Klimatavtryck en fråga om arkitektur, tid och rum

Inom branschen finns en tendens att lösa knepiga problem genom att kalla in en expert till. Har vi ett problem som behöver belysas blir det ytterligare en konsult runt bordet. Det är fantastiskt när man får till starka team som samarbetar bra, med potential att komma mycket längre tillsammans än vad den enskilda hjärnan klarar av. Men det är problematiskt när man utarmar arkitekturen. När frågor som berör och påverkas av rum, rumslighet, materialitet, upplevelse, struktur etcetera inte får besvaras med arkitekturen som medel utan besvaras separat; när till exempel ljus reduceras till en fråga om sladdar, armaturer och energi.

Så frågan jag ställer mig nu är om klimatpåverkan från våra byggnader främst kommer att hanteras genom den arkitektur vi skapar, eller om den kommer att reduceras till produktval och framför allt bli en fråga för leverantörerna?

Snart kommer kravet från Boverket på klimatredovisning att träda i kraft, och jag har stora förhoppningar om att det kommer sätta klimatfrågan på agendan genom hela gestaltningsprocessen. Kanske inte initialt, men så fort kravet skärps och det inte endast handlar om en redovisning utan faktiska tröskelvärden som behöver klaras av. Vår erfarenhet på FOJAB säger oss att vi kommer en bra bit på vägen mot klimatneutrala byggnader genom smarta produkt- och materialval, men ska vi nå hela vägen behöver vi troligtvis se över arkitekturen i grunden.

Liksom modernismens stilideal har drivits av industrialisering och massproduktion är jag nyfiken på hur nästa epoks stilideal kommer att se ut. Hur ter sig den klimatsmarta byggnaden? Vilka program, rum, samband, flöden och upplevelser ger en klimatsnäll byggd miljö? Om vi skulle starta på vitt papper, om vi skulle bortse från det arv som industrialiseringen har gett oss beträffande vad som är genomförbart, praktiskt och ekonomiskt, och hitta en ny sanning kring rationalitet där klimatet får vara en drivande parameter, hur skulle vår byggda värld se ut då?

Kanske blir det en fråga om ägande, delande, multifunktionalitet och överlappande program, och därmed byggnader som ska klara många olika krav och situationer? Kanske krymper våra komfortytor och den zon som vi värmer och kyler? Kanske blir det materialoptimering, smäckra konstruktioner, icke-standardiserade lösningar och färre material? Kanske 3D-printade byggnader av lera uppgrävd på plats? Kanske blir det återbrukat och återbrukningsbart? Kanske blir fasader och tak platser för biodiversitet där hela byggnader blir ekosystem i sig själva?

Eller så kanske vi faktiskt lyckas integrera hela byggnader i naturens ekosystem och kontinuitet (som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg – länka). Troligtvis skulle vi landa i en kombination med lite av allt, men oavsett hur det blir ifrågasätter det dagens sanning om god arkitektur och framför allt hur vi jobbar med att hitta rätt när vi ritar.

Vi lever i en både läskig och spännande tid. Vi har 6,5 år på oss att hitta en väg framåt. Ska vi klara det behöver vi riva murar, hitta nya samarbeten, dela erfarenheter och kunskap, bli bättre på att utvärdera och återkoppla, samla och tillgängliggöra data. Men framför allt behöver vi nyfiket utforska en ny arkitektur som tar avstamp i klimatfrågan och som vågar tackla den på riktigt med arkitekturen själv som verktyg. Våra byggnaders klimatavtryck är en fråga om material, installationer och produkter – men allra mest en fråga om arkitektur, tid och rum.

Petra Jenning är arkitekt SAR/MSA och innovationsledare på Fojab

P.S. Bilden föreställer Protomycokion, en 3d-printad pelare i biomaterial av cellulosa och svampmycel av Ana Goidea och David Andren, LTH. Foto: David Andreen