Om ankungar, tigrar och vikten av varandra

Den möjliga fienden som lurar runt hörnet kan med ord lånade från analysföretaget Kairos Future benämnas antingen den fula ankungen eller den söta tigerungen. Ankungen är den som först ratas, förlöjligas och bespottas. Som ingen vill beblanda sig med. Som står lite vid sidan av och växer sig stark, men plötsligt en dag visar sig vara en både vacker och kraftfull svan. Den är företaget som kanske egentligen sysslar med något helt annat, någon vi arkitekter inte tycker är värd att beblanda oss med, men som lär sig och utvecklar kompetens som plötsligt en dag är överförbar till arkitekturens spelplan och där slår oss med häpnad. 

Den lilla söta tigerungen är däremot älskad och omtyckt från början. Med sin oskuldsfulla skepnad och lite klumpiga framfart är det omöjligt att genomskåda den. Snart kommer vara en fullvuxen tiger. Livsfarlig. Översatt till företagsvärlden är detta någon som levererar en nischad och avgränsad tjänst och svarar på ett enkelt behov, för att sen transformeras till något mycket större. Jag minns när jag skrev upp mig för mitt första gmailkonto. Superschysst tänkte jag, så himla fiffigt med obegränsad data. Föga anade jag då att jag var del i att bygga Google.  

Tillbaka till vår gemensamma utmanare då. Beroende på din roll och ditt perspektiv tror jag att den just nu kan te sig som antingen den fula ankungen eller den söta tigerungen. Oavsett växer den sig stark, bygger muskler, samlar kunskap och erfarenhet. Delvis inom arkitekturens traditionella fält, men kanske framför allt inom andra branscher. Den är troligtvis något slags tech-företag, och dess främsta förmåga är att hålla koll på och hantera data som relaterar på olika sätt till den byggda miljön. Det kan vara stora mängder data eller små precisa data-sets med specifika relationer.

Vi är alla väl medvetna om den ökade komplexiteten i våra uppdrag och projekt. Det är just denna komplexitetshöjning som kan vara möjliggöraren för vår utmanare. 

Arkitektens kärnkompetens är förmågan att omsätta behov, processer och potentialer i relevant fysisk form. Hittills har detta kunnat göras genom att reducera frågorna till ett greppbart antal parametrar och bocka av dem en och en, eller så många som vi klarar av att hålla i huvudet eller med hjälp av de ritprogram vi använder. Men komplexa problem har inneboende faktorer som är beroende av varandra. Om vi löser en del på ett sätt får det följdeffekter på andra ställen. Helt klart något vi känner igen från arkitekturen. Det luriga är att komplexiteten ökar exponentiellt när vi lägger till ytterligare faktorer och vi når alldeles strax komplexitetstaket för vad vi klarar av. Här har vi vår stora begränsning som arkitekter idag. Vi kan bara ta hänsyn till en liten mängd faktorer i det vi gör. Vi måste välja bort och förenkla den verklighet vi ser till en hanterbar datamängd. 

Vår utmanare tränar på förmågan att hantera en allt ökad komplexitet. Lyckas den har den både tillgång till och förmåga att hantera data, förmåga att hantera komplexa problem och därmed förståelse för relationen mellan byggd miljö och digital information. Då står inte längre den disruptiva förändringen runt hörnet utan mitt i rummet. 

När människorna runt omkring mig har frågat vad nästa blogginlägg ska handla om har jag svarat att jag ska skriva om vikten av samarbete. Kanske anar ni att det är dit det leder. Ska vi arkitekter hinna rusta oss starka nog för att stå upp mot hotet måste vi betrakta varandra som vänner och kollegor snarare än konkurrenter och slå våra kloka huvuden ihop. Vi sitter allt som oftast på våra egna kammare och funderar på hur vi ska möta framtidens krav. Hur vi ska förhålla oss till den digitala transformation som vi befinner oss i. Som enskilda kontor har vi väldigt begränsad kapacitet när det kommer till utvecklingsbudgetar och påverkansmöjligheter, tillsammans är vi däremot (som ju alla vet) starka. 

På olika håll har jag det senaste året stött på forum där flera arkitektkontor har satt sig ner tillsammans och diskuterat hur vi kan se framtiden an och vad vi har för gemensamma utmaningar som vi inte klarar av att hantera som enskilda kontor. Det gör mig väldigt glad. Men det behövs mycket mer. Vi behöver fler arenor, fler beröringspunkter, öppnare samtalsklimat och en starkare kultur av att dela erfarenheter och kunskap. Vi behöver utveckla ny kunskap och kompetens tillsammans. Världen runt omkring oss förändras i rasande fart och därmed förändras den spelplan som vi är vana att agera på och intuitivt förstår. 

Hur verkligheten ser ut om bara några år är omöjligt att sia om, men jag tror bestämt att vi arkitekter kommer alla stå starkare om vi låter oss lära av varandras tester, utforskande och lärande. Ska vi riktigt förstå förvandlingen som håller på att hända, vilka utmaningarna och behoven är, måste vi ju också såklart verka nära våra beställare, våra brukare, våra medkonsulter i processen, forskare, analytiker och alla möjliga medmänniskor med olika spännande kompetenser. Men om vi tror att den samverkan utesluter öppenhet mot varandra inom kåren riskerar vi att stå svaga den dagen svanen vecklar ut sina vingar. 

Petra Jenning är arkitekt SAR/MSA och innovationsledare på Fojab