En plats i hjärta och minne

Publicerad:

”En plats som vi har starka band till finns inte längre.” Karin Andersson skriver om ett av Disorders första projekt, Biblioteksplatsen, som byggs bort, och om landskapsarkitektur som en utställning eller ett långsamt skådespel.

Biblioteksplatsen som den var. Foto: Disorder

Vart tar en plats vägen när den försvinner?

I höstas nåddes jag av nyheten att Biblioteksplatsen inte längre finns. En vän och branschkollega skickade ett foto – på en byggarbetsplats. Biblioteket ska byggas ut och minitorget utanför försvinner.

Biblioteksplatsen var ett av Disorders första riktiga projekt. Vi fick i uppdrag av Malmö stad att föra en dialog med boende och andra i Rosengård i samband med att en ny järnvägsstation skulle anläggas där. Stationen spåddes locka investerare och Rosengård skulle förtätas. Men allt låg fortfarande i en osäker framtid.

Disorders strategi blev att börja i det lilla. De små platserna, de nära berättelserna. Av flera negligerade platser med potential att vara viktiga offentliga mötesplatser valde vi platsen utanför biblioteket i Rosengård Centrum. Marken var privat och den dåvarande fastighetsägaren visade inget intresse för att rusta upp den, ändå lyckades vi få aktivera platsen under en sommar som ett test. För att se om den kunde göras tryggare, trevligare. Om vi kunde engagera människor och i så fall hur. Om platsen verkligen hade den potential som vi anade.

Platsen förändrades

Det visade sig blir en härlig sommar. Vi samarbetade med biblioteket, fritidsgården och en rad organisationer. Barn kom och byggde skulpturer och möbler, målade självporträtt och lekte. Platsen förändrades genom att den användes. De rökande män som många menade gjorde platsen otrygg fick samsas med högljudda barn och deras föräldrar. Som ett minne, och som ytterligare ett test, byggde vi en sitt- och lekskulptur i trä. Skeptiker talade om för oss att det inte var nån idé; den kommer att vandaliseras, att brinna. Men testet föll väl ut. Inget brann och den enda vandalisering som skedde var en liten sol ritad med blyertspenna.

Lyckligtvis köptes Rosengård Centrum snart efteråt av ett lokalt och engagerat fastighetsbolag som ville hålla igång den boll vi satt i rullning. Tillsammans med ungdomar som anställdes gjorde vi en ny gestaltning av platsen, som utgick ifrån alla de lärdomar vi fått genom sommarens aktivering av platsen. Strax innan jul 2017 invigdes Biblioteksplatsen med stadsbyggnadsdirektören, fotbollsspelare från landslaget, hinderbana och gratis t-shirts till alla barn.

En speciell plats

Efter det har vi inte varit på Biblioteksplatsen så ofta. Vi har däremot pratat mycket om platsen och arbetet bakom den. Det är liksom inte ett projekt bland alla andra, det är verkligen Disorders hjärtebarn. Första gången vi fick prova våra vingar. Första gången vi engagerade oss så djupt i en plats, med allt vad det innebär. Alla människor vi fick lära känna längs vägen, energin de bjöd på. Alla minnen vi skapade, berättelsen om Biblioteksplatsen.

Så, vart tar en plats vägen när den försvinner?

Den engelska författaren Margaret Drabble skriver: The past lives on in art and memory, but it is not static: it shifts and changes as the present throws its shadow backwards. The landscape also changes, but far more slowly; it is a living link between what we were and what we have become. This is one of the reasons why we feel such a profound and apparently disproportionate anguish when a loved landscape is altered out of recognition; we lose not only a place, but ourselves, a continuity between the shifting phases of our life.

Hur känns det?

Förra veckan besökte vi den byggarbetsplats som vi tidigare kände som Biblioteksplatsen tillsammans med forskningsnätverket ”Where are the women in Scandinavian landscape architecture?”. När vi kom till den dramatiska vändningen i berättelsen om platsen, att den inte längre finns, fick vi frågan: Hur känns det? Och sanningen är att det känns. Det är en saknad och en tomhet. En plats som vi har så starka band till finns inte längre. Inte i sin fysiska gestalt.

Biblioteksplatsen ersätts av en utbyggnad. Foto: Disorder

Samtalet ledde vidare in på frågan om all landskapsarkitektur är tillfällig. Catharina Nolin, som spenderat en stor del av sitt yrkesliv med att forska fram kvinnliga landskapsarkitekter som skrivits ur historien, refererade till Sylvia Gibson som redan på 1960-talet skrev om landskapsarkitektur som utställning, som motsättning till landskapsarkitektur som ett långsamt skådespel. Catharina Nolin säger att detta är frågor som hon brottas mycket med när det gäller arvet efter kvinnliga landskapsarkitekter, frågorna om landskapsarkitektur i relation till ansvar och tid. Vi hade hoppats att aktiveringen och gestaltningen av Biblioteksplatsen skulle ingå i ett långsamt skådespel, men med Gibsons ord blev de nog snarare en utställning.  

Relationer skapar plats

Humangeografen Yi-Fu Tuan skriver att plats skapas genom relationer, det är människors relation till en plats som ger den dess värde. En plats formas då någon verkar i den. Människors känslor för en plats kan vara svåra att förklara men de är viktiga för att vi ska kunna känna oss hemma, känna gemenskap och delaktighet. Arbetet bakom Biblioteksplatsen var en platsskapande process där vi bjöd in människor att delta, för att de skulle skapa en relation till platsen och således skapa en plats. Men vi hade nog inte fullt ut förstått hur starka känslor vi själva skulle få för platsen.

Vad som händer på Biblioteksplatsen i framtiden är för oss okänt. Arkitekternas visionsbilder visar en yta belagd med plattor, utan växtlighet och sittmöjligheter. En yta man snabbt passerar förbi.

Så, frågan om vart en plats tar vägen återstår att svara på. Säkert är i alla fall att Biblioteksplatsen lever kvar hos oss, i våra hjärtan och minnen. Så vi säger farväl, men vi säger också: Länge leve Biblioteksplatsen!

Karin Andersson

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Omstridd replika
Bloggar
Publicerad:

Omstridd replika

Berlins nya museum, en replika av ett preussiskt palats, är en projektion av ett idealiserat förflutet.
Författare:
Disorder
Lyxen att vara utomhus
Bloggar
Publicerad:

Lyxen att vara utomhus

Jag fortsatte min promenad när telefonsamtalet plötsligt tog en intressant vändning. För en kort stund stannade jag upp. Genast var...
Författare:
Disorder