Bit inte den hand som stryper dig

Bostadsarkitekternas budgetar och timarvoden är nedtryckta sedan åtskilliga år tillbaka. Löneutvecklingen har under samma period istället dragit iväg rejält uppåt. Pandemi och krig har hackat ner nivåerna ytterligare och vad vi fått uppleva under hösten och våren är nog dessvärre bara försmaken av en helt ny verklighet. För det finns hittills ingenting som tyder på att något vänder till det bättre i närtid.

Refrängen från uppdragsgivarna är vid det här laget välbekant, men nu är det fler röster i kören: Det finns inga pengar. Ni måste pressa budget och timpriser. Jobba på speck. Bära en större risk i tävlingar och parallella uppdrag utan någon kompenserande belöning i slutänden. För där väntar ändå som bäst bara fortsatta uppdrag mot kraftigt prutade timarvoden.

Det är ett race to the bottom. Många arkitektkontor, framför allt små och medelstora, kommer att gå omkull. Att vinna tävlingar mot kasst arvode kan möjligen vara okej när man vet att uppdraget kommer igång inom rimlig tid. Att hugga på parallella uppdrag mot symboliska summor kan man motvilligt göra i goda tider. Nu är det arbetssättet knappt ens intressant i utbyte mot ett delägarskap i framtida projektet som ingen vet när de drar igång. Om någonsin.

Risken vad hög tidigare. Nu är den för många inte längre hanterbar.

Det är kämpigt precis överallt, vi förstår det. Men någonstans måste det finnas en insikt om att kompetenta bostadsarkitekter faktiskt har ett värde. Det är inte en vädjan om överseende med en allt för väl tilltagen prislapp. Det är en önskan om att se vad man faktiskt får för sina pengar. Dyrt är långt ifrån alltid lika med bra. Men att bra ofta tarvar en lite högre prislapp vet de flesta i vår bransch innerst inne.

I dystra tider är det tydligt att det är få som är beredda att spendera de där i sammanhanget ofta väldigt små pengarna för att få ett väl utfört arbete. När vi mixar detta med kalkyler som inte går ihop så får vi projekt som är en soppa av nedpressade ambitioner när det gäller kvalitet, gestaltning och hållbarhet. Kortsiktigheten griper omkring sig och när vi ser tillbaka kommer vi se att snålheten i vanlig ordning bedragit visheten. 

Med det sagt är det inte rimligt att varken hoppas eller tro att projektutvecklare yrvaket ska börja spendera igen. Varför skulle de det när så många duktiga kontor står med mössan i hand och inte är beredda att ta en för laget? Och varför skulle de börja gör det nu när arkitektbranschen sedan så många år slumpat bort sitt värdeskapande arbete i form av analyser, koncept och gestaltning? Detta mot löftet om kommande projekteringsuppdrag som ska kompensera för de många icke arvoderade timmarna.

Att i någorlunda närtid få rätsida på så väl kvantitets- som kvalitetsproblemet i bostadsbranschen kommer att kräva nya tanke- och arbetssätt i branschen. Från regeringen ner till minsta lilla konsultlåda. Särskilt om det på kuppen ska skapa vettiga livsvillkor för bostadsarkitekter.

Efter många decenniers förflyttning mot en allt mer marginaliserad roll och en intäktsmodell som bygger nästan uteslutande på att kränga projekteringstimmar står bostadsarkitekterna handfallna inför en helt ny verklighet. I det nya normala säljer den affärsmodellen som en vargpäls en bättre sommardag i Sahara.

Din intäktspotential som bostadsarkitekt handlar ytterst om det förädlingsvärde din uppdragsgivare ser att du tillför. I vår bransch handlar det om möjligheten till en affär. Och i den ekvationen belönas den som äger och samtidigt tar ekonomisk risk rundligt. Alla andra aktörer i ekvationen är sugfiskar på projektägaren och kompenseras därefter. I fallet med bostadsarkitekterna även om de riskar sin tid, vilket kan översättas rakt till utebliven inkomst och därmed pengar.

Så med händerna kring strupen så kan vi välja att hålla god min ända tills syret tar helt slut. Eller utforska nya försörjningssätt. För det är tydligt att timdebitering inte har framtiden för sig i vår bransch.

Kanske är det dags att börja sälja tillgång till kompetens istället för timmar? Och samtidigt ta betalt för utfall i projekten? Det är definitivt dags att i högre utsträckning börja äga och deläga projekten, och i det sammanhanget bredda erbjudandet tydligare mot projektutveckling. Sånt man gjorde förr och som kan sätta bättre förutsättningar på lite sikt. Tillbaka till framtiden helt enkelt.

När det gäller det korta perspektivet är det svårare. Men där vore det i alla fall klädsamt att se att kommunerna i kommande tävlingar jobbar mer med vettiga arvoden. Och att man ögonblickligen slutar med parallella uppdrag som kompenseras med symboliska summor. Kommunerna har genom åren fått så oerhört mycket gratis av bostadsarkitekter som slitit livet ur sig för att skapa alla dessa ändlösa räckor av projektförslag. Nu är det dags att betala tillbaka. I alla fall en liten del.

Jesper Lövkvist