Intuition som designverktyg

Publicerad:

Barn formar intuitivt platser som svarar mot vad de behöver. Sveriges Arkitekters nya bloggare Lukasz Krupinski skriver om hur vi släpper loss vårt inre barn så att vi kan bygga miljöer som är bra för vårt välmående.

Innan vi blev arkitekter var vi barn. Minns du vad du byggde när du var liten? Intuitivt och nyfiket, utan att kunna något om form och konstruktion. Ingen hade instruerat oss eller satt upp regler. Men det blev kojor och slott – under köksbord eller i buskar och bland trädtoppar. Fantastiska rum. Platser för lek och drömmar. Ännu viktigare – minns du det som du fick uppleva i de här utrymmena? Jag vågar inte ge förslag på dina känslor. Försök minnas dem själv!

Minns du vad du byggde som barn? Foto: Lukasz Krupinski

När jag var barn, vilket kanske är extremt till och med för en framtida arkitekt, kunde jag möblera om mitt rum flera gånger i månaden. Ställa hyllan bredvid sängen för att få skydd. Ställa den mot väggen för att i stället uppleva rymd. Det blev många sådana småändringar. Varje gång fick jag uppleva något annorlunda. Material, ljus, färg eller rumslighet. Och känslor, såklart.

Framtida arkitekter eller inte – barn bygger. Intuitivt kan de forma platser och världar som svarar mot det som de behöver exakt just nu. Platser för umgänge eller för avskildhet och ro. Finns denna intuition kvar när vi blir vuxna? Det beror på…

Lätt att begränsa det inre barnet

Min favoritinspiratör, Kaj Noschis, en finsk-schweizisk psykoterapeut och miljöpsykolog, har forskat om barnens roll i arkitekturen. I hans artikel ”The inner child and the city” skriver han (ungefär) att det inre barnet hos en vuxen har blivit rigid och tappat intuitionen. En vuxen bygger städer som alla måste förstå med den vuxna hjärnan – bilar, trafikljus, övergångsställen, regler. Barnen betalar ett högt pris för det. Staden blir uppbyggd av olika faror, upplevelsen blir att vara isolerad i olika ad hoc-utrymmen där barn kan vara trygga.

Jag vågar påstå att Noschis argument inte bara gäller för stadsbyggnad, utan även för många typer av byggnader och interiörer. Ja, egentligen allmängiltigt för hur vi lever i våra hem – platser och rumsligheter där vi har tappat kontakt med det inre barnet och skapat begränsande regler och måsten som förminskar våra verkliga behov, värderingar och intuitionen.

Men är det alltid så? Och hur vore det om vi såg till att förvalta det inre barnets handlingar lite bättre? Inte för att vi byggde bättre som barn, eller för att vi måste bli infantila för att bygga bra, utan för att vi vet att delar av de utrymmen som barn brukar skapa faktiskt är bra för vårt välmående.

Forskning stödjer det intuitiva

Olika forskningsstudier visar på olika uttryck av samma fenomen. Savannteorin, också kallad skydd vs utsikt-teorin etablerades under 1970-talet men forskare håller fortfarande på att bearbeta den under 2020-talet. Enligt denna teori reagerar våra hjärnor mest positivt på miljöer som liknar en savann där balans uppnås mellan de två faktorerna: skydd och utsikt. Det vill säga mellan öppna och stängda, ljusa och skuggiga utrymmen, samt mellan utrymmen som ger skydd och samtidigt erbjuder utblickar. Exempelvis som under ett träd på en savann.

Enligt Savannteorin reagerar våra hjärnor mest positivt på miljöer som liknar en savann, med balans mellan skydd och utsikt. Foto: Lukasz Krupinski

Det är på denna skydd vs utsikt-skala vi finner många faktorer som kan bidra till goda miljöer. Studier har visat att känslan av skydd till exempel bidrar till bättre fokus, uppmärksamhet och trygghet, medan utsikt gör att stress, irritation och trötthet minskar och känslan av komfort och trygghet blir högre.

