Det allmänna vs. det privata

Ett normalt byggnadsprojekt börjar ofta med en hög ambition såväl från arkitekten som byggherren och kommunen. De så kallade projektutvecklarna hos bolagen har som mål att sälja in projektet hos kommunerna och ger ofta arkitekten relativt stora friheter att utveckla sina idéer. Detta såväl i markanvisningsfasen som i de tidiga skedena i detaljplaneprocessen. Förföriska 3D-bilder tas fram, gärna med ett myller av människor på gatan och varmt gult lysande fönster i skymningsljus. Bilderna visas för stadsbyggnadskontoren och efter en period är man överens om tagen. Många gånger har man under resan också höjt byggrätten. Denna process med framtagande av detaljplan tar ibland flera år. ”So far so good.” Bägge parter känner sig nöjda.

Men sedan, när planen är klar, händer något. De ”tunga grabbarna” (för det är oftast män i mogen ålder) kommer in på planen, antingen som projektledare hos byggherrarna eller genom att man har handlat upp en totalentreprenör som nu ska genomföra projektet till en viss kostnad. Och då börjar prutningarna på de kvaliteter som projektet hade med sig in i denna fas. Så småningom dyker bygglovsritningar upp hos kommunen, ritningar som många gånger då skiljer sig markant från detaljplanens fina illustrationer och ambitioner. 

Kommunerna har under tiden jobbat med att ta fram detaljplanen utifrån det tidiga skedets ritningar. Dessutom har man ofta gjort så kallade gestaltningsprogram för att styra upp gestaltningen av husen i sitt sammanhang. En grundsten i gott stadsbyggandet är ju att husen i kvarteren och staden ska ta hänsyn till varandra och anpassa sig till varandra i såväl höjd som längd. Varje byggnad ska inte försöka skrika högst.

Dessa program är dock tyvärr ofta uddlösa dokument med en massa referensbilder utan formell status i bygglovhanteringen, till skillnad mot vad planbestämmelser har. 

Här uppstår ett problem som många kommuner säkert känner igen sig i. När man påtalar detta för byggherrarna säger de ofta att ”det absolut inte finns ekonomi i projektet om vi inte får göra si eller så”. Och med ”hot ”om att det inte skulle bli något backar kommunerna, ibland efter politiska påtryckningar. Byggnadernas arkitektoniska kvaliteter tas bort den ena efter den andra. Kvar blir ofta en standardprodukt som uppfyller byggbolagets färdiga detaljer och ritanvisningar. Arkitektens roll blir i detta skede marginaliserad till renritande och får i bästa fall ta beslut om vilket tegel man ska ha, av de tre alternativ som finns att välja mellan. 

De flesta arkitekter försöker kämpa för god arkitektur och kvalitet i stadsbyggandet. Många gånger kopplas dock de ursprungliga arkitekterna av i bygglovsskedet och ersätts av andra mer följsamma och billigare arkitekter och ingenjörer, som får rita färdigt byggnaden åt totalentreprenörer. De får sina guldstjärnor på axlarna genom att pruta så mycket som möjligt, inklusive kostnaden för arkitekten. Detta är en varböld i vår svenska projekteringsprocess. Vem som står för projektet när det är färdigt är en svår fråga att svara på.

 Oavsett vad vi tycker om den stora förflyttning av makten inom byggandet, från det offentliga till det privata, som skedde på 1990-talet har effekten blivit att de privata bestämmer mer och mer i planprocessen. Utan dem inga hus, vilket gör att de kan påverka kommunerna på gott och ont. I en fri marknad så bygger man naturligtvis där det är som mest lönsamt, det vill säga i de mest attraktiva lägena. 

Tyvärr har marknaden i alltför hög grad också börjat bestämma över stadsrummet i stort och i de flesta fall har detta inte skett till stadens bästa. Ingen stor stad har blivit vackrare av att låta fastighetsägarna få full frihet. Jag säger inte att alla projekt är dåliga. Undantagsvis lyser vissa hus upp i mörkret. Inom speciellt den penningstinna bostadrättssektorn i storstäderna har det gjorts en del projekt med hög kvalitet och arkitektur. Men många gånger pratar vi då om det lyxsegment där kunderna måste vara beredda att betala 120 000 kronor kvadratmetern. I många andra bostadsrättsprojekt – där man ändå har bra marginaler – lyser den goda arkitekturen med sin frånvaro, liksom i ett flertal hyresrättsprojekt.

Vi kan inte enbart lasta det privata näringslivet för detta, utan måste se över hur det allmänna kan ställa rimliga krav som fördelar omvandlingstrycket på ett bättre sätt. Arkitekterna måste samtidigt skaffa sig bättre ekonomiska kunskaper för att skapa en god arkitektur som går att genomföra. Det allmännas ansvar för helheten måste förstärkas. Våra politiska beslutsfattare och stadsbyggnadskontor ska stå för den långsiktighet som är nödvändig när man bygger stad och inte falla för kortsiktiga bländverk. Förmodligen måste man skriva in mer allmänna bindande texter om gestaltning i lokala byggnadsordningar eller i detaljplanernas bestämmelser. Detta för att säkerställa projektens arkitektoniska nivå.

Det är inte stolar eller andra bruksföremål vi sysslar med när vi bygger stad. Det är något beständigt som ska leva över flera århundranden och generationer. Vi kan helt enkelt inte tillåta hus som inte på ett bra sätt bidrar till den helhet som bygger stad och vårt gemensamma minne inför framtiden. 

Robert Lavelid, oberoende arkitekt SAR/MSA