Färgsättning som tillgängliggör – svårt att lyckas med

Publicerad:
Tydlig ljushetskontrast i trappan på Kungliga Musikhögskolan, Stockholm. Arkitekt: AIX. Foto: Tim Meier

Enligt BBR 3:1423 ska viktiga målpunkter i byggnader, liksom gångytor, trappor och ramper samt manöverdon, vara lätta att upptäcka och hitta fram till även för personer med nedsatt orienteringsförmåga. Det kan till exempel vara entrédörrar och hissdörrar, samt, i publika lokaler, receptionsdiskar, toalettdörrar, toalettutrymmen, dörrar i och till utrymningsvägar och informationsställen. Kontrast mot omgivningen kan åstadkommas med avvikande material och ljushet. En ljushetskontrast på minst 0.40 enligt NCS (Natural Color System) mellan kontrastmarkeringen och den omgivande ytan ökar avsevärt möjligheten för synsvaga att uppfatta markeringen.

Jag tror inte det är många arkitekter som vet hur stor skillnaden är på färgens ljushetskontrast när man anger minst 0.40 i NCS skalan. Steget är faktiskt så stort som halva NCS-skalan, det vill säga svart mot mellangrått och mellangrått mot vitt. Det också en del som blandar ihop kulörkontrast och ljushetskontrast.  Förut gav Färginstitutet ut en väldigt bra A4-skrift där man enkelt kunde jämföra ljusheten i olika färger. Tyvärr säljs den inte längre, utan man får använda sig av exempelvis institutets ljushetsmätare.

Att göra en lyckad färgsättning som fungerar både för personer som ser bra och för dem som har en synnedsättning är inte helt lätt. Jag har försökt själv som arkitekt i olika projekt och jag har granskat ett flertal projekt som sakkunnig i tillgänglighet. Någon bra vägledning finns det inte heller. Boverket har visserligen en vägledning som kom ut 2005, ”Enklare utan hinder”, som har med en del exempel. Men de gör åtminstone mig sjösjuk och snyggt är det inte. I ett exempel med blåa, gröna, röda och vita färger ska det vara kontrast mellan foder, dörrar, väggar, golv och även när korridoren byter riktning. Det säger sig själv att det inte går att göra en bra färgsättning med så mycket kontrastytor när man bara har två steg på sig i NCS-skalan.

Som seende uppskattar man oftast en harmoniskt färgsatt miljö med lite kontraster. De skapar ett lugn. Undantaget möjligen de personer, barn och andra som Louise Lindquist Sassene skrev om i sin senaste blogg ”Fixa rummet – flyktbeteende eller kraftkälla?”. Läs bloggposten, den är rolig!

Själv gjorde jag ett tappert försök att skapa en bra färgsättning för både seende och de som ser mindre bra när jag ritade Rikstens skola i Botkyrka. Byggnaden i sig är lite gråbrun utvändigt och utan några färgklickar kändes den tråkig. Tanken var att de olika entrédörrarna till hemvisterna skulle få starka kulörer i regnbågens färger och där färgnyansen på dörren även skulle finnas inne på hemvisten. Med de gula och gröna färgerna gick det bra men när jag började komma till de rosa och lila färgerna så blev ljushetskontrasten betydligt sämre. Bara 0,12 och 0,13 i ljushetskontrast för de lila. Skulle jag uppnå 0,4 så skulle dörren bli ljuslila, inte alls snyggt. Jag måste erkänna, jag fuskade lite. Det fick bli den kraftfullare lila färgen.

Så lärdomen var den att färgen försvinner om man ska jobba medvetet med ljushetskontrast, det blir lätt en svart-grå-vit färgsättning. Hur ska man göra då? Konststycket verkar vara att hålla det enkelt och arbeta med så få färger som möjligt.

Ett av de bättre exemplen som jag stött på är Musikhögskolan i Stockholm som AIX har ritat. Där består färgsättningen främst av tre färger: blått, vitt och rött. Till och med foajén, där både golv och en del väggar är vita, fungerar tycker jag. Det ska erkännas att jag hade mina tvivel när jag var sakkunnig i tillgänglighet i projektet. Det är de mörka möblerna i foajén som bland annat utgör kontrasten mot det vita golvet, annars ska ju egentligen möblerade ytor markeras särskilt, men min erfarenhet är att det blir rörigare, för då måste ju möblerna också kontrastera mot den kontrasterande ytan. Dessutom brukar möbleringen förändras med tiden och då blir markeringen i golvet konstig. En lite trevlig detalj är att till och med krokarna på toaletterna har fått en avvikande ljushetskontrast mot väggen bakom och de är dessutom rätt monterade, den svarta på den vita ytan och den vita på den svarta ytan!

Ett annat bra exempel är Norrtälje tingsrätt där jag också varit sakkunnig i tillgänglighet. Arkitekt är Sweco Architects. Även här är möblerna viktiga för att skapa ljushetskontrast i rummen. Färgskalan uppfattas som varm och mjuk trots att den är kontrastrik. I toalettutrymmena har alla väggarna fått en avvikande ljushetskontrast mot inredningen istället den obligatoriska randen bakom toalettstolen. Jag har aldrig förstått mig på den randen och varför man inte kaklar hela utrymmet med ett mörkare kakel. Det blir oftast snyggare och så missar man inte kontrasten mot handfatet och övrig inredning vilket är vanligt.

Lite nyfiken på om ni där ute har fler bra tips när det gäller färgsättning och ljushetskontrast, för mer kunskap och fler bra exempel behövs, så hör gärna av er!

Monika Albertsson är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA på Sweco och certifierad sakkunnig kontrollant av tillgänglighet

P.S. Den som är intresserad av Boverkets skrift “Enklare utan hinder” kan kika på sidan 67.

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Sinnenas och minnenas behov
Publicerad:

Sinnenas och minnenas behov

Vad minns man och varför? Det reflekterar Monika Albertsson över, med utgångspunkt i ett återbesök på en plats som hon flyttade ifrån när hon var sex år.
Författare:
Monika Albertsson
Svårt vara innovativ kring människans mått
Publicerad:

Svårt vara innovativ kring människans mått

Regelverket blir inte enklare för att man tar bort detaljkrav. Mått och standarder är den samlade kunskapen för den bästa lösningen, så att man slipper uppfinna hjulet varje gång man ska bygga eller rita, skriver Monika Albertsson.
Författare:
Monika Albertsson
Konsten tillåts stå över funktionen
Bloggar
Publicerad:

Konsten tillåts stå över funktionen

I utrymmet mellan det funktionella och estetiska skapas arkitektur, rum för människor att verka i – och i bästa fall ett mästerverk. Men saknas det funktionella så blir konstverket bara något att hänga på väggen.
Författare:
Monika Albertsson