Vårt beroende av osynlig samhällsbyggnad

Julen kan vara en annorlunda helg för oss som inte har sin familj nära. En bror i Sarajevo, en syster i Ålborg och svärföräldrar i Mostar kan vara svårt att samla kring ett och samma bord en sådan helg. Därför har vi de senaste åren valt att fira jul med goda vänner på annan ort. 2018 föll valet på Gambia. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig då jag aldrig varit i Afrika förut. Så här i efterhand känns det som om att det är den mest känslosamma, berikande och omtumlande upplevelse jag hittills varit med om.

 

Som nordbor lever vi i en värld som kan upplevas som ”skyddad verkstad”. Vi går inte runt och är tacksamma för att vi har rent vatten, god renhållning, väl utbyggt fibernät, bra vägar, välskötta gröna ytor, punktlig kollektivtrafik, sjudande kultur- och idrottsliv. Därför tål det att bli påmind om hur begreppet samhällsbyggnad omfattar så mycket mer än det vi ser, men som vi är så beroende av för en god livsmiljö: funktioner som väl fungerande vatten- och avloppsledningar, stabil elförsörjning och renhållning. Vår resa till Gambia blev en viktig och stark påminnelse om hur våra förutsättningar vad gäller god infrastruktur och bra livsmiljö fortfarande skiljer sig dramatiskt åt. Något vi gemensamt borde hjälpas åt att lösa.

Detta är därför inte enbart ett inlägg om arkitektur och stadsbyggnad, utan även en påminnelse om hur viktigt det är att vi fortsätter att arbeta för att alla ska få bättre förutsättningar för ett gott liv. Även om Gambia har klättrat upp på listan över populära semesterdestinationer i flera europeiska länder så finns det mycket kvar att göra vad gäller att skapa grundläggande förutsättningar för ett bra liv för hela landets befolkning.

Besök till vissa platser kändes på många sätt som en ofrivillig resa tillbaka i tiden. En tid då det fortfarande finns hushåll utan el, vatten och avlopp, utan fungerande avfallshantering, utan miljömedvetenhet. En omskakande påminnelse om hur platser vi föds och växer upp på definierar våra livsvillkor och framtidsutsikter och att vi gemensamt måste hjälpas åt att lyfta dessa frågor. För vi har mycket att lära av varandra. Det värmer att se hur gambianer hjälper varandra utifrån sina relativt knappa förutsättningar och hur en av västvärldens största utmaningar, icke självvald ensamhet, inte tillåts hitta till dessa breddgrader. Hur medkänsla och medmänsklighet är en så viktig del av befolkningens DNA. Här hjälps alla åt utifrån sina förutsättningar.

Vi tog med oss skolmateriel för att ge till en skola i Serekunda, utan att tänka på att skolorna i landet håller stängt över julhelgen. Till vår räddning kom Ayshe, en hotellanställd, som bjöd in oss till sin by så att vi kunde träffa alla skolbarn som fanns i hennes närhet och se hur ett typiskt boende på den gambianska landsbygden kan se ut. Ett besök som tillät oss att få en kort men betydelsefull inblick i en värld så långt bort från min är jag ödmjukt tacksam för!

Det är inte utan stolthet vi säger att vi kommer från Sverige. Det är något som öppnar alla dörrar här. År av humana biståndsstrategier har inte passerat obemärkt här. Jag blir alldeles varm i hjärtat när flera människor vi träffar säger ”Sweden is the best country in the world”, som när den lokala guiden säger det i en buss full med människor från många olika länder. Eller när strandförsäljaren säger att Gunn från Kiruna i många år ordnat med bistånd för den skola han gick i så att han idag kan hjälpa sin familj. Att göra skillnad för andra märks! Det är tydligt hur bistånd använts här för att skapa en vilja att förändra landet i positiv riktning. En viktig påminnelse om hur viktigt det är att vi inte tillåter att medmänsklighet, öppenhet och empati suddas ut ur våra känsloregister.

Jag tänker på hur vi måste bli bättre att lyfta ”Arkitekter utan gränser” och alla andra ideella organisationer som i många år skapat bättre livsförutsättningar på många platser runtom i världen. Och hur vi hela tiden behöver påminna varandra om att hjälpa andra. Att empati och medmänsklighet kräver kontinuerlig näring. En näring som ges och intas bäst i samband med vardagssamtal runt det egna köksbordet, i skolan och på våra arbetsplatser!

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn