Ett smycke av elegans och enkelhet 

Nära järnvägsstationen Roquebrune-Cap-Martin på franska Rivieran – Côte d´Azur – ligger en vit och blå villa i direkt anslutning till Medelhavet. Från vattnet ser den ut som en båt som strandat. Till och med en livboj hänger på fasaden för att förstärka känslan. Villan är ritad av den irländska inredningsarkitekten och formgivaren Eileen Gray (1878–1976) och utgör ett av modernismens storverk. 

Under sex år har villan renoverats till ursprungsskick av fyra arkitekter och en trädgårdsmästare, till en kostnad av 5,5 miljoner Euro. Resultatet är storslaget. I år öppnade huset igen och jag hade möjligheten att besöka huset och tomten som kallas Cap Moderne. Vid själva järnvägsstationen finns dessutom en intressant utställningslokal som visar historien med många bilder och texter.

Eileen Gray hade sin egen inredningsbutik i Paris och ett stort intresse för Frankrike och den modernism som höll på att växa fram där, via bland annat Le Corbusier. Redan 1924 hade hon träffat den ungerske arkitekten Jean Badovici. Han var chefredaktör för den avantgardistiska tidskriften ”L`Architecture vivante” (levande arkitektur på svenska). Han kontaktade Eileen Gray för ett reportage om hennes butik och kärlek uppstod. Eileen var bisexuell, excentrisk och mycket förmögen samt 15 år äldre, men det störde inte den unge arkitekten och de flyttade ihop.

Eileen Gray började på allvar intressera sig för arkitektur. Hon köpte tomten vid Roquebrune och bestämde sig för att rita en villa. Huset ritades inifrån och ut. Jean Badovici, som var mest en teoretiker, kom med några ändringsförslag, men det mesta av huset bestämdes av Eileen Gray. 

Huset är inte stort, 120 kvm, men mycket välplanerat, om än med vissa smala passager. Ett arkitektoniskt storverk med vardagsrum, två sovrum, två badrum och både inomhus- och utomhuskök. Huset är genomsyrat av en djup kunskap i kloka, funktionella förvaringsmöjligheter och andra lösningar. 

De stora skjutbara fönsterpartierna ut mot Medelhavet var vid tiden mycket ovanliga. Hela huset är ett smycke av elegans och enkelhet.

Uteplatsen är utformad så att man kan följa solens förflyttning under dagen, samtidigt som man njuter av det glittrande azurblå Medelhavet. Huset har en för tiden öppen planlösning, som skulle fungera väl i en nutida mäklarbroschyr (åtminstone före coronapandemi och hemarbete). 

Eileen Gray kallade sin villa för E-1027 och den byggdes redan 1929. Namnet är en ordlek med hennes och Jean Badovici namn. E för Eileen, 10 för alfabetets tionde bokstav som är J för Jean och 2 för dess andra bokstav B som i Badovici och slutligen 7 för bokstaven G som i Gray.

Lyckan blev dock kortvarig och kärleksaffären med Jean Badovici tog slut 1932. Gray skrev över huset på honom. Det enda hon tog med sig var ett höj- och sänkbart bord som hon hade ritat åt sin syster. Jean Badovici bodde kvar till 1956 då han dog. 

Efter hans död ägdes huset i två omgångar av två olika personer. En av dem hittades mördad på vardagsrumsgolvet. Efter mordet övergavs huset och under en längre period levde hemlösa där. Det förde med sig att huset sakta förstördes och tömdes på alla möbler och inredningsdetaljer. 1998 var det på vippen att huset revs, men det räddades i sista stund av staten och Roquebrune-Cap-Martins kommun, som idag äger E-1027. 

Somrarna 1938 och 1939 vistas Le Corbusier i huset, ditbjuden av sin vän och kollega Jean Badovici. Han gillade huset och ville köpa det, men det gick inte Badovici med på. Efter en del tjat fick dock Le Corbusier tillstånd att måla ett par fresker på de vita väggarna; färgglada målningar med sexuella anspelningar, som han utförde naken. Det upprörde Eileen Gray mycket när hon fick se foton på freskerna. 

Le Corbusier ville dock på något sätt vara kvar i närheten av villan. Han fick möjligheten att bygga ett litet hus – en ”cabanon” – på tomten, 15 kvm stort. Det byggdes helt i trä och plywood med två små fönster. Huset är 3,66 x 3,66 meter och 2,66 meter, med utgångspunkt i hans mått-och proportioneringssystem Le modulor. Plats fanns bara för ett bord, två pallar, en säng och en inbyggd bokhylla. 

Le Corbusier lät prefabricera huset på Korsika och delarna transporterades till Roquebrune-Cap-Martin med båt. Han ritade och lät också bygga ett antal små semester-”kabiner” bakom villan, och övertalade ägaren till restaurangen på granntomten att öppna en liten ”filial” på Cap Modernes tomt.

Le Corbusier vistades i sin cabanon många somrar tills han 1965 tragiskt drunknade under en simtur i det azurblå Medelhavet i en hjärtattack. Man vet inte vilket förhållande han hade till Eileen Gray. Det påstås att han beundrade sin grannes hus, samtidigt som han var avundsjuk på hennes succé med huset, och det sägs att han tog åt sig äran av ett hus han inte ritat. En del spekulerar i att hans provokativa väggmålningar var ett medvetet sabotage mot Eileen. 

Flera tog åt sig äran av att ha ritat huset. Eileen Gray var helt ointresserad av att marknadsföra sig själv. Men efter en artikel i den ansedda italienska arkitekturtidskriften Domus 1968 blir hon återupptäckt, 90 år gammal.

E-1027 är återigen öppet för besökare som vallfärdar dit – både arkitekter och allmänheten som vill beundra verket och höra om den intressanta historien bakom huset. Man kan normalt inte komma dit oanmäld utan måste köpa biljetter på Cap Modernes webb.

Kusttåget från Nice österut till stationen Roquebrune-Cap- Martin tar cirka 30 minuter.

Robert Lavelid, oberoende arkitekt SAR/MSA