En stad ska byggas utav blandning

Att bygga städer är oerhört komplext – och viktigt. En stad är vårt gemensamma minne över långa tidsperioder, en multifunktionell organism som ständigt förändras och utvecklas. Husen vi ritar och bygger ska stå längre än vi själva lever. 

Stadsbyggandet medverkar till våra liv mycket mer än vad enskilda hus gör. En god stad bildas inte av enskilda byggnader, ”skulpturer”, hur vackra de än är, utan det är sammanhanget och människorna som gör staden och skapar dess rikedom och skönhet. 

Stadsbyggnad påverkar hur vi går och åker, hur vi träffas och hur vi skyddar oss från sol och regn, hur våra kvarter ser ut och sambanden dem emellan. Den ger oss våra livsbetingelser i mellanrummen mellan husen, kallade gator, torg och platser. De ger oss parker och vatten och bildar underlag för butiker,  kultur och andra för viktiga funktioner.

Fördelen med den stora staden är att det finns ett antal olika funktioner och valmöjligheter som berikar invånarnas möjligheter att välja jobb, service och kultur. En stadsdel med variation av till exempel bostäder och handel, genererar ofta andra typer av funktioner som kultur och arbetsplatser i form av småföretagare och hantverkare. Samma fysiska   och ekonomiska kriterier som skapar kommersiell service genererar också förutsättningar för andra funktioner i staden.

UN-Habitat betonar, i likhet med den amerikanska stadsbyggnadsförfattaren Jane Jacobs, vikten av funktionsblandning. Det monofunktionella tänkandet under modernismen har lett till att många av våra städer har förstörts. Stadsutglesning, bilberoende och trafikstockningar har utarmat stadskvaliteterna alltmer. UN-Habitat framhåller att minst 40 procent av byggnadsytan på marken ska vara till för annan verksamhet än bostäder. 

Att få en bra social blandning av befolkningen i en stad är ett av stadsbyggandets viktigaste mål. Det innebär till exempel att lägenheter i olika  prisklasser och upplåtelseformer ska finnas, liksom hus från skilda årtal med olika hyresnivåer och ålder på de boende. Av bostadsbeståndet i en stad bör, enligt UN-Habitat, 20–50 procent vara allmännyttiga hyresrätter. Ingen upplåtelseform ska ha större andel än 50 procent.

Det är viktigt att blanda funktioner som får människor att komma ut på gatorna vid olika tidpunkter, exempelvis bostäder och kontor. När dessa mixas på ett bra sätt leder det i sin tur till  ett tillräckligt stort underlag för butiker, restauranger, hantverkare och andra mindre verksamheter. 

Ju mer komplex blandning desto bättre effekt blir det för mångfalden. Balansen mellan funktionerna är också väsentlig. Det räcker till exempel inte med ett par kontorshus med 1 000 anställda i en stadsdel med 50 000 invånare. Eller – tvärtom – 100 lägenheter bland 150 000 kvm kontorsyta, som i Centralstaden, området runt Centralstationen i Stockholm, som just nu planeras. Det fungerar naturligtvis inte även om man på förföriska arkitektperspektiv strösslar med varma, välkomnande restauranger och butiker. 

Hur många av oss har varit i ett kontorsområde som kvällstid kryllar av liv och fest? Inom parentes är det dessutom på gränsen till vanvördigt att döpa stadsutvecklingsprojekt med ordet ”stad”, som i Centralstaden, Arenastaden, Arlanda stad, med flera. Områden som naturligtvis aldrig kommer att fungera som en riktigt blandad stad.  Ska en blandning av funktioner fungera på ett bra sätt krävs att olika människor på olika tider och av olika anledningar rör sig på sammagator. 

Enligt Jane Jacobs ska en väl fungerande stadsdelha mellan 30 000 och 200 000 invånare. (Hammarby sjöstad kommer att ha 30 000 invånare i fullt utbyggt skick.) En oerhört viktig faktor för att få en levande stad med mångfald är tätheten av servicefunktioner, såsom restauranger, butiker och hantverkare tillsammans med bostäder.

I en internationell jämförande studie av ett antal storstäder visade sig Paris ha det högsta antalet servicefunktioner inom ett bekvämt gångavstånd, dessutom betydligt högre än för de övriga städernas. Dessutom hade Paris de över stadens yta jämnast fördelade    servicefunktionerna – en mycket viktig faktor för att få en levande stad eller stadsdel. Man kan förstå varför stadsbyggnadsprofessorn Carlos Morenos idé om ”15-minutersstaden” direkt applicerades som en grundläggande stadsbyggnadsfaktor av den dynamiska borgmästaren i Paris, Anne Hidalgo.

Många svenska städer har servicefunktioner som är koncentrerade till vissa delar, som gågator och inomhusgallerior. Det skapar problem med befolkningsunderlaget i andra delar av staden. Problemet med dagens storstäder är alltså inte att det saknas människor utan att de är ojämnt fördelade mellan olika områden. Vissa områden, som köpcentra och gågator, är överstimulerade medan andra är livlösa och saknar aktiviteter och mångfald. 

Alla stadsdelar behöver inte vara likadana. En intressant funktionsblandad stadsdel kan ha sin egen karaktär. Men staden eller stadsdelen kan aldrig konceptualiseras, göras socialt ensidig genom att rikta sig till en viss grupp eller en viss inriktning, vilket har blivit mode i dagens stadsbyggande. Det leder bara till segregation och motverkar mångfald.

Robert Lavelid