Stadsrum av ingenmansland

Publicerad:

Vid Bällstaån i Sundbyberg är livet mellan husen större än de enskilda byggnaderna. Att skapa väl gestaltade stadsrum av ingenmansland, som Bällstaån tidigare var, borde ha hög politisk prioritet och är en viktig uppgift för arkitekter, skriver Monika Albertsson.

I Bällstaån utanför vår lägenhet brukar en bäver simma förbi i skymningen; riktning Stockholms innerstad. Jag och min man brukar spana efter den. Ska vi få se den ikväll? Kan det vara den som kommer långt där borta; ett tydligt V som rör sig snabbt i mittfåran. Jag försöker fotografera när den glider förbi men bävern är för snabb, bilderna blir suddiga. Ibland gäckar den oss, dyker inte upp, eller har vi missat den? En viss besvikelse infinner sig. Men så, några dagar senare, är den där igen. Ordningen är återställd. Lite lyckopirr i hjärteroten. Det är magiskt att få se ett av skogens vilda djur mitt i staden. Vid enstaka tillfällen, i gryningen, ser vi den också simma åt andra hållet.

Djurliv vid Bällstaån i Sundbyberg. Foto: Monika Albertsson

Bällstaån är ett livfullt stadsrum där mycket händer. Förutom bävern finns många fåglar. De använder vår balkong som utsiktsplats: den ligger högst upp i en rad av fyra. Speciellt räckets södra hörnan är populärt. En gång satt en koltrast och sjöng där nästan en halvtimme. Vackert!

Vattnet drar

Vi människor dras också till vatten. Det är många som promenerar, rastar hunden eller tittar till sin båt vid åkanten. Två motorbåtsklubbar finns, en på Sundbybergssidan och en på Stockholmssidan. Ett säkert vårtecken är när båtarna ska i vattnet. En stor lyftkran kommer och lyfter i en efter en i två tunna band. Det ser rent livsfarligt ut men brukar gå bra. Vi står på första parkett på balkongen och tittar.

Sjösättning är ett säkert vårtecken. Foto: Monika Albertsson.

Byggnaderna längs ån är vardaglig arkitektur. Det är inte den som gör platsen speciell utan det som finns mellan husen: det gestaltade stadsrummet. Tänker på boken Vi bor för att leva (Kerstin Kärnekull mfl, 1980). Hennes budskap är, om jag nu minns rätt, att vi inte lever för att bo utan vi bor för att leva: bostadsmiljöns betydelse som utgångspunkt för resten av livet. Jan Gehl skrev tio år tidigare boken Livet mellem husene, om det som händer i mellanrummet mellan husen och varför vissa platser är trevliga än andra.

Läser också Robert Lavelids blogginlägg Den mänskliga dimensionen där han skriver: ”Under modernismen försvann till stor del dessa rum och ersattes av separata, fritt liggande byggnader med överblivna ytor däremellan.” Det är sant, men först på 1960-talet. Innan dess fanns rumsligheten kvar men tog en annan form: genom förskjutningar av de fritt placerade lamellhusen i kuperad terräng uppstod aldrig de långa siktlinjerna som på 1960-talet. Det var med miljonprogrammen som rumsligheten gick förlorad och torftigheten infann sig. Industriellt byggande med färdiga betongelement krävde raka kranbanor och plansprängd mark. Förutsättningar för att skapa ett variationsrikt liv mellan husen fanns inte. Kritiken mot torftigheten lät inte vänta på sig.

Nya bostäder i ingenmansland

Hallonbergen i Sundbyberg är ett sådant miljonprogramsområde. Det byggdes i början av 1970-talet. ”Den bästa bostadsmiljön i Sverige” kallade Olof Palme området vid invigningen. Så uppfattades det nog också i början: ljusa, moderna och rymliga lägenheter till skillnad mot innerstadens trångboddhet. Trafikseparering var på modet. Genomfartstrafik var bannlyst. Trafiklederna drogs därför runt områdena i ett ingenmansland; att gå eller cykla där var inte att tänka på. I dessa ingenmansland byggs det nu nya bostadshus.

Umami park – ett nytt område i Hallonbergen. Foto: Monika Albertsson.

Vid Ursviksvägen, i Hallonbergen, inklämt mellan en bensinmack och ett kontorshusområde växer nu ett mindre område upp. Det är döpt till Umami park (umami = den femte smaken, översatt från japanskan ungefär ”delikat smak”). Men namnet stämmer inte med det som byggs: i hörnan ett 16-våningars punkthus i betong med en konstig avfasning uppåt som gör att byggnaden ser klumpig ut. I fasadliv finns bara två fönstertyper – av besparingsskäl? Inte lätta att skapa spännande arkitektur med en sådan begränsning. Det arkitektoniska formspråket skriker billigt, billigt, billigt…

Bidrag i markanvisningstävling i Upplands Väsby. Foto: Monika Albertsson.

Ett annat exempel, en arkitekttävling som nyligen avgjorts i Upplands Väsby i ett liknande ingenmansland vid ett miljonprogramsområde. Fasader i ” klassisk stil” var ett av programkraven, efter önskemål från invånarna, enligt kommunalrådet. Men är det verkligen den klassiska fasaden gemene man efterfrågar? Är det inte snarare det den klassiska fasaden representerar: en livfull innerstadsmiljö. Fasader plockade från ett ställe till ett annat där de inte hör hemma kan aldrig återskapa det liv som finns mellan husen. En sådan byggnad kommer bara att se malplacerad ut. Önskan handlar snarare om en bättre och rikare bostadsmiljö än en fasadutformning. En önskan som borde tas på allvar.

