Vi måste tala om skala

Publicerad:
Foto: Jakob Montrasio

Den danske stadsbyggnadsforskaren och arkitekten Jan Gehl har i böckerna ”Livet mellem husene” och ”Städer för människor” pekat på den modernistiska stadsplaneringens oförmåga att tänka i den mindre, mänskliga skalan och på att biltrafiken samtidigt har tillåtits dominera gaturummet.  Det ledde många gånger under 1900-talet till att täthet och små dimensioner blev ersatta av stora hus med stora, tomma ytor mellan dem. Istället för att gå ut och vistas i gaturummen så förvisas man till gångstråk och tråkiga, döda gräsplaner.

Skala är en av stadsbyggandets och arkitekturens fundamenta, en oerhört viktig faktor för vår upplevelse av staden. Hur lätt är det inte att med några pennstreck eller knapptryckningar på en dator rycka sönder en stadsmiljö? Det räcker med att placera in några höga eller alltför långa hus i en i övrigt relativt homogen stadsbebyggelse. Skalan och proportioner är normalt sett mycket viktigare än arkitekturen i form av fasader och uttryck.

Det är människan som är måttstocken och utgångspunkten – och därmed det viktigaste i allt stadsbyggande. Det är den gåendes skala och det liv som människor ska leva i staden som vi ska utgå ifrån när vi bygger stad.

Vi som arkitekter och planerare måste därför noggrant studera mått och proportioner i skala 1:1, inte ur flygplansperspektiv. Tänk också på att det ska vara stadsbyggnadskonst i tre dimensioner, inte enbart evidensbaserade mått. Måtten ska vara mänskliga och därmed relaterade till sin omgivning. Oftast är ett mindre mått bättre än ett stort. Form och proportioner mellan hus och gata samt gaturummen är viktiga.

Vi har en tendens idag att uppfinna hjulet, exempelvis när vi vid de flesta planer tar fram nya individuella gatumått utan att ha tänkt igenom vad det skapar för slags proportioner och hierarki. Många gånger är de svenska gatorna för breda och lämnar bara ödslighet efter sig. Så mycket trafik har vi faktiskt normalt inte. Det märks tydligt i dagens stadsplanering där gatorna blir en suboptimering av en mängd delkrav, som snöröjning, bilutrymmen och annat. Bilarnas ges större utrymme än de ofta behöver, på gång- och cykeltrafikanternas bekostnad. Som Columbias huvudstad Bogotàs förre borgmästare Enrique Peñalosa säger, finns det ingen lag om att det är just bilarna som ska ha störst utrymme på en gata.

Olika saker uppträder i en stad som inte skulle kunna hända hos en enskild byggnad. Det är som med människor, det händer något när vi blir fler. Vi relaterar till någon eller till något annat. Genom att ställa hus på olika sätt ihop med gator, parker och torg skapar vi viktiga förutsättningar för vårt liv i staden.

Det är kunskapen om de goda, existerande städerna vi borde få in i den svenska diskussionen om stad och arkitektur. Behovet är stort, inser man när man hör hur politiker och byggherrar kommer med det ena naiva förslaget efter det andra utan någon som helst evidens eller kunskap om att bygga stad. Det verkar som om man bygger höga hus och skyskrapor mest för att det ser kul ut och ger marknadsföringseffekter för byggherrar och arkitekter.

Flera höga hus har byggts de senaste åren, många gånger i skalan 16 våningar (här går en brandkravsgräns). Motiven för deras placeringar är tyvärr ofta dunkla och svårbegripliga. Det vimlar av ”accenter och landmärken” och man undrar i sitt stilla sinne varför de byggs. Varje kvarter ska ha ett högt hus i ett hörn, oftast frampressat för att få fler lägenheter. Att man på vissa strategiska platser bygger höga solitära landmärken kan äga sin legitimitet, men det bör ske medvetet och välunderbyggt. Helst utifrån en strategisk plan för var det passar bygga högre hus.

Hur byggnader placeras, dess höjder, i vilken orientering och vilken funktion de innehåller är en avgörande och viktig faktor som påverkar hur människor relaterar till varandra. Hur höga husen är och hur stora gatorna är har betydelse, liksom trottoarers bredd, avstånd mellan träd, storlek på platser och parker.

Den mänskliga skalan innebär att vi behöver ett längsta avstånd på 100 meter för att se en annan människas rörelser och kroppsspråk. Vid 25 meter kan vi se varandras ansiktsuttryck och under sju meter kan känslor ses  och upplevas. (Enligt Jan Gehl). Detta är oerhört viktiga planeringsförutsättningar som innebär, precis som den amerikanske stadsbyggnadsforskaren Kevin Lynch skrivit i ”The Image of the City”, att rumsdimensioner på upp till 25 meter är behagliga. Det är kanske inte så konstigt att vi tycker att en 18 meters stadsgata i Stockholms stenstad som har hus med fem och en halv våningar i cirka 19 meters höjd, och därmed en proportion om 1:1, är behaglig att vandra på.

Det är mänskligt att tycka om mänsklig skala.

Därför måste vi tala mer om skala.

Robert Lavelid, oberoende arkitekt SAR/MSA

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Ett smycke av elegans och enkelhet 
Bloggar
Publicerad:

Ett smycke av elegans och enkelhet 

Sommarminne: Besöket på Eileen Grays ikoniska villa E-1027 på franska Rivieran. Villan är nu åter öppen för besökare efter en renovering för att få fram ursprungsskicket.
Författare:
Robert Lavelid
Varför staden ska vara tät
Publicerad:

Varför staden ska vara tät

En hög befolkningstäthet genererar tillräcklig efterfrågan på service samtidigt som det minskar behovet av transporter. En tät stad är därför en mer hållbar stad, skriver Robert Lavelid.
Författare:
Robert Lavelid
Gatans betydelse
Publicerad:

Gatans betydelse

Gatan som rum är en grundläggande aspekt i arkitekturen. Robert Lavelid visar, med stöd i forskning, hur viktig gatan är för människors välbefinnande.
Författare:
Robert Lavelid