Bli en perennialarkitekt

Jag befinner mig just nu i Warszawa, en stad som är till stor del återuppbyggd efter andra världskriget. En taxiförare säger till mig: Efter kriget skulle Warszawa se ut som Moskva, det är därför vi har ortogonala, breda gator och trafikläget inte är så dåligt som i andra stora städer i Polen.

Men jag har en annan reflektion: Det hade varit så skönt om det fanns superblocks – en idé från Barcelona som bygger på att stänga gator mellan flera kvarter och bygga ”superkvarter”.

Det skulle göra att Warszawas smågator, som är fyllda med små krogar där livet myllrar till sent på kvällen, hade blivit trevligare att promenera runt i. Det hade varit bättre både när det gäller luft, buller, trygghet och känslomässig upplevelse. Miljön hade fått potential att stimulera alla sinnen och bidra till bättre upplevelse. Jag tänkte automatiskt: det är bra att jag bor i Sverige, för att…

Jo… varför? Har vi verkligen inte de problemen i Sverige?

Det kanske var relevant att tänka på Warszawa i relation till vad som händer i Sverige, eftersom visst, även här rev man en del av stadskärnorna på 1960-talet. En utlänning från kontinenten som jag tänker direkt: vad tråkigt att det hände. Det handlar inte bara om trafiken. Trafiken i Sverige är inte lika farlig som i Warszawa eller i andra polska städer.

En del av anknytningen försvann. Uttrycken förändrades till enklare, mindre stimulerande för sinnen eller känslor. ”Studier visar att fasader och gatumiljöer med rika ornament och taktila detaljer relaterar bättre till människor än blanka fasader”. Det skriver Natalia Olszewska, specialist i neuroarkitektur, i sin blogg Venetian Letter.

Man brukar säga att ”nya stilar” har blivit plattare och sämre. Jag har också läst att industrialiseringen innebar att arkitekturen började tjäna effektiviteten och inte människan.

Lurar vi inte oss själva till ”lösningar” och ”stilar”?

I Polen används ofta Skandinavien som ett gott exempel när det gäller arkitektur och hållbarhet. Oavsett om det gäller utformningen av gator, byggnader eller inredning. Nu senast läste jag i en polsk tidning att det var så bra att man på sistone började bygga i gamla stilar i Sverige, för då kommer städerna att vara snyggare, mänskligare och bättre.

Den debatten känner flera av oss igen. Men handlar det om stil? Michal Matlon, en författarkollega till Natalia Olszewska i Venetian Letter, skriver: ”We need to change the object of architecture from a building to a person”.

Jag undrar: Från stil, från bred gata, från bil vs cykel till en person? Ja, i slutändan är det vi människor som upplever arkitekturen. Men vad vet vi arkitekter om hur människan upplever miljöer? Om hur hjärnan och sinnen processar, förstår och tolkar? Om varför en fasad upplevs trevligare än en annan?

”Vilka är perennials? De slutar aldrig att lära, de är redo för förändringar även när de är över 80 år gamla”.

Så lyder en titel i en polsk tidning till en artikel som jag har framför mig. Jag börjar associera till arkitekturen och arkitektrollen.

Enligt Google är perennials en ny term för människor i alla åldrar som trotsar traditionella uppdelningar av generationer. De är medvetna om sig själva och om världens tillstånd. De “förblir nyfikna, fungerar som mentorer åt andra, är passionerade och självsäkra.” Och framför allt, oavsett vilken generation de föddes i, förblir de aktuella.

Perennials tillhör inte någon generation. Tillhör perennialarkitekten inte någon stil då, och är i stället en nyfiken problemlösare som förblir aktuell? Tänker jag…

Kan vi, arkitekter, som perennials, själva anpassa oss till vad som behövs för att människan ska må bra?

Jag ser barriärer i branschen, och i mig själv, mot att gå bortom färdiga arkitektlösningar. För att vara en perennial behöver vi vara orädda för förändring och anpassning, vi behöver försöka jobba med experter som vi aldrig har jobbat med. Lyssna på och samarbeta med ledarna i förändringen och specialister på människan.

Vi behöver ifrågasätta och komma med nya metoder. För att göra det behöver vi ta tid, utbilda oss i problemet, kunna kundens affär, omgivningens påverkan. Med andra ord – vara lite som vi alltid brukar vara när vi förklarar och försvarar estetiken – stå för en idé som ibland bara vi förstår.

Vem ska ta hand om våra stadskärnor annars?

Som arkitekt som brinner för folkhälsa är jag ibland frustrerad att det inte finns flera lagar eller regler som styr hur vi och våra kunder ritar, föreskriver och bygger med människan i fokus. Som till exempel tar hand om kvaliteter och uttryck som gör att människor mår bra i byggda miljöer, oavsett om vi bygger i moderna eller gamla stilar.

Jag längtar efter regler som skulle leda oss, när vi till exempel ska omvandla stadskärnor från 1960-talet. I stället kommer oftast initiativen från marknaden, byggherrar, samhället eller arkitekter. Men för mig är frågan om hur vi lever och bor en pusselbit av flera när det gäller folkhälsa, där vi borde anlägga ett bredare perspektiv och som borde ha större stöd uppifrån.

Jag lämnar funderingen öppen och rekommenderar bloggen Venetian Letter för alla som vill ta del av funderingar om estetiken och människan. Oavsett om du vill påverka lagar och regler, bli perennialarkitekt eller prata mer initierat med en taxiförare.

Lukasz Krupinski