Bortom beprövade alternativ

Väderappen säger 30 grader varmt ute och känslan på kontoret är ungefär den samma. Även om jag är medveten om att just den här värmen kanske inte direkt beror på klimatförändring, går tankarna till att detta snart kan vara det nya normala. Att vi måste anpassa oss till ett varmare klimat. Att mitt barn kommer leva i ett annat väder än jag. Anledningen är att vi inte har gjort, och fortfarande inte gör, tillräckligt för att häva växthuseffekten. Vi har misslyckats tillsammans.

Som arkitekter skapar vi visioner, idéer och förslag över hur morgondagens städer och byggnader ska se ut och fungera. Vi beskriver människors och organisationers drömmar och planer i fysisk form. Eftersom vi jobbar just med den framtida miljön borde vi ha all möjlighet att ta fram förslag som hjälper samhället att ställa om, som bidrar till den förändring som måste ske.

Men när jag öppnar valfri arkitekturtidskrift ser jag inte förändringen vi står inför ta form. Kanske är det så att den inte syns, att den verkar i det tysta. Att arkitekturen kommer att se ut ungefär som förut, men ändå i grunden vara annorlunda. Men ska vi som samhälle bli hållbara – stävja uppvärmningen, stoppa massutrotningen och samtidigt skapa social hållbarhet på riktigt – talar vi om en radikal omställning av hur vi alla lever våra liv.

Vore det då inte lite underligt att den byggda miljön ser ungefär likadan ut som den gjorde förut? Att en hållbar bostad är ungefär samma som folkhemmets bostad? Att ett hållbart gaturum är ungefär samma som gaturummet dikterat av bilen?

I min roll som arkitekt ingår att förespråka de klimatvänliga alternativen, den mest hållbara lösningen. Men när jag skissar gör jag det utifrån de alternativ jag känner till, jag utgår ifrån våra kollektiva erfarenheter och föreställningsramar kring vad som efterfrågas.

Jag utforskar den teoretiska rymd där jag tror att lösningen kan finnas. Jag rör mig runt i denna rymd och testar, analyserar och utvärderar det jag kan hitta där. Men vad händer om ingen av de lösningar som finns i detta design space är tillräckligt hållbart för att få oss på rätt kurs?

Vi snackar LCA, vi räknar BTA, vi får ihop vår GYF och vi programmerar social hållbarhet. Men tänk om vi fortfarande är magnituder bort från vad som egentligen skulle krävas? Tänk om vi än så länge bara skrapar på ytan för att stoppa den globala uppvärmningen och stötta den biologiska mångfalden? Hur hittar vi då det design space där de hållbara lösningarna finns på riktigt? Jag tror inte att arkitekten, eller någon annan heller för den delen, kan hitta dit på egen hand, och inte heller att byggherrarna kan förstå hur de ska formulera den beställningen.

Under våren har jag varit med i ett av de team som har skissat iVisioner i Norr. (Bilden överst är därifrån, en illustration av Sofia Fors, FOJAB som är framtagen till Good Guide Skellefteå.) Rådet för hållbara städers projekt har utforskat hur vi kan skapa ett hållbart, inkluderande och vackert samhälle, med utgångspunkt i sex norrländska kommuners specifika utmaningar.

I vårt team var vi arkitekter, planerare, författare, statsvetare, miljövetare, forskare och praktiker i en härlig blandning. Med våra olika perspektiv blev det emellanåt intensiva diskussioner kring framtiden, vad den realistiskt sett kan komma att vara, och hur vi genom vårt bidrag gör största möjliga ”nytta” för att hjälpa oss till ett mer hållbart samhälle. Det var ett utmanande arbete, dels för att förändring är skrämmande, dels för att jag hela tiden fick tillbaka en lätt panikartad känsla av att vi inte gör tillräckligt. Inte som medmänniskor, och inte som arkitekter.

När resultaten för projektet presenterades blev det tydligt hur mångbottnad både frågan och de potentiella lösningarna är. Ska vi nå ett mer hållbart samhälle, så måste det vara inkluderande och attraktivt. Det måste resonera i kultur, politik, forskning och näringsliv. I det offentliga såväl som det privata. Bland eldsjälar såväl som eftersläntrare.

Det finns helt enkelt essentiella dimensioner av hållbarhet som går bortom det fysiska, men som likväl påverkar och relaterar till det fysiska. Dimensioner som vi allt för ofta missar att få med i det design space vi utforskar när vi skissar och skapar arkitektur.

Känslan som har grott under våren i min kropp skaver mer än vanligt i värmen. Vi gör så gott vi kan, men är det gott nog? Är det ens i närheten av att vara gott nog? Jag önskar så att jag satt på svar snarare än frågor.

Om det inte är gott nog, om det krävs en radikal förflyttning och att vi måste förhålla oss till den byggda miljön, till arkitekturen och därmed även till arkitekten på nya sätt – då blandas mina oroskänslor med nyfikenhet. Hur gör vi den resan? Hur får vi en profession, en bransch, ett samhälle att ändra sin föreställning av vad arkitektur är och kan vara? Hur flyttar vi vårt design space till att även innefatta alla de lösningar som idag är orimliga, men som potentiellt leder till hållbarhet på riktigt?

Den röda tråden jag såg i Visioner i Norr är både del av svaret och frågan. Tillsammans. Ett enkelt litet ord i text, ett otroligt stort ord på riktigt. Inkludering. Men inte i den passiva formen; alla ska med. Utan i den aktiva bemärkelsen; alla behöver bidra. Skapa. Göra. Förändra. Agera. Förhoppningsvis kan vi tillsammans flytta vårt design space så att de lösningar som verkligen är hållbara synliggörs och kan realiseras.

Nu behöver jag en isglass.

Petra Jenning