Varför staden ska vara tät

Befolkningstäthet och bebyggelsetäthet. Två kanske lite tråkiga begrepp, men ack så viktiga. Basen för allt stadsbyggande, det viktigaste kriteriet för en bra storstad, är hur många människor som bor där och hur tätt   de bor. Det är den grundläggande planeringsfaktorn som i sin tur styr de andra delarna. Om vi ska få en levande större stad måste vi uppnå en viss befolkningsmängd och täthet. (I denna text talar jag om betingelserna för en stor stad. Samma princip gäller för mindre städer, men siffrorna som nämns är annorlunda.)

Vid stadsbyggande kan man tala om två fysiska täthetsbegrepp, befolkningstäthet och bebyggelsetäthet. Detta inkluderar till viss del också social täthet, det vill säga tillgängligheten till service, arbetsplatser, parker, skolor och så vidare. Man kan också tala om täthet vad beträffar till exempel närhet till kultur och fritidsaktiviteter. Men det är de två förstnämnda som stadsbyggare och arkitekter i första hand kan påverka.

En hög befolkningstäthet genererar tillräcklig efterfrågan på service samtidigt som det minskar behovet av bilåkande, parkeringsplatser och transporter. Det leder i förlängningen till en mer hållbar stad. Dessutom minskar en tät stad energianvändningen och blir därmed mer långsiktigt beständig.

Hög befolkningstäthet, blandad markanvändning och en social mix möjliggör närhet till arbete, hem och tjänster, det vill säga en bättre tillgänglighet till stadens alla funktioner. Den ger också goda livsbetingelser för småföretag, vilket i sin  tur leder till mer liv på gator och torg. Stora företag behöver inte staden på samma sätt då de är mer självförsörjande.

Som exempel har Paris en genomsnittlig täthet i antal boende på cirka 20000 invånare per kvadratkilometer (gator, torg och andra fria ytor som parker är medräknade, vilket motsvarar 200 invånare per hektar).

Stockholms stad har en genomsnittlig befolkningstäthet på 5 100 invånare per kvadratkilometer (innerstan cirka 9 500). Manhattan i New York har cirka 25 000 och London 8 700. UN-Habitat talar om minst 15 000 och maximalt 45 000 invånare per kvadratkilometer som en lämplig täthet.

Täthet  skapar intensitet – den viktigaste variabeln för folkliv, mångfald och trygghet. Men tätheten kan också bli för hög, och ger då negativa resultat i form av trängsel, brist på fria ytor och parker, variation, etc. Det är av största vikt att stora parker av god kvalitet planeras i den i övrigt täta staden. Ett exempel på för hög täthet är Norra Stationsområdet (omdöpt till det lite mer romantiska Hagastaden) i  Stockholm. Vi ser det också i Dubai och många kinesiska storstäder med sina höga, tätt stående hus som knappast är livfulla och inspirerande.

Höga hus i sig leder normalt inte till högre täthet. Miljöerna blir ofta omänskliga i form av höga hus med skuggiga, döda ytor i dess närhet, omgivna av stora trafikleder.

Sambandet mellan koncentration och utbud är grundläggande för en stad. När man pratar om täthet som begrepp blandas många gånger täthet ihop med trångboddhet, vilket är två olika saker. En stads täthet mäts i antal personer som bor per ytenhet mark, medan trångboddhet är det antal människor som bor per rum eller yta i en lägenhet. Genom sammanblandning av dessa begrepp blir diskussionen om tät  stad ibland svår att föra.

Den amerikanska författaren och stadsbyggnadsjournalisten Jane Jacobs tar upp frågan hur stor en stadsdel sett till antalet invånare bör vara för att fungera bra. Hennes slutsats  är någonstans mellan 30 000 och 200 000, beroende på stadens totala storlek. Ju större stad desto större stadsdel. Det  är svårt att hitta någon väl fungerande stadsdel med över 200 000 invånare i Europa. Hammarby Sjöstad i Stockholm kommer i fullt utbyggt skick ha runt 30 000 invånare, medan Södermalm har 130 000 invånare. En stadsdel kan definieras som en del av staden med ett tillräckligt stort befolkningsunderlag och med en många gånger naturlig avgränsning. Men om det avgränsade området är för litet kommer det inte att fungera tillräckligt autonomt för att utgöra en stadsdel. Befolkningsunderlag för service i form av butiker och restauranger är relativt enkelt att räkna ut. Ändå görs det sällan. På arkitekternas 3D-bilder ritas det ofta in butiker och caféer i bottenvåningarna. Dessa kommer aldrig att användas eftersom det inte finns förutsättningar för att driva serviceverksamhet i området.

Det är också av stor vikt att service sprids jämnt över stadens yta, vilket är ett signum för exempelvis Paris och andra livfulla städer. Att koncentrera utbudet till ett antal punkter i form av köpcentra inomhus är förödande för en stads mångfald och livskraft. I Paris är det fullt av små verksamheter, restauranger och butiker. Andelen servicefunktioner per ytenhet är den överlägset högsta bland jämförbara storstäder.

Erfarenheten från Hammarby Sjöstad, som i övrigt är ett bra exempel på nutida stadsbyggnad, visar hur svårt det är att få rätt befolkningsunderlag för servicenäringar. Kundunderlaget är helt enkelt för litet. Nettoexploateringstalet ligger på runt 1,7 och det finns barriärer mot den omgivande staden i form av vatten och trafik. Detsamma gäller nybyggda Norra Djurgårdsstaden (före detta Gasverksområdet) i Stockholm.

Befolkningsunderlaget och befolkningstätheten är alltså viktigt för en fungerande stadsdel eller stad. En stadsdel som Södermalm med sina drygt 130 000 invånare och en befolkningstäthet om cirka 19 000 invånare per kvadratkilometer fungerar trots att stadsdelen är tydligt avgränsad. Förorten och ”grannskapsenheten” Bandhagen från 1950-talet har som exempel knappt 7 000 invånare, vilket till viss del förklarar varför den typen av förorter inte har blivit tillräckligt självständiga.

Få nya stadsdelar eller bebyggelseområden i Sveriges storstäder kan nå upp till tillräcklig befolkning och befolkningstäthet för att skapa förutsättningar för en god stad. I Stockholm skulle Bromma flygplatsområde kunna bebyggas med runt 30 000–50 000 lägenheter (motsvarande 65 000–110 000 invånare) och 30 000 arbetsplatser enligt preliminära studier. Det skulle eventuellt kunna vara tillräckligt underlag för en ny, relativt självständig stadsdel.

Robert Lavelid oberoende arkitekt SAR/MSA