Att söka det kreativa i coronatider

Jag börjar närma mig den gräns där jag inte behöver jobba längre. Fyller 64 nästa år. Varit arkitekt i 40 år. Började på arkitekturskolan 1977. Även då en brytningstid. Miljonprogrammet, funktionalismens crescendo var under hård kritik. 1980 skriver Gunnar Asplunds son Hans, Farväl till funktionalismen.  Ett postumt fadermord kallar en kritiker boken.  Vilsenheten är stor i arkitektkåren och också min: vad är vackert, hur ska jag rita, hur ser min kreativitet ut?

Enligt Wikipedia handlar kreativitet om att frambringa nya idéer men också att förverkliga dem – till skillnad från fantasi. Den kreativa processen består av tre funktioner i samverkan: kunskap inom fackområdet, kunskap om den kreativa processen – metoder för nytänkande – och motivation att skapa nytt.

Kunskap inom fackområdet behövs, en verktygslåda alltså.  Att gå tillbaka i historien var för mig ett sätt att skaffa mig den. Läste restaureringskonst i Danmark och jobbade på några länsmuseer. Att få vara nära och studera äldre byggnader gav insikt och inspiration. Resten av arkitektkåren, även internationellt, verkade göra samma resa. Kolonner, bågar och andra stilelement dök upp i arkitekturen. Sådant som var totalförbjudet under 1960-talet. Charles Moore i USA, blev en av förgrundsgestalterna för postmodernismen. I Sverige ritade Sune Malmquist bostadshus i 1920-talsklassicism på Oxtorgsgatan i Stockholm. Arkitektkåren var delad; en del älskade det, andra hatade det – pastisch blev skällsordet. Någonstans blev sedan postmodernismen ointressant, bara en parentes. En kopia kan aldrig bli lika intressant som ett original.

På Stockholms arkitektursektion levde 1960-talets självlärande principer i projektarbeten kvar. Den kreativa processen skulle liksom uppstå av sig själv, på något sätt. Min verktygslåda kändes tom. Åkte till Köpenhamn och läste restaureringskonst på Det Kongelige Danske Konstakademi. Ny skola och nya idéer. En arbetsmetodik lärdes ut: leta i arkiv efter huset historia, gör en noggrann uppmätning och vistas i byggnaden för att lära känna den. En enkel metodik för den kreativa processen, som med viss modifiering även fungerar när nya hus sedan skulle ritas.

Inom arkitektkåren började de äldsta stilarna kännas dammiga. 1930-talsfunktionalismen inspirerade och sedermera 1950-talet. Nyréns ritade Starrbäcksängen i Stockholm 1990, inspirerat av funkisarkitekturen på Gärdet och Bruno Tauts Siedlung Britz utanför Berlin. Själv fick jag lite senare förmånen att jobba med Paul Hedqvists 1930-talsskola vid Zinkensdamm i Stockholm. Globala gymnasiet skulle flytta in. En rektors stora visioner om nyskapande stämde inte överens med byggnaden från 1930-talet, till en början. Genom lyhördhet mot huset och några mindre ändringar blev resultatet bra. Rektorn var nöjd och vi fick ROT-priset. Paul Hedqvists skolbyggnad höll fortfarande: den vara funktionell, även för den moderna skolan.  

Den retrospektiva processen i arkitektled började komma ikapp sin tid. Yngre arkitekter med ett spännande modernt formspråk äntrade scenen. Lätt symboliskt flyttades arkitektursektionen från sin gamla byggnad i 1960-talsbrutalism – av vissa ansett som Stockholms fulaste hus – till Tham & Videgårds moderna skapelse i corténstål. Form verkar numera, i alla fall ibland, vara viktigare än funktion, pendeln har svängt – igen.

Så vad är det då som gör att vissa byggnader berör och andra inte. Hur skapar man ett konstverk? Ordet geni kommer från det latinska ordet genius som betyder skyddsande. Enligt Willis Harmans bok Inspirationens ögonblick (1987) har många banbrytande idéer eller upptäckter tillkommit genom en dröm eller drömliknande tillstånd: dagdrömmar, meditation eller någon stimulantia. Till och med filosofen René Descartes, som tillsammans med andra lade grunden för det rationella tänkandet och dagens vetenskapliga metoder fick sin insikt genom en dröm: just den vetenskap som förnekar det oförklarliga har alltså sprungit fram ur en dröm.

Namnen på det har varit många: en inre röst, gud, intuition, musa.  Du har säkert själv har varit med om det: du brottats med en planlösning, ritat flera skisser, ingen är bra, du ger upp, tar en promenad, tänker på annat, tankarna får vandra fritt och då plötsligt händer det! Som en blixt från klar himmel ser du lösningen. När vi släpper det logiska tänkandet så verkar andra kanaler öppnas upp. Vi får tillgång till ett djupare liggande kunskapsplan – vår intuition.

Tillbaka till retreaten. Så vad ska jag nu göra framöver, när jag närmar mig slutet av min yrkeskarriär? Det är en existentiell fråga. Medellivslängden för kvinnor i Sverige är 84,7 år. Det innebär cirka 20 år till. Rätt lång tid – speciellt när man tänker tillbaka på var jag var när jag fyllde 45. Började ånyo på universitetet i höst på några skrivkurser. Har alltid tyckt om att skriva.  Jag vet inte vart det leder men spännande är det. Ett nytt sätt att vara kreativ på.

– Du ska hitta din egen röst, säger min lärare.

Skaffa dig en verktygslåda, uppmanar Stephen King i boken Att skriva. Innehållet i verktygslådan ska bland annat vara ordförråd, grammatik, styckesindelning och stilgrepp. Läsa mycket måste man också göra, anser han: alltså igen – skaffa sig kunskap inom fackområdet.

Strävan efter det kreativa skapandet verkar vara ett grundläggande mänskligt behov; att få utrycka sig, bli läst eller sedd och kanske bekräftad. Telepati kallar Stephen King det, helt enkelt tankeöverföring av idéer och tankar mellan människor. En kommunikation, fast på distans, som nu i coronatider.

Monika Albertsson är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA på Sweco och certifierad sakkunnig kontrollant av tillgänglighet