Att ta sig tid: Anupama Kundoo

Wall House

Anupama Kundoos arkitektur är både traditionell och samtida, detaljeringen är precis och hantverket äger en skicklighet i utförandet oavsett om det är en tegelmur eller ett mer avancerat smidesarbete.  Det är en arkitektur vars kvaliteter baseras på tektonik och textur.

Formspråket i Wall House, hennes andra egenritade bostad, är varierat men hålls samman av den noggranna materialbearbetningen och i de rumsliga flödena. De öppna rummen för gemenskap har nära kontakt med naturen, de privata rummen är mer slutna. Naturmaterialen järn, sten och trä har givits en dekorativ verkan i sättet de är sammanfogade på. En tunnare tegelsten, endast 2,5 cm hög, tillverkades lokalt för byggnaden. Det krävdes mindre energi vid tillverkningen av den tunna stenen än för en konventionell tegelsten. Dock krävdes det mer arbetskraft vid uppförandet. Hantverkarna och den lokala ekonomin gynnades, i stället för byggnadsindustrin. 

Vi samtalar om byggnadens rumshöga dörröppningar. Luftströmmen, den ljumma brisen, kan då flöda fritt mellan rumsligheterna. Och träden har stor betydelse för byggnaden, varje träd behandlas som den individ den är. De planteras inte bara för nuet utan också för att de som kommer efter ska kunna nyttja trädets skugga en varm dag.

”Byggnadsarbetarna och jag prövade oss fram i hantverket. Handens arbete söker efter harmoni och symmetri. Min kunskap om geometri, min kunskap om ordning, det kommer från arbetet med händerna. I byggandet diskuterade vi hantverkets utveckling. Vi gjorde om, testade och prövade. Till slut blev det ett valv som fungerade, vi lärde oss under tiden. Valvet består av lätt konformade keramiska rör som är instuckna i varandra. Vi skapade ett valv där en större stålkonstruktion blev överflödig. Och se på de drejade skålarna i det lägre undertaket, är de inte vackra? Om du inte tar dig tid att lära dig, om du tar genvägar, då blir kunskapen inte inlärd. Det är ett av vår tids dilemman.”

Bakgrund

Anupama Kundoo föddes 1967 och utbildade sig i Bombay. Arkitektutbildningen var traditionell med givna ideal:  att skapa rumsliga samband där funktionen var grundläggande för en byggnads utformning, att material och ljus ska samverka och att det byggda ska bära på sociala förtecken där det offentliga rummet har hög prioritet. Men efter utbildningen, vad skedde då?

”Bombay är i dag en stad där allt sker väldigt snabbt. De beslut som fattas är inte alltid kunskapsdrivna. Det finns ett lidande i gapet mellan ens egna ideal och hur samtiden ser ut. Det är lätt att hamna i konflikt mellan det vi står för och det vi utför. Det är en stor kris i samtiden och den krisen finns överallt, inom samtliga fält.

Allt har med tiden att göra: det förflutna, nuet och framtiden. Jag tänker mycket på sådant.  Det finns ett filosofiskt tankegods från där jag kommer, som är en del av min uppväxt och skolning. Och detta generella tankemönster är applicerbart även på arkitekturen. Så jag sökte mig till traditionen, till hantverket, till de essentiella kunskaperna. Bort från de stora kontoren där du inte ens känner alla till namn. Folk frågar varför jag rör mig motströms, men det gör jag inte. Jag kämpar inte mot strömmen, för mig är det ingen kamp.” 

Efter studierna sökte sig Anupama Kundoo från Bombay till Auroville i delstaten Tamil Nadu i sydöstra Indien. Där arbetade hon under lång tid med den franske arkitekten Roger Anger. Hennes arbete har fortsatt även efter Angers död 2008. Där är hon fortfarande delaktig i stadens utveckling, i allt från stadsplanen till enskilda byggnadsverk.

”Min verksamhet stöder sig idag på tre ben, min egen praktik, min forskning och undervisningen. Jag driver ett forskningsorienterat företag och en praktiskt orienterad undervisning. Det är ett sätt att bygga upp och utvidga kunskap och föra kunskapen vidare. Nu bor och arbetar jag i Berlin, undervisar på arkitektskolan i Potsdam och jag har kontor i Bombay.”

