Slutna kvarter ger god stadsmiljö

Den byggda miljön ska som mål ha att gynna mänsklig aktivitet, hållbarhet och hälsa. Stadsbyggandet är nyckeln i denna process och har stor betydelse när det gäller att skapa goda, beständiga fundament för ett samhälle som har blivit alltmer flyktigt och trendkänsligt.

I dag har vi lärt oss hantera många av de faktorer som gjorde att den traditionella kvartersstaden en gång ansågs vara osund och dålig. Kvarterstaden i form av sina tydliga gator och slutna kvarter har varit byggstenen i de flesta av de städer där dagens invånare anser sig leva i en god stadsmiljö.

Stadsbyggaren och arkitekten David Sim säger i sin bok ”Mjuk stad” (Svensk Byggtjänst) ”att detta byggnadsmönster av allt att döma varit universellt framgångsrikt gör det lika relevant idag som någonsin tidigare”.

Kvarterens utformning med dess gårdar har stor betydelse  för hur de boende uppfattar dem. Slutna, kringbyggda gårdar ger de boende en stark känsla av trygghet och tillhörighet. Tillhörighet främjar gemenskap inom kvarteren och bygger på det faktum att de boende upplever att gården inte är till för alla.

I dag anses öppna gårdar av många arkitekter och planerare som inkluderande och inbjudande, men forskningen visar att detta inte stämmer. Många gånger utgår denna villfarelse från ett antagande om att ett öppet och demokratiskt samhälle bör återspeglas i den byggda miljön.

Den optimistiska tanken är att öppna och halvöppna kvarter  främjar möten och mänskligt liv, medan slutna stänger ute folk. Den tyske sociologen och urbanforskaren Hans Paul Bahrdt skriver i sin bok ”Den moderna storstaden – sociologiska överväganden vid stadsplanering” (1967):

”En stad är en bosättning där det totala livet, alltså även vardagslivet, visar en tendens att polariseras, det vill säga att utspelas antingen i offentlighetens eller i privatlivets sociala aggregattillstånd. Det utvecklas en offentlig och en privat sfär som står i intim växelverkan med varandra utan att polariteten går förlorad. De livsområden som varken kan betecknas som ”offentliga” eller ”privata” förlorar däremot i betydelse. Ju starkare polariteten och växelförhållandet mellan den offentliga och den privata sfären framträder, desto mer ´stadsmässigt´ är livet i en bosättning från sociologisk synpunkt. Ju mindre detta är fallet, desto ringare grad är stadskaraktären utvecklad i en bosättning.

Arkitekt SAR/MSA Eva Minoura har i sin doktorsavhandling inom forskningsprojektet ”Suburbia in Territorial Transfomation” på KTH studerat gränsen mellan privat och allmänt i kvartersbebyggelse. Minouras slutsatser dras bland annat utifrån en undersökning av drygt 1 000 boende och deras användning och syn på gårdar och kvarter i Malmö och Stockholm.

Hon menar att gårdar bör betraktas som ett slags positivt ”revir”, ett territorium. Att göra gårdar halvprivata i form av flera större öppningar är inte ett bra sätt. Verkligheten är att halvöppna gårdar används mycket mindre än andra gårdstyper och skötseln många gånger blir lidande av att de boende inte känner tillhörighet.

Något som också skapar otydlighet och problem är att man ofta drar gångstråk genom kvarter som i övrigt är i stort sett slutna, med portar inåt mot gårdssidan. Tanken är att kvarteren ska öppnas och ”bjuda in” människor.

Istället har det visat sig skapa större osäkerhet för såväl de boende i kvarteret som för de förbipasserande. Vad tillhör vem?

Osäkerheten bidrar till konflikter och osämja istället för social gemenskap och inkluderande demokrati. Risken är stor att dessa allmänna stråk privatiseras och staket sätts upp av arga bostadsrättsföreningar eller fastighetsbolag. Den allmänna gatans roll minskas dessutom och indirekt ger detta sämre underlag för service av olika slag, i jämförelse med slutna kvarter med portar ut mot trottoarer och det allmänna.

Förutom den sociala effekten i form av högre grad av gemenskap ger slutna kvarter ett bättre klimat i våra nordiska länder. De har också andra fördelar, såsom mer bullerskyddade miljöer.

Därför bör kvarteren göras i princip slutna, så att det blir en entydigt offentlig sida i form av en gata respektive privat i form av en innergård. Självklart finns undantag beroende av exempelvis topografiska skäl där slutna kvarter inte är den optimala lösningen. Men i normalfallet bör det eftersträvas.

I ivern att tillfredsställa fastighetsbolagens önskemål om att pressa in så många tusen kvadratmeter som möjligt ritar vi arkitekter sedan ofta in en ett höghus i hörnet, som många gånger leder till ännu lägre grad av social tillhörighet. Dessutom gör dessa höghus de redan trånga gårdarna ännu skuggigare och svåranvändbara för utevistelse och lek.

Hur man placerar hus och gator kan inte enbart vara en fråga om tycke och smak, utan ska baseras på verklig kunskap. Kvartersformer blir många gånger planestetik i flygperspektiv, och i takt med det allt snabbare digitala samhället med sina snabba kopieringsmöjligheter, är risken stor att kortsiktiga trender och koncept blir styrande.

Robert Lavelid