Arkitekturens paradox. Foto: Haylee Marick

Arkitekturens paradox

Publicerad:

Klimatkrisen driver fram en förändring som vi ännu inte vet hur den ska te sig. Står vi inför en paradox, undrar Petra Jenning, när vi ritar byggnader som ska hålla länge i en föränderlig värld? Är kontinuiteten i den fysiska miljön en förutsättning för att andra aspekter i livet ska kunna förnyas, eller borde vi vara mer försiktiga med ambitionen att skapa långsiktighet?

Sitter på tåget på resa från Malmö till Stockholm och tittar ut på byggnad efter byggnad. Dessa byggnader som bär på Sveriges historia, på våra traditioner, våra lokala material och kultur. En del flera hundra år gamla, andra kanske bara ett decennium. Tillsammans bildar de vår gemensamma byggnadshistoria.

Jag förundras över att så mycket är sig likt mellan byggnader uppförda med över 100 års mellanrum, men också att en hel del har förändrats. Det är lätt att läsa den industriella utvecklingen. Framför allt i ladugårdar och funktionsbyggnader som har gått från att vara murade av natursten, över sneda lador av trä med tak där tyngdlagen börjar anas lite väl markant, till modernare historier i korrugerad plåt eller prefabricerade betongelement.

Hockeyklubbsgrafen visar hur snabbt det går

Jag tittar på dessa byggnader med känslan av att vi står inför en paradox.

Det enda vi verkligen vet just nu om världen, och om vår bransch i synnerhet, om arkitekturen och hur vi bygger våra byggnader, är att den måste förändras. Om vi står stilla nu kommer den här planeten som vi känner den att förstöras. Vi vet ännu inte svaret på hur förändringen ska se ut, vad framtidens byggnader kommer vara och hur de kommer att fungera. Såklart har vi ledtrådar och erfarenheter som vi kan ta med oss. Men förändringen vi står inför är massiv och kräver radikalt nya förhållningssätt.

Det vi också vet något om är den uttjatade hockeyklubbsgraf som de flesta har sett i olika sammanhang. Den som visar att förändringen går fortare och fortare, med en exponentiell förändringshastighet. Allt oftare hör jag människor från olika branscher säga att de just nu upplever förändring av en dignitet de inte har varit med om förut. De känner att den erfarenhet de har är allt mindre värd för var dag som går, då svaren på de utmaningar vi står inför inte går att hitta i hur vi gjorde förra gången. Vi måste testa andra lösningar, hitta nya svar och ruska av oss våra valda sanningar.

De flesta byggnader vi ritar är i sin essens oföränderliga. De är trygga stabila miljöer, skapade av tunga material som grävs ner, pålas fast. De står stadigt. Blir över tid familjära, kanske till och med älskade. Vi ritar dem med förhoppningen att de ska få stå i flera hundra år.

Drastisk förändring står mot kontinuitet

Paradoxen blir uppenbar. Å ena sidan drastisk förändring och å andra sidan stabilitet och kontinuitet.

Kanske är det så att all den förändring vi ser och lever mitt i kräver en statisk motpol. Kräver att våra byggda miljöer är långsamma, står stadigt och tryggt, ser likadana ut dag efter dag för att vi inom dem ska kunna låta livet hända och utvecklas. Kontinuiteten i den fysiska miljön blir en förutsättning för att andra aspekter i livet ska kunna förändras. Där trygga miljöer skapar både social, psykologisk och ekonomisk stabilitet. Människan i sig är ju trots allt till största delar sig lik, inte minst psykologiskt som vi har lärt oss av läkaren Anders Hansen i SVT-serien Din Hjärna. All digitalisering och förändring till trots vet vi ju väldigt mycket om människan och våra behov för att trivas, fungera och må bra i den byggda miljön.

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på om det inte finns aspekter av vår byggda miljö där vi borde vara lite mer försiktiga med ambitionen att skapa långsiktighet, just av den anledningen att det som är relevant och bästa lösningen idag kanske inte är det imorgon. Det allra sämsta alternativet är ju att bygga för att något ska hålla länge och sen tvingas riva eller göra om ganska snart.

Väggar ändrar tjocklek efter vädret

Kanske kommer vi titta tillbaka på det här decenniet som det sista som uppförde byggnader där rummen inte kunde förändras efter förändrade behov. Där till exempel väggarna inte ändrade tjocklek efter väderlek, arbetsplatser och mötesrum inte flyttades runt på natten efter nästa dags kalendrar och där den fysiska och digitala miljön inte var självklart sammankopplade och lärde av varandra. Med nyfikenhet undrar jag hur våra detaljplaner, bygglov, ritverktyg och gestaltningsprocesser ser ut för att möta en större grad av föränderlighet och dynamik.

1966 sa Cedric Price ”Technology is the answer, but what was the question?“, en fråga lika relevant nu som då. Frågan jag vill ställa är: hur skapar vi en process där kontinuitet och föränderlighet kan gå hand i hand, där byggnader både kan upplevas som trygga och långsamma men ändå vara lika relevanta imorgon som idag?

Petra Jenning

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Bortom beprövade alternativ
Publicerad:

Bortom beprövade alternativ

Ett hållbart samhälle kräver en radikal omställning av hur vi lever våra liv. Då kan inte den byggda miljön se likadan ut som tidigare. Vi arkitekter måste gå bortom de beprövade alternativen för att skapa bra miljölösningar – vi måste tillsammans flytta vårt design space, skriver Petra Jenning.
Författare:
Petra Jenning
Fysiska rum skapar ordning i hjärnan
Publicerad:

Fysiska rum skapar ordning i hjärnan

Hjärnan behöver detaljer, akustik och rumslighet för minnena att fästa i. Petra Jenning slår ett slag för det fysiska rummets betydelse efter två år av hemmaarbete och digitala möten under coronapandemin.
Författare:
Petra Jenning
Arkitekturen post-betong
Bloggar
Publicerad:

Arkitekturen post-betong

Vi kommer nog att fortsätta bygga med betong, men förhoppningsvis på smartare sätt där vi använder mindre av materialet, skriver Petra Jenning.
Författare:
Petra Jenning