Voluntariat Homes for Homeless Children 

”Vår tid är en essentiell resurs som vi inte kan skapa, men vi kan ge av vår tid till andra. Och andra ger av sin tid till dig. Vi äger våra dygn, vi har olika förutsättningar att styra över vår tid men alla äger vi våra 24 timmar. Och din tid går inte att spara, det är en ändlig resurs som du måste nyttja på bästa sätt”.

Hennes beskrivning av vår tidsresurs är allmänmänsklig. Det visar sig i praktiken, i det sociala engagemanget och i detaljernas utformning. Det finns en helhetssyn i arbetssättet som bär med sig av detta sätt att tänka på.

Barnhemmet i Pondicherry uppfördes på liknande sätt som vid traditionell keramiktillverkning. Handslaget obränt tegel lades i cirkulära skift och kläddes med lera. Det hela brändes sedan inifrån under tre till fyra dygn. Leran sintrade och en stabil domkonstruktion blev resultatet. Sättet att arbeta är lokalt förankrad, en tradition utvecklad av keramikern Ray Meeker. Marken och jorden lämpar sig väl till detta. Det yttersta av fasaden består av skärvor av keramik och därunder ett lager av ferrocement. Ytterligare lerstenar lades in i ugnen vid bränningen, dessa stenar kunde säljas som byggmaterial och på så vis finansiera projektet.  

”Blev det en fungerande formvärld? Jag vet inte. Själva processen skapade formen. Metoden är arbetsintensiv men materialsnål. Det socioekonomiska intresserar mig. I stället för att handla kostsamma material från byggnadsindustrin går pengarna till hantverkarnas löner. Den ekonomiska investeringen kommer den lokala ekonomin till del.”

Full Fill Home

Full Fill Homes är ett försök att ge svar de frågor som bostadsbristens Indien ställer. Bostaden går att uppföra på sju dygn, inklusive grundläggning. En liten byggnad för vatten, dusch och toalett står i dess närhet. Avloppet kan anslutas på olika sätt: till en septiktank, en torrtoalett eller till ett mer ordinärt rörsystem.

Balkar i lättbyggnadsteknik tillverkas av ferrocement. Materialet är lätt och tunt där materialåtgången är mindre än vid konventionellt byggande. Balkarna tillverkas lokalt med hönsnät som armering. Det för med sig bra ekonomi, och att hantverkstraditioner hålls vid liv även med nya material och i ett nytt formspråk. Väggkonstruktionen har ett djup, rumsligheterna som skapas i balkens volym används till förvaring och till kök. Ytskikten är målade i klara färger, därefter vaxade för att stå emot väta. Med vaxningen skapas en omhändertagande, förfinad känsla.

”Rummen fanns där innan vi fanns, gravitationens lagar är ursprungliga.  De fallna stenblocken, urgröpningarna i klipporna fanns innan vi började bebo dem. Det byggda och det inte byggda har alltid samverkat. Även den väldigt gamla arkitekturen kan te sig modern. Den nyttjar naturlagarna, jag känner igen mig i den.”  

En halvtimme har gått av vår tid, enligt Anupama Kundoo det dyrbaraste vi äger. Hon avslutar samtalet:

”Det du ritar, designar och bygger förändrar dig och ditt sätt att vara. Tänk på samma sätt i ett större perspektiv: vi ritar de städer vi bor i men städerna förändrar även oss. Och ibland tar systemen vi har skapat över och styr oss mer än vi styr dem. Då har vi blivit våra redskaps redskap.”

Lars Gezelius är arkitekt verksam på ETTELVA Arkitekter

Tack till Henriette Michaelsen, arkitekt och till Jan Hybertz Gøricke, presschef på Louisiana Museum of Modern Art.

P.S. 1. Anupama Kundoos utställning ”Taking Time” pågår till och med den 16 maj 2021. Läs mer

P.S. 2. Utställningsserien ”Arkitekturens Værksteder” är sammanställd av Kjeld Kjeldsen, curator på Louisiana Museum of Modern Art. De föregående utställarna i serien var Wang Shu från Kina, Elemental från Chile och Tatiana Bilbao från Mexico.