstärkt av den spegel som fästs på insidan av den vinklade fönsterluckan, medan det västra bjöd på en vy över Monaco (före höghusens tid) — kanske en av Yvonne uppskattad del av ”födelsedagspresenten”.

Men vi vet inte vad hon själv tyckte. Eller i vilken utsträckning interiören var anpassad efter henne och hennes handikapp. Efter tidiga framgångar som modell och kläddesigner tycks hon efter drygt 30 års samliv med Le Corbusier – de träffades 1919 och gifte sig 1930 — ha förvandlats till en skugga av sitt tidigare jag under alkoholens inverkan. Uppenbarligen var hennes rörelseförmåga starkt begränsad efter upprepade fall med frakturer som följd redan när cabanonen byggdes. Vilket kanske bäst förklarar de små måtten. Måltiderna intogs troligen alltid inne på värdshuset, dit man kom genom en av väggmålningen i förstugan väl kamouflerad dörr. Och steg då rakt in i Le Corbusiers okonventionella grupporträtt av familjen Rebutat på andra sidan. (bild)

Men Yvonnes begränsade rörlighet kan knappast vara hela förklaringen till cabanonens små mått och allmänna disposition. När den byggdes var Le Corbusier redan i gång med två snarlika projekt alldeles i närheten, nu med Rebutato som kompanjon. Det ena hette ”Roc” och skulle bli en starkt koncentrerad semesterby på de branta vinodlingsterrasserna nedanför Roquebrune – en idé besläktad med Unité d’Habitation i Marseille men med de långsmala lägenheterna förskjutna nerför odlingsterrasserna där vissa rader av apelsinträden sparats för att pryda gång- och cykelvägar. Le Corbusier såg klart vilken fara som hotade Cote d´Azur när feriehusbyggandet släpptes lös. Folk med pengar drogs hit ner för det sköna klimatets och de vackra havsvyernas skull. ”Utsikten måste därför beaktas i första hand”, skriver han i Oevre Complete. ”I andra hand måste landskapet skyddas mot planlös bebyggelse. Det kan ske genom en noggrant genomtänkt plan, som inte bara bevarar landskapets skönhet, utan som formar byggnaderna så att de bildar en arkitektoniskt värdefull helhet. Genom att studera de gamla små städerna uppe på höjderna kan man få värdefull vägledning: husen ligger tätt vägg i vägg men fönstren går att öppna mot den oändliga horisonten.” (Oevre Compl. 1946-52, s 54). Just så skulle ”Roc” utformas, fastän med moderna material och med Modulors hjälp. Dessvärre fick man aldrig se det färdiga resultatet, för Rebutato lyckades inte få fram pengar att bygga för som han lovat. (Projektet fick ändå betydelse som en prototyp för det som senare kom att döpas till ”tätt-lågt”, ett av 1960-talets stora arkitektoniska slagnummer i Europa.)

Det andra delprojektet, ”Rob”, skulle bestå av sex stora aluminiumklädda radhus på den utsatta klippan nedanför l’Étoile de Mer samt tio Unités de Camping — små sammanbyggda övernattningshytter för fotvandrare — litet högre upp vid kuststigen. Men inte heller ”Rob” blev verklighet: en dag kom en jättevåg insvepande och sköljde över hela strandklippan framför ögonen på Le Corbusier, som då insåg att projektet var omöjligt. Därefter stal en rad andra uppdrag på olika håll i världen hans energi och uppmärksamhet. Men Rebutato gav inte upp utan byggde 1954–57 på egen hand fem små Unités de Camping omedelbart norr om värdshuset – sammanbyggda till ett långsträckt skjul på korta pilotis av cement strax ovanför Eileen Grays och Jean Badovicis E 1027. Med stomme av trä och små fönstergluggar åt havet, trappor och ytterdörrar vända mot kuststigen. Bakom de olikfärgade dörrarna fem rum på vardera 27 kvadratmeter, hälften av cabanonens yta. Alla invändiga detaljer är hämtade därifrån, brädgolven, plywooden på väggarna, de målade skivorna i taket, en röd och en grön närmast dörren, två vita mot fönstergluggen och havet. Inredning: en trång dubbelsäng, en colonne sanitaire med rostfritt handfat, en bagagehylla, en klädstång.

