Kampen för vatten i Mexico City

Publicerad:

Aztekerna byggde det som i dag är Mexico City i en sjö, men i dag lider staden av vattenbrist. Dess framtid beror till stor del på hur den hanterar vattenutmaningarna under de kommande decennierna, skriver Johanna Bratel.

Det folk som nu kallas aztekerna grundade Mexico City på 1300-talet. Aztekerna byggde sin stad Tenochtitlan på en klippa i sjön Texcoco och på konstgjorda öar med kanaler runt om. Staden blev känd som “den nya världens Venedig” och hade många likheter med sin italienska motsvarighet – inklusive utmaningar i form av förorenat vatten, myggor och översvämningar. Men aztekerna lyckades hålla det hela under kontroll.
Sedan kom spanjorerna 1521 och Tenochtitlan totalförstördes. De förstod sig inte alls på den lokala ekologin eller aztekernas oslagbara ingenjörskonst och sjön dränerades. Spanjorerna ersatte kanalerna med gator och torg. Detta ledde i sin tur till översvämning efter översvämning, en av de värre dränkte staden fem år i rad.

45 floder begravdes

Så sent som i början av 1900-talet rann trots allt 45 floder fortfarande genom den mexikanska huvudstaden. Men så började staden växa explosionsartat – 1900 hade man 350 000 invånare, 1950 tre miljoner och i dag är Mexico City en stad med över 21 miljoner invånare. Floderna ledde man ner i marken i enorma rör, begravda och asfalterade. Det enda synliga spåret av floderna i dagens urbana landskap är namn på de gator de en gång runnit längsmed; Rio Mixcoac Avenue, Rio Churubusco Avenue med flera.
Mexico City har fler regndagar än London, men lider ändå av vattenbrist. Staden saknar ett system för att återvinna vatten eller samla regnvatten. Vatten förs ut ur staden genom stora rör samtidigt som det pumpas upp från underjordiska cisterner eller reservoarer, ibland så långt som 100 km bort.
Att lyckas få upp vatten till denna megastad, 2400 meter över havet, är visserligen en spektakulär bedrift. Men ur ett hållbarhets- och jämlikhetsperspektiv också ett stort misslyckande. Att ersätta vatten, som redan faller i mängder, med uppumpat är både dyrt, ineffektivt och energikrävande. Vattenresurserna är dessutom snedfördelade. I ekonomiskt starka stadsdelar flödar vattnet ur kranarna fritt, man tvättar bilar, vattnar sina trädgårdar, spelar golf och tar kvällsdopp i poolen. Medan man i andra, ekonomiskt svagare, stadsdelar kan gå veckor utan rinnande vatten. Det är bland de fattiga törsten är som störst.

Ständig jakt efter rent vatten

I Mexico City möter jag familjer där rent vatten är en ständig kamp. För vissa kommer vattnet bara en gång i veckan, eller en gång varannan vecka. Andra saknar helt rinnande vatten.
Alternativet är att köpa vatten från vattentankbilar, ofta till en relativt hög kostnad. Tjänsten är egentligen gratis, men chauffören förväntar sig dricks. Leveranser utlovas inom tre till trettio dagar. Är man inte hemma när vattentankbilen kommer missar man helt enkelt sin chans till vatten den månaden. Det gör vatten till en ytterst central del av många människors liv.

Samtidigt borrar man sig allt djupare för att hitta mer vatten. Allt detta borrande försvagar de gamla lersjöbäddarna som aztekerna en gång byggde Tenochtitlan på. Delar av staden har börjat sjunka och gator och byggnader att falla sönder. En ond cirkel som är svår att bryta – utvinning av grundvatten får staden att sjunka ytterligare, vilket skapar sprickor i marken, sprickorna skadar vattenledningar, orsakar läckor och skapar ett ännu större behov av vatten.

Fler fotsteg till ängeln

I mitten av en rondell längs Paseo de la Reforma, en av Mexico Citys mest centrala gator, vakar den förgyllda självständighetsängeln över staden på toppen av ett högt fundament. När hon stod klar 1910 nådde man henne lätt genom nio låga trappsteg. Sedan dess har praktiskt taget allt runt omkring ängeln sjunkit. Nu har man tvingats byta ut de ursprungliga trappstegen mot 14 höga så att hon fortfarande kan nås från gatunivå.

I centrum av Mexico City ligger Nationalpalatset. Med sina sneda fönster och vågiga taklister är det som en byggnad tagen från en kubistisk målning. Här har sjöbädden slutligen gett vika. Samma sak gäller för katedralen vid stadens centrala torg med sitt lutande kapell och sneda klocktorn.

Stadens framtid beror till stor del på hur den hanterar vattenutmaningarna under de kommande decennierna. Givetvis finns det många som söker lösningar exempelvis i regnvatteninsamling, hydropunktur och våtmarker. I mångt och mycket handlar det om att hitta tillbaka till den kunskap som alltid funnits där, den kunskap som ursprungsbefolkningen jag möter bär på, men som få olyckligtvis tidigare lyssnat till.

Johanna Bratel

P.S. Johanna Bratel har regisserat en dokumentärfilm om de sociala och demokratiska konsekvenserna av Mexico Citys ojämlika stadsutveckling, ur ett vattenperspektiv. Den visas i en installation på Lissabon arkitekturtriennal i höst, där årets tema är “Terra”.

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Orden som döljer stadens utveckling
Publicerad:

Orden som döljer stadens utveckling

Vi behöver förstå vad som döljer sig bakom de vägledande orden, vad som sägs mellan raderna, när begreppen är flytande och fria för tolkning. Detta för att förstå dagens stadsutveckling och dess konsekvenser, skriver Karin Andersson. Hon exemplifierar med Lövholmen i Stockholm, som ska exploateras. 
Författare:
Disorder
Dans som tar plats
Publicerad:

Dans som tar plats

Dans har så många fler aspekter än hälsa. Det upptäckte Johanna Bratel vid ett besök bland dansanta seniorer i en park i Mexico City.
Författare:
Disorder
En plats i hjärta och minne
Bloggar
Publicerad:

En plats i hjärta och minne

Vart tar en plats vägen när den försvinner? I höstas nåddes jag av nyheten att Biblioteksplatsen inte längre finns. En vän och branschkollega skickade ett foto – på en byggarbetsplats. Biblioteket ska byggas ut och minitorget utanför försvinner.
Författare:
Disorder