Det lilla är bättre än det stora

Historiskt bygger stadsbildningar på en gata, en gränd eller ett vattendrag som i Venedig. Det är gatorna som är skelettet som i sin tur styr hur kvarteren formas och inte tvärtom. Kvarteret är stadens mursten som utifrån gatorna bildar det mönster som staden utgörs av. En publik sida med fasad ut mot gatan och inåt en privat gård – tydliga gränser mellan privat och allmänt.

I Haussmanns Paris, precis som i områden med hus från förra sekelskiftet i svenska storstäder, var kvarteret som ett block där man hade karvat ut tomrum i form av små tydliga gårdar. Den månghundraåriga idén med kvarter var en förutsättning för att skapa den densitet som gör det moderna Paris till en av världens tätaste städer. Variationerna i de olika kvarterens former och storlek ger staden en ovanligt bra balans mellan de byggda och obebyggda ytorna.

Det finns ett samband mellan avståndet mellan gatukorsningar och storleken på kvarteren. Ju mindre kvarter desto högre täthet i stadsväven, men också ökad porositet. Ska man få en levande stad är en fysisk förutsättning att man bygger små kvarter.

Erfarenheter från internationella jämförelser pekar på en storlek om ungefär en hektar (10 000 kvm). Normala ”Lindhagen-kvarter” i Stockholm ligger på 0,6–1,5 hektar. Långa kvarter som i exempelvis New York ger få korsningar och därmed färre möjligheter att träffas i gatuhörnen, vilket redan Jane Jacobs påpekade i stadsbyggnadsbibeln ”The death and and life of great american cities” från 1961.

Även formen har betydelse. Det finns ingen naturlag som säger att kvarter måste vara ortogonala. Erfarenheten från Paris, den europeiska storstad som har högst servicetäthet, visar till exempel att triangelformade kvarter ger kortare sträckor att gå och därmed bättre underlag för många butiker, caféer och hantverkare.

En annan mycket viktig faktor är antalet portar och huslängden utefter gatan. Ju kortare hus och högre täthet mellan portarna, desto livligare gator och trottoarer och dessutom en säkrare miljö efter mörkrets inbrott. Långa längder med stora kedjebutiker och döda bankfönster bidrar knappast till ett bra stadsliv. Därför bör vi arkitekter inte rita långa loftgångar, om än omdöpta till ”gallerier” eller ”loggior”, i någon slags iver att minska antalet trapphus och därmed tillfredsställa beställarnas önskemål om maximal ekonomisk effektivitet.

I Paris och Stockholms stenstad är normalt varje enskilt byggnads längd utefter gatan 10–25 meter. Det ger ett stort antal portar mot det offentliga rummet. Att dela in kvarteren i många små tomter var en medveten strategi i såväl Haussmanns Paris som i Lindhagens Stockholm. På så sätt skapas många relativt små lokalytor för butiker och restauranger i bottenvåningarna, vilket är en stor fördel för mångfalden och servicetätheten.

Kortare huskroppar och tätt mellan portar ligger i det allmännas intresse, men står ofta i motsatsförhållande till fastighetsbolagens strävan – av ekonomiska skäl – efter stora enheter. Redan vid markanvisningar måste kommunerna därför vara noggranna med att inte ge byggherrarna och arkitekterna större enheter än maximalt 30–40 lägenheter. Detta för att få tillräcklig social blandning och varierad arkitektur.

Robert Lavelid, oberoende arkitekt SAR/MSA