- Hem
- Bloggar
- Petra Jenning
- Finns det innovationsledare i Marrakech?
Finns det innovationsledare i Marrakech?
Vi gör saker för att förstå – reser, skissar, kanske också innovationsleder. Det är när vi står lite vid sidan av och tittar in som vi kan bidra till att skapa ny förståelse, bygga kunskap och därifrån skapa förflyttning, skriver Petra Jenning. Hon tar med sig en ny nyfikenhet på sin egen vardag från en resa i Marrakesh.
Innovationsledare. Så står det i min mejlsignatur. Just nu sitter jag på tåget till Malmö efter en dag i Stockholm tillsammans med ett helt gäng som har samma titel i sina mejlsignaturer. Dagen har handlat om innovationscoachning. Men ordet innovation känns just nu mer slitet än någonsin.
Jag vaknade nyligen upp i Marrakech. En stad av lera och trånga gator. Det går att klä den beskrivningen med ord som exotiska dofter, vackra mönster och kulörer. Med beskrivningar av närvarande och hjälpsamma människor. Om grannskap och närhet. En social väv. Man kan också välja ord som smuts, misär, fattigdom. Trasigt och förfallet. Utsatt. Båda är sanna på samma gång.
För några dagar sedan vandrade jag genom Medinan, och funderade på just det som står i min mejlsignatur. Och vad det står för relation till platser som Marrakechs souker. Vad innebär innovation här? Vad av allt det jag kan och gör är giltigt här? Finns det något i min vardag som är relevant utanför ramen som jag normalt existerar inom?
Ett annat perspektiv på vår kunskap
Jag vill ju gärna tro att vi utvecklar kunskap, kompetens och innovationer som kan växa och bidra till en bättre värld. Som kan fungera bortom Sveriges gränser. Komma flera till gagn. Göra skillnad på riktigt. Kanske inte exakt så som de ser ut och fungerar här, men att det finns lärdomar att dra så att metoder och processer kan utvecklas och hjälpa fler än oss som redan har det väldigt bra.
Blicken hoppade snabbt mellan spruckna murar, försäljare av diverse pråliga ting och det otroliga hantverket i mosaiker och mashrabiyas. Just då kunde jag inte komma på nånting alls som jag hade att bidra med. Däremot kunde jag se massor som jag hade att lära.
Tänk om vi skulle kunna återskapa hantverket? Tänk om vi skulle kunna jobba med sol och skugga så effektivt? Tänk om vi skulle kunna varva det hektiska och det lugna med sådan intensitet? Eller skapa platser där man kan umgås så avslappnat? Det är lätt att bli förförd av ett annat ljus och av en annan kultur. Lätt att bli förförd när man står på utsidan och tittar in. Kämpar med att förstå, att läsa situationen.
Visserligen kämpar jag fortfarande med att förstå massor av saker här hemma i Sverige också. Varför det blir som det blir. Varför vi pratar så mycket om innovation, men ser så lite förflyttning? Varför vi är så överens om att vi ska bygga bättre och mer hållbart, men så mycket är slit-och-släng.
En bekant som bytte jobb och roll för några år sedan sa till mig häromdagen. ”Jag gick hit för att förstå. Nu förstår jag. Så nu kan jag gå vidare.” Och så är det nog. Vi gör saker för att förstå. Vi skissar för att förstå, vi reser för att förstå, och vi kanske till och med innovationsleder för att förstå.
Ordet varför bygger förståelse
En del förståelse behöver såklart det djupa inifrånperspektivet, och den djupa kunskapen. Men ibland är det just när vi försätter oss i ett utanförskap, när vi står lite vid sidan av och tittar in, betraktar från andra horisonter som vi kan bidra till att skapa ny förståelse. Kanske är det när jag verkligen inte förstår som mina frågor kan bidra till att någon annan ska se något nytt, upptäcka nya kopplingar och se nya möjligheter. I juxtapositionen kan nya idéer födas.
Det viktigaste ordet för att bygga förståelse är varför. Det väcktes väldigt många varför i mitt huvud under resan i Marocko, och jag önskar att jag hade haft någon vid min sida som jag hade kunnat ställa dem till. Då hade kanske turistens ögon kunnat öppna för nya perspektiv och bidra till nya kopplingar. Bygga ny förståelse. Nu stannade de som tysta frågor i mitt huvud.
Men även hemma där språket inte är en barriär är det lätt hänt i en stressig vardag att glömma fråga sig varför. Lätt att rusa till svar alldeles för fort, att inte hinna eller våga stanna i frågorna och utforska alternativen.
Så det jag tar med mig från Marocko är en ny nyfikenhet på min egen vardag, och att inte ta saker för givna. Jag ska fråga varför lite oftare och gärna i sammanhang där jag tror att jag redan förstår. Både för min egen skull, men lika mycket för den andra personens förståelse – och framför allt för den gemensamma förståelsen över det samhälle vi bygger varje dag.
Petra Jenning