Yvonne Gallis avled i Paris den 5 oktober 1957 men fick sin grav högt uppe på Roquebrunes kyrkogård. Och Le Corbusier övergav inte cabanonen. Här fick han vara i fred för sin berömmelse, gå omkring med penslarna klädd som han för stunden ville, bättra en målning, tälja på en skulptur, ge sig av på stigen runt kapet eller plocka stenar på stranden inne i bukten och bära hem dem till samlingen på hyllan i ritboden. Stranden var en säkrare badplats än klipporna med deras förrädiska baksug. Den 27 augusti gick han dit för sista gången, hjärtat stannade under simturen. Han blev 72 år. På Louvrens gård i Paris paraderade hedersvakt och författaren och kulturministern André Malraux talade:

”Efter att under många år ha använt en bred korridor i ett övergivet kloster som ateljé, dog mannen som hade skapat huvudstäder, ensam i en eremithydda. De badare som fann och tog med sig den gamle simmarens kropp, visste inte att hans namn var Le Corbusier. Men förmodligen hade han varit glad om han vetat, att när de varje dag såg honom gå ned mot stranden, hade de kallat honom ´den gamle´.”

Yvonne Gallis och Le Corbusiers grav på kyrkogården i Roquebrun. Foto: Olle Svedberg
Yvonne Gallis och Le Corbusiers grav på kyrkogården i Roquebrun. Foto: Olle Svedberg

Uppe på kyrkogården i Roquebrune väntade Yvonne. Hennes namn hade han själv skrivit i svart mot blått på ett stycke plåt. En vän fick pränta hans eget ovanför och härma stilen så gott han kunde: Charles-Edouard Jeanneret, dit Le Corbusier. Det lyser om plåten, blå, gula, vita och röda liggande fält. Som en hälsning från den eviga solnedgången över havet nedanför Roquebrune.

Text: Olle Svedberg

P.S. Översättning av Malraux´s tal från franska av Tove Dumon Wallsten. Sista meningens ”den gamle” är på franska ”l’ancien”, som förutom åldern innebär någon som vet mycket och anspelar på antiken.

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Omhändertagen fresk sprakar åter av färg
Bloggar
Publicerad:

Omhändertagen fresk sprakar åter av färg

När en personalmatsal blev kontor behövde den fresk som täcker en hel vägg rengöras, lagas och retuscheras. Lars Gezelius skriver om omhändertagandet av En dag i Papadates.
Författare:
Lars Gezelius
<strong>Den omvända futurismen</strong>
Bloggar
Publicerad:

Den omvända futurismen

”Grottan är för oss det ursprungliga, det var här allt började. Men vad bestod våra tidigaste rumsliga erfarenheter av och vilka essentiella värden har ärvts och blivit fundamentala inom arkitekturfältet?” Det frågar Kabage Karanja från Cave Bureau, ett arkitektkontor som lever och verkar i en kontext olik allt annat. Lars Gezelius har besökt en utställning på Louisiana tillägnat kontoret.
Författare:
Lars Gezelius
<strong>Kyrktak blev pionjärprojekt inom datorgenererad design</strong>
Bloggar
Publicerad:

Kyrktak blev pionjärprojekt inom datorgenererad design

Har bloggaren Lars Gezelius upptäckt ett av de första exemplen på datorgenererad design? Utifrån dagboksanteckningar av arkitekt Wolfgang Huebner berättar han historien om när pionjärprojektet, den nygotiska kyrkan i Lomma, fick ett nytt, mönstrat skiffertak.
Författare:
Lars Gezelius