Sinnenas och minnenas behov

Publicerad:

Vad minns man och varför? Det reflekterar Monika Albertsson över, med utgångspunkt i ett återbesök på en plats som hon flyttade ifrån när hon var sex år.

T v: Den nya förskolan vid Essingestråket. T h: Essingeskolans skolgård med förskolan till vänster i bild. Samtliga foton: Monika Albertsson

Nyligen besökte jag Stora Essingen i Stockholm, längst upp på Essingestråket. Jag skulle besiktiga en förskola för att se om den uppfyllde BBR:s krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga. Det är inget konstigt i sig för det är ju det jag gör som sakkunnig i tillgänglighet. 

Det som var annorlunda denna gång var att jag bodde på andra sidan gatan fram till sex års ålder; huset i mitten av bilden. Stora Essinge är inget ställe man bara åker förbi sådär, så det är sällan jag har varit tillbaka. Det känns märkligt att se platsen igen. Det finns minnesfragment, inte alltid så tydliga. 

T v: Essinge stråket i slutet av 1950-talet. Mitten: Badstranden. T h: sandlådan på gården.

Den nya förskolan, som jag besiktigar, har byggts på delar av Essingeskolans stora skolgård. Ett ställe där jag lärde mig cykla. Det minns jag tydligt. En vacker 30-talsbyggnad, liksom de bostadshus i tre våningar som kantar Essingestråket; även i dag ett väldigt trevligt område att bo och vistas i. 

Badstranden har förändrats

Jag tar en promenad. Minns en sandlåda vid huset där jag bodde, men den verkar vara borta, fortsätter nedför berget till vattnet. Det ska finnas en badstrand där har jag för mig. Känner inte riktigt igen mig. Hittar en liten sandyta men mycket har förändrats. Stora badbryggor har byggts och en småbåtshamn. Ser på en skylt att badet heter Oxhålsbadet. 

Går tillbaka upp för berget och får plötsligt en förnimmelse av igenkännande, en deja vu – här har jag varit förut. En märklig känsla. I trapporna upp för berget har jag gått – för 60 år sedan. Väldigt många steg för ett litet barn, kanske det är därför jag kommer ihåg den. Går förbi förskolan där jag gick. Känner inte riktigt igen huset. Det ser större ut och verkar tilläggsisolerat, men vid entrén får jag samma känsla. Reliefen på väggen känns bekant. Minnen av platser och miljöer där vi varit lagras, ibland nära ytan ibland längre ner. Vad är det då som gör att vissa platser fastnar i minnesbanken och andra inte? 

T v: Oxhålsbadet idag. Mitten: trappan upp för berget. T h: Reliefen vid daghemmet.

När jag var 6 år flyttade jag till Sundbyberg. Marabouparken, ritad av Sven Hermelin, var ett ställe min mor gärna gick till för att sola. Plaskdammen med planteringar runt om och Arvid Knöppels Hjortdjur som höll ett vakande öga på oss var en fantastisk lekplats. En annan skulptur, Lekande björnar av Gustav Vigeland, är också populär bland små barn. Nosen är alldeles blanksliten av alla klappande barnhänder. 

Marabouparken i skymningsljus och Gustav Vigelands Lekande björnar.

Blomsterprakten är inte lika ståtlig nu som då, men vårarnas rhododendronblomning vill jag inte missa. Den vakt som gick omkring med svart uniform och skärmmössa, även varma sommardagar, finns inte längre kvar. Ett nytt minne dyker upp. Min mor tyckte att den hand och finger som Nils Möllerbergs Boxaren sträcker fram var en perfekt krok för en torkande baddräkt, men det tyckte inte vakten. Han sa till. En skulptur var en skulptur inte en krok för baddräkter!

Marabouparken är fortfarande populär

Många barnfamiljer söker sig fortfarande till Marabouparken på sommaren, även om fabriken har flyttat därifrån. En ny konsthall och restaurang finns numera i Arthur von Schmalensees före detta laboratoriebyggnad – vars bibliotek har inretts av Carl Malmsten. Aulan som Nils Tesch ritat, en av mina favoritarkitekter, finns också kvar; nedsänkt och med trädgårdens växter strax utanför de högt sittande fönsterna. Marabouparken är fortfarande en fantastisk plats att besöka. Den blev 2008 utsedd till Sveriges vackraste park. 

Essingestråkets 1930-talsarkitektur – Marabouparken och Lötskolan i Sundbyberg, ritad av Carl Nyrén, där jag gick i högstadiet och gymnasiet – är platser som jag har fått förmånen att leva och vistas i. Som barn tar vi omgivning för givet och använder den. Den påverkar oss men vi är inte medvetna om det. Först som utbildad arkitekt har jag förstått det gestaltade rummets betydelse för vårt välbefinnande och utveckling. En forskare studerade hur barn beskrev sin väg till och in i skolan. Barn som gick i en äldre skola med vackert utformade detaljer kunde ge en livfull beskrivning. De barn som gick i en modernare skola, byggd på 1960-talet och framåt, utan omsorg om detaljer, kunde inte beskriva sin skola och skolväg alls. Omgivningen förmedlade inga sinnesintryck, vilket var skrämmande.