Panoramaterrassen och Rinkebystråket. Foto: Åke E:son Lindman.

Ett lyckat stadsförnyelseprojekt finns i Rinkeby utanför Stockholm; en mycket tråkig trafikseparerad gata har förvandlats till en levande affärsgata som slutar i en utsiktsplats, byggd över E18, med en direktkoppling till Järvafältets stora grönområde. Ett ingenmansland har hel plötsligt blivit ett gestaltat stadsrum. Miljonprogrammens ingenmansland utgör mycken byggbar mark. Genom en lyhörd mot det befintliga området kan det arkitektoniskt och miljömässigt berikas. Finns den politiska viljan och visionen för att åstadkomma det? Utvecklingen verkar gå åt ett annat håll.

Förändringsförslag duggar tätt

Politikerna efterfrågar fler och billigare lägenheter. Ta då bort alla krav och kontroller svarar byggindustrin; förenklade byggregler som skapar utrymme för innovation kallas det. Och regeringen hörsammar, förslagen på förändrade byggregler duggar tätt. Nyligen kom lagrådsremissen Certifierade byggprojekteringsföretag – en mer förutsägbar byggprocess, som innebär att byggherrar inte behöver söka bygglov för bostadshus om de anlitar ett certifierat projekteringsförtag. Boverket har också fått i uppdrag att se över Boverkets byggregler; detaljkraven ska bort och bara funktionskraven finnas krav. Det gör inte föreskriften enklare, snarare tvärtom. För att kunna bygga behövs detaljkraven. Det går inte att uppfinna hjulet varje gång spaden sätts i marken. Tolkningsproblem av funktionskraven finns redan idag: det leder ofta till sämre lösningar.

När miljonprogrammen byggdes upp på 1960- och 70-talet fanns det åtminstone en bärande idé: bra och funktionella lägenheter till alla. Det industriella byggandet, som skulle lösa uppgiften stod för modernitet och framåtanda. Vilken är den bärande idén idag? Bara att bygga billiga bostäder? Samhället har ett ansvar för att bygga bra bostäder för alla människor, vilket inte bostadsproducenterna har. Det ansvaret frånsäger sig nu samhället. En granskning av ett certifierat projekteringsföretag kan inte ersätta en bygglovsprövning. Byggnadsnämnden är oberoende gentemot byggherren, vilket inte ett konsultföretag är. En direkt koppling mellan sänkta produktionskostnader och lägre hyra/pris för konsumenterna finns inte heller.

Bällstaån, ett ingenmansland som blivit bebyggt. Foto: Monika Albertsson.

Bällstaån mot Solvallahållet var tidigare ett ingenmansland. Stränderna kantades av småindustri. Båtklubbarna fanns där redan när jag var ung, men ägde man ingen båt så var det inte ett ställe att vistas på. De första bostadshusen började byggas på 1990-talet och förvandlingen pågår fortfarande.

I dag finns bara rester av småindustrin kvar, liksom av den tidigare vildmarken. Kan det vara där bävern håller till? Jag och min man tar en lunchpromenad, på jakt efter färska bäverspår. Ån smalnar av längre in och Mälarbanan stryker tätt förbi. Mellan den och ån finns ett ingenmansland, kanske också ett trivsamt bäverland? Några färska spår ser vi inte, bara sedan länge fallna träd och en and som står blixtstilla på vattnet. Det ser lustigt ut men det måste finnas något mer, fast under ytan. En skön lunchpromenad blir det i alla fall. Nyligen upptäckte vi också att bävern inte var så ensam som vi trodde. Helt plötsligt kom två bävrar simmande förbi en kväll när vi stod och spanade. Kan det bli tillökning i bäverland framåt vårkanten?

Tvåsamhet vid Bällstaån? Foto: Monika Albertsson.

Det är naturligtvis enklare att gestalta ett område som Bällstaån, det är något speciellt med vatten. Men för arkitekter borde det vara en spännande uppgift att skapa stadsrum av miljonprogrammens ingenmansland. För att kunna göra det behövs dock en politisk vilja och styrning som inte enbart går ut på att bygga billiga bostäder.

P.S. Läs mer om förslag på förändringar till byggregler:

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Rättsfall visar på okunskap
Bloggar
Publicerad:

Rättsfall visar på okunskap

Att placera ett elskåp på rätt höjd, så att det blir tillgängligt för en rullstolsburen person kan inte vara ett särkrav, skriver Monika Albertsson.
Författare:
Monika Albertsson
I tillgänglighetens tjänst
Bloggar
Publicerad:

I tillgänglighetens tjänst

Det är samma kamp nu som för 50 år sedan! Det är dyrt och krångligt med funktionhindergrejerna tycker byggsidan, säger arkitekt Mai Almén, i tillgänglighetens tjänst sedan 50 år.
Författare:
Monika Albertsson
Att söka det kreativa i coronatider
Bloggar
Publicerad:

Att söka det kreativa i coronatider

Jag börjar närma mig den gräns där jag inte behöver jobba längre. Fyller 64 nästa år. Varit arkitekt i 40...
Författare:
Monika Albertsson