Arkitekturen post-betong

Jag är på besök i ett hösttungt Stockholm, precis när löven släpper från träden och sakta singlar mot marken i lågt stående solljus. Tillsammans med bloggarkollegorna går vi en tur genom Liljevalchs+. Mycket kan sägas om huset, mycket har sagts och mycket kommer att sägas. Som alltid undrar man ”hade det inte varit bättre om…?” och så kan man fylla i en massa olika ändelser i frågan. Men när jag går hemåt genom Stockholmskvällen är det materialet som stannar med mig. Betongen. Någon undrade om man hade kunnat rita denna byggnad idag med all sin betong. Svårare, antagligen, men samtidigt ritas det ju dagligen betongbyggnader, de kläs bara oftast in en annan hud av gips och spackel.

I Liljevalchs+ har man låtit betongen vara synlig, och definierande för huset. Men man har också tillåtit den att vara precis sådär imperfekt som betong oftast blir. Här döljs inte misstagen. Här är hörn och kanter ojämna och kladdiga. Betongen har trängt in i formens skarvar. Den har runnit, spruckit, missfärgats. Ibland är den slät och jämn för att på väggen intill vara vertikalt randig, nästan textil i sitt uttryck. Även byggprocessen har fått lämna sina spår; en tappad tumstock ligger obekymrat ingjuten i det elaborerade taket, en diagonal spricka över en vägg vittnar om en gjutform som sprack. Sådant händer, och här tillåts det förbli en del i byggnadens uttryck. Jag väljer att tolka det som ett uttryck för en förändring i hur vi ser på material, som något som har värde i sig och som inte helt kan formas och kontrolleras utifrån våra önskemål.

Senaste halvåret har kantats av ovanligt många tidningsrubriker rörande byggnadsmaterial, om det så är kalkbrytning på Gotland eller skenande stål- och träpriser. Tillsammans med artiklar om översvämningar, bränder och andra naturkatastrofer skapas en ny ordning, en ny verklighet lägger sig sakta till rätta. En verklighet där vi på ett alldeles självklart sätt funderar över resursers ändlighet och deras påverkan på människa och miljö. Plötsligt pratar vi återbruk i de flesta projekt, vi håller koll på koldioxidavtrycket och studerar byggnadens form utifrån ett klimatperspektiv. En verklighet har uppstått där vi i grunden ser annorlunda på de resurser vi använder och de byggnader vi ritar.

På olika universitet världen runt pågår det forskning om framtidens byggnadsmaterial och byggnadsprocesser. Många av dessa projekt utgår från ett antagande om en digital process från start till mål, med intensiv digital design kopplat till en robotiserad tillverkningsprocess. Om det så är specialbyggda robotar för byggbranschen eller generella industrirobotar, och huruvida de utför subtraktiva (till exempel fräsa eller skära) eller additiva processer (till exempel stapla eller 3d-printa), utforskar de relationen mellan material och byggnad; hur vi kan bygga mer resurseffektivt, använda mer hållbara material och förenkla för cirkularitet.

De pushar gränsen för vad vi förstår som byggnadsmaterial och utmanar våra föreställningar genom prototyper i full skala. Det handlar om väggar byggda av cellulosa och svamp eller trä/plast-komposit, om bjälklag endast centimetrar tjocka, om ”tegelstenar” av lera som inte bara är obrända utan fortfarande mjuka, om funktionellt graderade material (alltså material som ändrar egenskaper från en plats till en annan beroende på nanostruktur eller geometri), om material som är mjuka och förgängliga som textil och halm. De ställer frågan vad som krävs av materialet för att platsa i en byggnad, men lika väl vad som krävs av arkitekturen, av platsen och av staden vi skapar för att kunna materialiseras av mer hållbara, cirkulära material.

Det många av dessa mer experimentella material har gemensamt är att de är lite mer kräsna, de är tätt sammanlänkade med en viss typ av tillverkningsprocess, kanske till och med geometri. Ska svamparna bygga sitt mycel i cellulosan behöver väggen vara porös. Det kan den endast bli genom en additiv tillverkningsprocess (läs 3d-printing). Ska leran eller de supertunna bjälklagen hålla behöver dragkrafter elimineras genom att geometrin på det som ska byggas anpassas. Plötsligt blir den digitala gestaltningsprocessen och robotiserade tillverkningsprocessen en förutsättning. Form, material, funktion och process länkas samman i ett kontinuum där alla delar är beroende av varandra. Formen och byggnaden kan inte förstås utan att också förstå materialet.

Och här börjar det ju bli riktigt spännande, för vi kan nog inte komma tillräckligt långt mot en hållbar byggindustri om vi inte ifrågasätter arkitekturen precis lika mycket som materialet vi bygger med. Så länge vi kravställer byggnader på samma vis som vi gör idag, så länge vi har samma förväntningar på dem, så kommer vi också tvinga fram tekniska och designmässiga lösningar som ligger nära det vi ser idag. Och det vi vet är ju att industrin inte är hållbar idag. Jag tror att vi kommer fortsätta bygga med betong. Men jag hoppas vi hittar smartare sätt att göra det på och lär oss använda mindre av materialet. Jag hoppas samtidigt att när (och om) krisen lägger sig så har vi breddat vår repertoar och rör oss skickligt mellan ett större utbud av material liksom en bredare palett av arkitektoniska och stadsmässiga lösningar.

Mörkret tätnar och jag styr mina steg förbi Hötorgsskraporna. Undrar över detta material som har drivit så mycket av utvecklingen senaste århundradet, som har möjliggjort och format så mycket av våra städer. Hur ska vi tänka nu? Vad är det för arkitektur och stad som tillåter andra material att ta fäste i vår industri? Hur breddar vi paletten?

Petra Jenning