Nyproduktion – en historisk parentes

Återbruk är på modet – få arkitektkontor i dag säger sig inte jobba med det. Men återbruk är inget nytt. Det är snarare så att den period vi inte återbrukat är en historisk parentes.

Mezquita, katedralen i Córdoba som ursprungligen var en moské, är ett exempel där historiens vingslag finns lagrade och har skapat en unik och fascinerande byggnad – genom återbruk. I staden och katedralen finns många kulturlager; spår av de härskare som satte sin fot här.

Det var morerna som började bygga Mezquita, på samma ställe där en västgotisk katedral har legat. Den i sin tur har byggts ovanpå ett romerskt tempel. Återbruk av platsen men också den nya härskarens sätt att visa sin makt? Ett land skapas av en bit mark som går att behärska men också av gemensamma symboler – en flagga, ett gemensamt språk och inte minst en religion.  

Den ursprungliga moskén var inte så stor, bara 900 kvadratmeter, men med tiden skulle den bli hela 23 000 kvadratmeter (den kringbyggda gården inräknad). Det vill säga den största i Europa och den tredje största i världen.

När du kommer in i byggnaden möts du av en enorm hall. Du står där mitt i en skog av pelare, symmetriskt ordnade. Långt bort hörs orgelmusik, människor rör sig stilla i det dunkla rummet, en turistguide smattrar sina eviga ramsor, men sikten är skymd på grund av alla pelare. Du ser inte allt men hör ljud, lite lätt ekande, i den stora salen. En viss drömsk overklighetskänsla infinner sig, passande för ett andligt rum.

Den första delen av moskén började byggas 784 och tog bara tolv månader att färdigställa. En förklaring är att pelare och annat byggnadsmaterial hämtades från kyrkor och romerska lämningar i närheten. Det spelade inte så stor roll att pelarna såg olika ut: var de för korta kunde man förlänga, eller kapa om de var för långa.

Kapitälen varierar och även materialet. Här finns pelare av jaspis, onyx, marmor och granit. Variationen skapar spänning. De romerska dubbelbågarna däremellan med sina så karakteristiska röda och vita fält håller ihop.

Men historien slutar inte här. Efter flera hundra år av moriskt styre började Andalusien återtas av de kristna. På 1200-talet var det Córdobas tur. Då intog Ferdinand III staden och moskén gjordes om till en kyrka – ännu ett återbruk. På 1500-talet byggdes mitt i moskén en komplett katedral, såsom en segrares stora hand som placeras över den besegrade.

Den höga katedralen lyfter sig över den ursprungliga moskén och syns på långt håll när man närmar sig Córdoba över Puente Romano de Córdoba, den romerska bron.

Krocken mellan de kristnas svulstiga gotiska och manieristisk arkitektur mot det mer återhållsamma arabiska uttryckssättet, där ytan bearbetas med arabesker och kalligrafi, blir fundamental men också spännande. I mitten av byggnaden, efter att ha passerat den mer halliknande moskén, kommer du in i en traditionell västeuropeisk gotisk katedral med högt i tak, mycket ljus och ett överdåd av färg och form.

Det känns som om alla religioner och tidsåldrar pågår samtidigt. Mezquita är ett sammelsurium av morisk, gotisk, renässans- och barockarkitektur, men däri ligger också dess skönhet – ett fascinerande tidsdokument över återbrukets historia.

Sedan 1984 finns katedralen i Córdoba med på Unescos världsarvslista. En del av motiveringen är att den har utgjort ett testområde för ny byggnadsteknik som har påverkat både den arabiska och kristna kulturen sedan 700-talet.

Byggnaden beskrivs som en arkitektonisk hybrid som förenar många av de konstnärliga värdena i öst och väst. Den innehåller element som hittills varit okända i islamisk religiös arkitektur, till exempel användningen av dubbla bågar för att stödja taket. Dess byggnadsteknik – användningen av sten med tegel – var en nyhet som återanvände och integrerade olika romerska/västgotiska tekniker. Den tekniska utvecklingen av valvbågen nämns också.  Det förebådade den så typiska franska spetsbågen – 100 år senare. 

Återbruk var när moskén i Córdoba byggdes en nödvändighet. Några elektriska maskiner fanns inte utan allt som skulle byggas måste mejslas, huggas och tillverkas med handens kraft. Det tog tid. Att då använda redan tillverkade produkter gick snabbare.

I dag handlar återbruk snarare om att ta vara på jordens resurser. Vi har blivit så många, vi tär på resurser som inte är förnybara, sopbergen växer och förstör.

Återbruk har därför blivit en nödvändighet för jordens överlevnad. Några arkitektkontor satsar på återbruk fullt ut och skapar spännande arkitektur utifrån tillgångens begränsning. Jag tänker på danska Upcycle Studios. Men spännande exempel finns också om man tittar i backspegeln, som till exempel i Córdoba och stadens katedral Mezquita.

Byggnaden är i dag en kyrka, men förslag på att göra byggnaden till ett mångreligiöst centrum har funnits, för förutom kristna och muslimer har också en stor judisk befolkning funnits i Córdoba. En spännande tanke för att åter ta i bruk en alltför stor byggnad för fler ändamål än den har idag – att enbart vara en kristen kyrka.  

Monika Albertsson

P.S. Läs om återbruk i tidskriften Arkitektur