Stad tar tid

Våra relativt korta valperioder gynnar knappast ett långsiktigt och beständigt stadsbyggande. Uttalade visioner och mål ändras ständigt och ger en fragmentarisk stad. Politiker på kommunal nivå bör därför göra blocköverskridande överenskommelser, där de stora satsningarna för stadens framtid läggs fast.

Att planera och bygga städer kräver att man tänker långsiktigt. Det vi bygger är något beständigt som ska brukas   i över hundra år – eller kanske flera århundranden – och användas av många generationer. Det ställer stora krav på våra beslutsfattare att stå för denna långsiktighet och inte   falla för kortsiktiga bländverk.

Ett kvarstående problem i vårt nutida stadsbyggande är den lagstiftning och de normer som fortfarande bygger på den funktionsseparering som modernismen drev fram. Trots att förespråkarna för de modernistiska planeringsidealen blivit allt färre lever fortfarande gamla principer kvar.

Buller, föroreningar, skyddsavstånd, solljus och andra krav innebär suboptimeringar som inte alltid styr till bättre lösningar när vi vill bygga städer med hög befolkningstäthet där folklivet pågår dygnet runt.

Normerna är i sig ofta bra men att uppfylla alla delkrav riskerar att skapa negativa konsekvenser för staden som helhet.

Städer som Stockholm och Paris är exempel på två städer där det allmänna fortfarande är den part som planerar staden. Erfarenheterna från städer där en större del av   ansvaret släppts till privata aktörer är långt ifrån goda. Där byggs många stora projekt utan inbördes samordning, vilket leder till en fragmenterad och trasig stadsbild.

Ett exempel på detta är delar av centrala London. Där har liksom i flera andra storstäder stadsbyggnadskontoren sakta monterats ner samtidigt som professionell kunskap och forskning väger allt lättare. Att jämföra centrala London med det centrala Paris är en intressant och avslöjande uppgift i sig.

Vi måste våga titta bakåt för att lära oss att förstå vad vi ska göra i framtiden. All den historia som finns inbakad i våra städer behöver lyftas fram och offentliggöras för de som ska bestämma hur våra städer ska se ut. Det kan inte vara så att varje stadsplanerare sitter för sig själv, på olika stadsbyggnadskontor och arkitektföretag, och gissar utifrån gällande, ibland ytliga trender.

I ett historiskt sammanhang ser vi den modernistiska perioden inom stadsbyggandets konst som en parentes, inte som det normala. All annan tidigare arkitektur och stadsbyggnad har gått ut på att bygga byar och städer, inte i första hand enskilda hus. Det har varit det gemensamma intresset att lösa något tillsammans som gällt.

Alla grupper i staden ska känna sig välkomna och kunna leva ett bra liv där. Den ökande andelen barn i staden, liksom  äldre och personer med olika funktionsnedsättningar med behov av att vistas i staden på lika villkor, ställer därför nya krav på våra stadsplanerare och byggare.

”Mobilitetsplaner” som beskriver hur olika kategorier av människor ska kunna ta sig fram med olika transportmedel bör upprättas. Människor dras till människor – det är näst intill en naturlag. Man söker sig till platser där det händer något. Alla ska ha möjlighet att ta sig dit. Det är där mellan husen på   våra gator, torg och i parker som vi lever stadsliv.

Metoder för hur medborgares kunskaper ska tas tillvara i planeringen, hur vi kan skapa bra dialogprocesser mellan vetenskaplig forskning samt vardagskunskapen hos boende och verksamma i staden utvecklas kontinuerligt. Experter och forskare inom stadsbyggande måste ge bra erfarenhets- och evidensbaserade underlag till våra politiker för att de ska kunna fatta rätt beslut. Det ställer krav på att de som planerar har en kunskapsnivå som är tillräckligt hög.

Det är inte i första hand avancerade teoretiskt framtänkta eller högteknologiskt ”smarta” lösningar som vi behöver för att bygga bra stad. Den ”smarta” staden designas på kommersiella villkor, inte av dess medborgare utan av de stora digitala företagens plattformar där vi inte tillåts vara något annat än konsumenter. Det handlar istället om erfarenheter av mått och proportioner, och om enkla lösningar som människor historiskt har mått bra av och gör så än i dag.

Stadens fysiska grundpelare är oftast generella och internationella. Städer är trögrörliga organismer och behöver så vara. Precis som vår mänskliga hjärna tar staden tid på sig att ställa om.

Robert Lavelid