Ytterligare en forskningsstudie visar att Frank Lloyd Wright omedvetet ritade hus av principen ”skydd och utsikt” vilket är bidragande orsak till att folk mår bra i dem. Kanske ett bevis på att han inte förlorade sin intuition?

Hur behåller vi intuitionen?

Är vi dömda att förlora vår intuition om vi inte vetenskapligt kan förklara den? Eller kan vi behålla den och känna tilltro till den – som Frank Lloyd Wright? För mig handlar det om att inte stänga sig för det man känner och naturligt letar efter. I en rumslig kontext eller upplevelse kan det handla om att ta skydd och vakta för ”faran”.

Men, vadå för fara? Jo, den intuitiva faran som är inkodad i våra hjärnor. Nämligen lejonet på savannen. Visst söker man sig till den lediga platsen längst in i ett hörn på restaurangen? Med ryggen mot väggen och utsikt över hela lokalen? Vem eller vad är vi annars så rädda för att vi intuitivt beter oss på det sättet? Jag tror att vi måste våga låta oss känna det vi känner och ta det vi instinktivt behöver – även om det kanske inte finns någon förklaring och även om det ibland känns som att samhället nästan tvingar oss att skärpa oss.

Försöker jag argumentera för att vi inte behöver forskning eller regler?

Frank Lloyd Wright ritade omedvetet hus av principen ”skydd och utsikt”. Foto: Tim Wildsmith

Som formgivare av mänskliga erfarenheter manipulerar vi kaos till ordning. Strategier blir förpackningar. Tjänster blir miljöer. Vi tar det som är föga tilltalande och oorganiserat och omformar det till ordning och glädje. Även om vi är mästare på sådana transformationer, kämpar vi för att hitta ord för att uttrycka varför de fungerade och förklara våra idéer. På tal om ord, och för att svara på min egen fråga: Är inte att lära sig att förklara arkitektoniskt uttryck lite som att lära sig ett nytt språk? Där man jobbar någonstans i gränslandet mellan att använda sin intuition och vara 100 procent säker på att det man säger har ett syfte?

Krävs många ämnen för att forska om intuition

Jag är född i Polen och lärde mig svenska på ett universitet i min hemstad. Bara för att jag tyckte om språket. Intuitivt kände jag det – upplevde språkets alla nyanser, sög in det och testade mig fram utan motstånd. Som ett barn. Nu har jag använt språket i tio år. Jämförelsevis lika lång tid som det tar att bli en ganska erfaren arkitekt. Även om man kan säga att jag kan svenska flytande, har jag mycket jobb kvar för att mitt språk ska kommunicera exakt det jag vill säga. För nu blir det seriöst, jag skriver för Sveriges Arkitekter. Jag har något att ge och behöver verktyg. Likaså, blir det seriöst för mig som professionell arkitekt. Jag skapar livsmiljöer och vill veta hur de påverkar människor. Forskning och intuition får varsin röst och samarbetar.

För att forska i intuitionens till synes oförklarliga område måste ett brett spektrum av ämnen övervägas. Ämnen som psykologi, filosofi och design i allmänhet. Så att man får en mer fullständig förståelse för intuitionens krafter och dess koppling till kreativitet och byggande. När man förstår korrelationen mellan intuition och kreativitet kan man gå vidare till att tillämpa denna kunskap i en arkitektonisk process. Det kanske är det som är skillnaden mellan barn och vuxna med välmående inre barn?

Arkitekt SIR/SAR/MSA Lukasz Krupinski

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Använd empatin
Publicerad:

Använd empatin

Minnen och upplevelser av miljöer påverkar människor. Det kallas ”environmental autobiography” av forskare. Vi arkitekter behöver därför använda mer av vår empati när vi ritar, så att det vi skapar ger upphov till välmående, skriver Lukasz Krupinski.
Författare:
Lukasz Krupinski