Lyxen att vara utomhus

Jag fortsatte min promenad när telefonsamtalet plötsligt tog en intressant vändning. För en kort stund stannade jag upp. Genast var en ny polis framme och berättade att “man får inte stå stilla här, man måste alltid vara i rörelse”. Nästa dag läste jag i tidningen att en hel busskö hade fått böter i en annan del av stan. Att stå i kö och samtidigt konstant vara i rörelse är nämligen lite av en omöjlighet.

Till skillnad från Sverige har många europeiska länder infört stränga utegångsrestriktioner, i Italien har man exempelvis endast fått lämna hemmet för jobb eller av hälsoskäl, i Frankrike har man bara fått vistas utomhus högst en timme per dag och i Spanien har man infört nattliga utegångsförbud. I Danmark har regeringen bland annat försökt begränsa smittan genom att i perioder förbjuda människor att uppehålla sig på offentliga platser där det vanligtvis samlas mycket folk, framför allt i populära parker och på badplatser. Ett tag diskuterade regeringen att införa uppehållsförbud i hela stadsdelar där smittan var som allra högst. Förslaget möttes dock av protester och röstades ner.
En studie av Gehl Arkitekter, där man har kartlagt hur rörelsemönstret i fyra danska städer förändrats under 2020, belyser vikten av det offentliga rummet i pandemitider. Studien visar att när populära shoppingstråk som Ströget ekar tomma letar sig istället människor till offentliga rum i det egna närområdet. Medan antalet fotgängare i Köpenhamns stadskärna minskat med 80 procent har lokala områden sett en ökning av aktivitet med 21 procent. Studien visade också att det var en högre andel barn och äldre som använde det offentliga rummet och en större andel kvinnor än män. I studien svarade de intervjuade att det lokala offentliga rummet var jätteviktigt för deras mentala hälsa.

Vi vet i dag att många av våra städers ojämlikheter blivit extra märkbara under pandemin. Till exempel har socioekonomiskt utsatta grupper i högre utsträckning än övriga befolkningen drabbats av Covid-19. För att kunna distansera och isolera sig behöver man helt enkelt ha ekonomiska förutsättningar och en bostadssituation som gör det möjligt. Socioekonomiskt utsatta grupper bor samtidigt ofta på platser med bristande tillgång till kvalitativa publika rum trots att de offentliga rummen är särskilt viktiga i just dessa områden. Inte minst med tanke på att där ofta finns många barn och unga och en utbredd trångboddhet.

Att begränsa användningen av det offentliga rummet drabbar följaktligen främst de allra svagaste. För vem kan “ständigt vara i rörelse”? Äldre eller människor med funktionsnedsättning förlitar sig på möjligheten att kunna vila för ett slag när de promenerar. Trångbodda förlitar sig på det offentliga rummet för en stunds lugn och ro. De som däremot inte påverkas märkbart är de med tillgång till privata trädgårdar, vilket gör behovet av att vara utomhus till en lyx få förunnat.

Detta är givetvis djupt oroande eftersom välgestaltade offentliga rum inte bara är trevliga att titta på. De är också platser att mötas på, platser att ge utlopp för sina demokratiska rättigheter på och platser som har en positiv inverkan på hälsa och välbefinnande. Det är därför viktigt att alla i en stad har tillgång till denna typ av rum, inte bara de välbärgade.