Konstnärliga värden får stå tillbaka

Att försvara arkitektoniska kvaliteter är inte så lätt i ett samhälle där det rationella värderas högt. De konstnärliga värdena får ofta stå tillbaka för teknik och ekonomi. Henning Thorne-Holst, vd och grundare för Marabou i Sundbyberg, förstod sinnenas behov av stimulans för att människan skulle må bra. Han var väldigt intresserad av konst och de filantropiska strömningarna i tiden. De anställdas väl och ve ställdes i centrum; en arbetare som mår bra arbetar också bättre och producerar mer. Han beskriver konstens inverkan på följande sätt: ”Konst har i alla tider varit ett för människor oumbärligt behov. God konst kan till oss alla förmedla intryck och påverka våra sinnen. Den verkar befriande och stimulerande, skapar ökad rymd kring oss och ger vidgat perspektiv på vår omgivning och på vårt liv.” 

Övre collaget: Dammen med Arvid Knöppels Hjortdjur. Nedre: Rhododendronblomningen i Marabouparken. 

Jag alltid tyckt om 1930-, 1940- och 1950-talet. Beror det på att jag är uppväxt i den typen av miljöer, eller på tidperiodernas arkitektoniska kvaliteter? Det finns ofta en lågmäld självklarhet i utformningen, inte minst rumsligt; form, funktion och rörelse blir en helhet. Det är en estetik utan stora åthävor men som när den är som bäst snuddar vid en annan dimension. Det är svårt att riktigt sätta ord på vad jag menar. De språkliga uttryckssätten saknas; en brist i det rationella västerländska tänkandet? 

Rummet mellan husen

Kulturhuset hade en utställning på 1980-talet som hette MA – Tid och rum i Japan. Det gestaltades med ett rum; ett antal munkar (dockor) satt vända mot väggen och mediterade på låga svarta bänkar. Ljuset var indirekt, nedtonat. Mitt i rummet låga snedställda bänkar, också de svarta, att sitta på. En nästan andlig känsla infann sig i rummet. Munkarna kändes levande, som om de skulle vända sig om och när som helst börja tilltala en. MA kan beskrivas som den konstnärliga tolkningen av ett tomt utrymme som är full av möjligheter, som ett löfte som ännu inte har uppfyllts, men också som tystnaden mellan tonerna som gör musiken. Det är just i det gestaltade tomrummet eller mellanrummet mellan husen och hur vi rör oss i det som jag tycker 1930-, 1940- och 1950-talet har sin styrka. 

I juni fyller jag 65 år. Att återse platsen som jag flyttade ifrån för 60 år sedan känns märkligt. En cirkel är sluten. Tid och rum blir ett. Samma ögon betraktar trappan upp från badet och reliefen vid daghemmets entré, men fler minneslager har lagts till och ett helt yrkeslivs sökande efter vad god arkitektur är. 

Nils Teschs aula och Nils Möllerbergs Boxaren som numera står på den övre gården.

I en tid där ekonomin och vårt samhälles rationella tänkesätt blir alltmer styrande får konsten stryka på foten. Det mänskliga sinnenas behov av att få näring och stimulans betraktas inte som viktigt. Då är det befriande att kunna ta en promenad till ställen som Marabouparken, vars beställare förstod sinnenas behov och skapade ett allkonstverk med hjälp av dåtidens främsta arkitekter, landskapsarkitekter, inredare och konstnärer. 

Monika Albertsson

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Svårt vara innovativ kring människans mått
Publicerad:

Svårt vara innovativ kring människans mått

Regelverket blir inte enklare för att man tar bort detaljkrav. Mått och standarder är den samlade kunskapen för den bästa lösningen, så att man slipper uppfinna hjulet varje gång man ska bygga eller rita, skriver Monika Albertsson.
Författare:
Monika Albertsson
Konsten tillåts stå över funktionen
Bloggar
Publicerad:

Konsten tillåts stå över funktionen

I utrymmet mellan det funktionella och estetiska skapas arkitektur, rum för människor att verka i – och i bästa fall ett mästerverk. Men saknas det funktionella så blir konstverket bara något att hänga på väggen.
Författare:
Monika Albertsson
Stadsrum av ingenmansland
Bloggar
Publicerad:

Stadsrum av ingenmansland

Vid Bällstaån i Sundbyberg är livet mellan husen större än de enskilda byggnaderna. Att skapa väl gestaltade stadsrum av ingenmansland, som Bällstaån tidigare var, borde ha hög politisk prioritet och är en viktig uppgift för arkitekter, skriver Monika Albertsson.
Författare:
Monika Albertsson