Använd empatin

Publicerad:

Minnen och upplevelser av miljöer påverkar människor. Det kallas ”environmental autobiography” av forskare. Vi arkitekter behöver därför använda mer av vår empati när vi ritar, så att det vi skapar ger upphov till välmående, skriver Lukasz Krupinski.

I dag bjuder jag på en personlig resa. Även för er, om ni vill stanna upp en stund mitt i artikeln och fundera.

För 20 år sedan, juli 2002, precis efter att ha klarat mitt första år på arkitekturskolan i Polen, hade jag och ett par kompisar en briljant idé. Vi skulle åka till Sverige och tjäna pengar genom att plocka blåbär. Vi åkte till en liten stad i norr – Vilhelmina. Vår affär gick dåligt från första början. Vi insåg snart att vi inte var lämpade för jobbet. I stället började vi plocka hallon i en skog och sälja den i plastmuggar vid entrén till ICA-butiken i Vilhelmina. Det gick bättre. Vi satt där varje dag i två eller tre veckor. 

Jag reste till Vilhelmina igen i april i år för första gången på 20 år och började fundera på hur miljöerna – framför ICA:s butik, i norrländska fjällen och skogar, på väg till platsen där vi tältade för 20 år sedan – påverkade mig. I mig väcktes en stark känsla av anknytning till den här delen av Sverige.

”Environmental autobiography”

Toby Israel är amerikansk miljöpsykolog och författare. Hennes bok ”Some Place Like Home: Using Design Psychology to Create Ideal Places” handlar om ett fenomen som hon kallar ”environmental autobiography”. Genom hela livet samlar vi minnen av platser: utseenden, ljud, dofter. Vi kopplar dem till olika intryck, känslor, tankar, våra tillfredsställda behov eller värderingar. Platserna i Vilhelmina är till exempel en del av min ”environmental autobiography”.

Denver Public Library är ett projekt som Toby Israel beskriver i sin bok. Biblioteket var omedvetet inspirerat av arkitekten Michael Graves barndomsupplevelser. Foto: Wikimedia

Enligt Toby Israels forskning använder människor omedvetet de personliga, positiva delarna av deras rumsliga upplevelser i det de bygger för sig själva. För att må bra.

Vad har det här att göra med neuroarkitektur, som är mitt ämne för den här bloggen, och som förklarar hur miljöer påverkar oss här och nu med hjälp av forskning och data?

Hjärna vs sinne

Dan Siegel, amerikansk professor i psykiatri, expert i neurovetenskap och mindfulness skiljer på två begrepp: hjärna och sinne. Neuroarkitektur försöker ta hand om de rumsliga impulser som påverkar hjärnan här och nu – Dan Siegel använder termen ”the punctual”, det precisa. Helst på en universell nivå. Rosa färg och rundade former hjälper oss att bli lugnare. Skarpa kanter aktiverar stressreaktioner. 

Rundade former i väskdesignern Longchamps butik i New York. Arkitekt: Heatherwick Studio. Foto: Lukasz Krupinski

Men vi arkitekter arbetar också med något annat: det temporära, det icke-tidsbundna. Vi tar hand om sinnet som vandrar i både tid och rymd, i relation och som reaktion till den rymd det befinner sig nu.

Arkitektur tar oss på en rymd- och tidsresa

När jag var i Vilhelmina för 20 år sedan och satt där framför ICA hela dagarna reagerade jag på ett specifikt ljud, som inte fanns i Polen. Tickandet från övergångsstället. Först långsamt, och sedan snabbt när ljuset var grönt.

Vad jag vill säga med det är att alla övergångsställen som tickar likadant ofta tar mig någon annanstans: till Vilhelmina, till fjällen, till hur det kändes när jag var där, till en annan bild av Sverige jag hade då, till vad jag upplevde när jag var 20 år gammal.

Rymd- och tidsresan kan ske på olika sätt. 

Tickandet från övergångsstället – en del av bloggarens “environmental autobiography”. Foto från Vilhelmina: Lukasz Krupinski

Det är både det vi ser, hör, känner med kroppen och alla dofter som tar oss på resan. Vi föreställer oss hur materialen känns under fingertopparna, hur det skulle kännas att sitta på en viss plats, hur någon har tillverkat vissa objekt, hur likadana miljöer användes i en film eller en bok vi kommer ihåg, hur ett gammalt hus fungerade på medeltiden, hur det var att leva under renässansen, vad vår mamma tyckte om vissa typer av platser…

Försök själv att tänka på någon miljö som väcker känslor och tankar hos dig. Finns någon koppling mellan det du upplever nu och tidigare upplevelser i ditt liv som påverkade din uppfattning om den här miljön?

Det är ju personligt och du kan behöva borra så djupt att det kan vara svårt att komma med ett svar på frågan direkt. Men varför är det viktigt? Jo, för att hur vi mår i olika miljöer påverkas av allt mellan det personliga och det universella, det temporära och det precisa.

Undersök behoven

Arkitekter har möjlighet till att samla input till upplevelsen vi bygger både genom kvantitativ och kvalitativ undersökning: forskningsresultat, enkät, workshop, dialog och personliga samtal. Om en stadsdel, byggnad eller inredning motsvarar användarnas behov beror på hur väl vår förståelse fungerar.

Enligt data från USA ligger företagens kostnader för medarbetarna på ungefär 90 procent av företagens totala utgifter. De här 90 procenten betalas ut oavsett om folk mår bra eller dåligt. Genom att berika den arkitektoniska upplevelsen kan vi arkitekter hjälpa till att öka välmåendet. Både genom kunskap om neuroarkitektur och genom förståelse för det mjuka, personliga och mänskliga, så som individuella eller kollektiva band med olika former av det rumsliga uttrycket.

Tempelplatsens kyrka i Helsingfors av Timo och Tuomo Suomalainen – ingen rutinbyggnad. Foto: Lukasz Krupinski

Jag tror på medkänsla och självmedkänsla. Att förstå sin egen eller kundens ”environmental biography” är bara ett exempel på den empati som gör att vi förstår vårt eget eller någon annans personliga beslut. Varje dag hamnar vi arkitekter i rutiner, när vår roll egentligen borde vara att bryta mönster, gräva djupare, förstå bättre och vara empatiska.

Lukasz Krupinski

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Vårt viktigaste kapital är humankapitalet
Bloggar
Publicerad:

Vårt viktigaste kapital är humankapitalet

Vi vet vad vi kan göra och hur vi arkitekter kan jobba för att våra livsmiljöer ska stödja så många som möjligt. Det handlar om att stödja psykisk hälsa och välbefinnande hos dem vi bygger för, skriver Lukasz Krupinski – vårt viktigaste kapital är humankapitalet.
Författare:
Lukasz Krupinski
<strong>Bli en perennialarkitekt</strong>
Bloggar
Publicerad:

Bli en perennialarkitekt

Perennials är en ny term för människor som inte tillhör någon generation. Lukasz Krupinski överför begreppet till arkitektkåren och ser i perennialarkitekten en nyfiken problemlösare som förblir aktuell, utan att fastna i någon stil.
Författare:
Lukasz Krupinski
Ge reptilhjärnan det utrymme den förtjänar
Bloggar
Publicerad:

Ge reptilhjärnan det utrymme den förtjänar

Reptilhjärnan behöver bara få så mycket utrymme som vi själva tycker den ska ta. Både i liv och arkitektur kan vi skydda hjärnan från att uppleva hotet som den primitiva hjärnan upplever, skriver Lukasz Krupinski.
Författare:
Lukasz Krupinski