Stadsmord är ett krigsbrott

Att medvetet skada och förstöra civila bostäder och infrastruktur så att en hel stad görs obeboelig är enligt FN ett krigsbrott.

I Gaza har de senaste månadernas bomber inte bara tvingat 1,9 miljoner – över 80 procent av invånarna – civila människor på flykt, utan också gjort det omöjligt för många av dem att i framtiden återvända till sina hem. Det finns inget att återvända till, deras hem finns inte längre kvar.

Flera experter beskriver det som händer i Gaza som urbicid, på svenska stadsmord. Begreppet är definierat som en omfattande och medveten förstörelse av den byggda miljön med syftet att göra en stad obeboelig. Det blev känt efter massförstörelsen av staden Mostar i Bosnien-Hercegovina och har även använts för att beskriva Rysslands krigsföring i Ukraina.

Det finns en uppfattning att urbicid ska förstås som en del av folkmord, eftersom utplåning av människors hem också är en utplåning av deras liv. Det är inte endast en materiell förlust – med arkitekturen rasar även människors minnen och drömmar, deras historia och framtid.

Gemensamma platser och byggnader som hållit människor, ett samhälle och den lokala kulturen samman förintas och gemenskaper uppburna av en byggda miljön splittras. Urbicid är en urskillningslös strategi som likt en orkan förstör allt i sin väg.

Mer än hälften av Gazas byggnader har skadats eller förstörts av israeliska attacker. En stor del av kulturarvet ligger i spillror och Gazaborna har förlorat många av de platser som en gång var deras. Förstörelsen av den byggda miljön på Gazaremsan är så omfattande att sett från rymden har landområdet nu en annan färg än tidigare. Gaza har fått en annan struktur.

Vi har alla sett bilderna av sargade huskroppar, hela kvarter i ruiner, stadsdelar utraderade. Religiösa byggnader, bibliotek, universitet, privata bostäder och livsviktig infrastruktur – jämnade med marken. I ett videoklipp från staden Khuza’a i södra Gaza ses 200 hem försvinna i ett hav av grå rök. I ett annat vädjar den 13-åriga flickan Alma, fast under spillrorna av sitt hus, till räddningspersonalen att hjälpa hennes familjemedlemmar ut först. I en tredje video gräver en pappa desperat efter sina fyra barn med sina bara händer. Men det är bara smågrus kvar på platsen där hans hem en gång stod.

Människors identitet är ofta nära förknippade med platser. Ju fler minnen vi har på en plats, desto starkare blir vår anknytning till den. När vi har en stark känslomässig koppling till en plats är vi mer benägna att vistas där och ta hand om den.

När platser medvetet förstörs är syftet därför inte enbart att förgöra fienden. Det handlar också om att erövra alla berättelser och minnen kopplade till platsen. Utöver den smärtsamma förlusten av mänskliga liv finns också en förlust av en gemensam historia i det offentliga rummet. Det är en brutal och irreversibel strategi som påverkar en plats och dess bortdrivna invånare i generationer framöver.

Karin Andersson och Johanna Bratel, designkollektivet Disorder