Danmark inspirerar med blå och gröna rum

Min relation till Danmark är lång och kärleksfull. Den började med ambitiösa danska lärare under arkitektutbildningen i Lund, fortsatte med det första spännande studentjobbet, min syster som blev kär i en dansk och flyttade till Ålborg och våra årliga resor dit förknippade med många varma och fina möten.

Danmark har varit en säker källa för inspiration för oss som läser eller arbetar med stadsplanering och arkitektur. Dels på grund av höga ambitioner vad gäller design, arkitektur, gestaltning och kvalitet, dels för landets strukturerade och väl genomtänkta satsningar på det gemensamma. Oavsett om det handlar om offentliga byggnadsverk, landskapsarkitektur, konst i det offentliga rummet, cykelstrategier, kulturarvsfrågor eller utbildningsinsatser i tidig ålder (inom planering och arkitektur) är hög ambition och vilja att ligga i framkant något som präglar Danmark. Dess huvudstad utsågs lämpligt nog av Unesco till arkitekturhuvudstad år 2023.

Köpenhamnarna har en skön och avslappnad attityd till sina offentliga rum. Den avspeglas i deras opretentiösa, kravlösa sätt att nyttja dessa, hur de har lika lätt att omfamna nya som att hålla fast vid de gamla och beprövade platserna. De hittar ständigt nya funktioner och angreppssätt att förhålla sig till det gemensamma, vilket blir tydligast när du betraktar hur deras kajer, kanaler och vattenrum ändrats över tid. Det är något som inte uppstått av en slump. Genom att staden arbetar aktivt med att förbättra vattenkvalitet och återta sitt vattennära läge erbjuds alltfler alternativ för de som vill bada, paddla kanot eller SUP, hyra en båt, hänga på en uteservering alldelles intill vattnet, hoppa från någon av stadens broar eller bara sola. Under de senaste åren har staden därför anlagt flera badanläggningar, allmänna bryggor och kanothotell, rustat upp kajkanter och öppnat upp flera bil- och cykelfria stråk där människor kan mötas.

Det finns något attraktivt och avkopplande i städer som Köpenhamn. Något som jag förknippar med att även du som kortvarig turist känner att staden är inkluderande – din om du bestämmer dig för det. Du kan betrakta dess liv och rörelse, njuta av skratt, myller och musik som passiv deltagare eller bli en av dem. Det är du som väljer!

En del av förklaringen till danskarnas goda rykte är fondkulturen, som under många år har skapat förutsättningar för olika offentliga projekt i danska kommuner, öppnat för samarbeten med näringslivet och suddat ut den kommunrivalitet som ibland upplevs på hemmaplan när du passerat en kommungräns. I Danmark är det inte ovanligt att en kommun sponsrar sin granne, allra helst när det handlar om större offentliga projekt som anses gynna en hel region. På så sätt får även mindre regioner och kommuner avnjuta det livskvalitet som vi annars förknippar med storstadsregioner. Istället för att drömma orealistiska drömmar och måla upp overkliga visioner om egna konserthus, stora badanläggningar, kulturhus eller idrottsarenor hjälps kommunerna åt över gränser att uppnå varandras visioner genom att komplettera och stötta varandra istället.

Även om den starka fondkulturen (där Realdania är en av de största och där större företag som bland annat Lego och Carlsberg bidrar) ibland beskylls för att ha för mycket inflytande över den kommunala planeringen talar resultaten för sig själv. I både stora och små kommuner hittar du ett brett spektrum av projekt som bidrar med det lilla extra och utgör det viktiga stöd som kommunerna ofta behöver för att skapa ett mervärde, utöver det skatteintäkter skapar förutsättningar för. Det kan handla om allt från upprustning av torg, strandpromenader, cykelinfrastruktur, belysning, konst eller satsningar på kulturmiljövård. Och även om alla projekt inte är fondfinansierade bidrar de som är det till ökad medvetenhet och högre kvalitet då referensramarna breddas och kommuninvånarnas önskemål och förväntningar skruvas upp. I sommar hade jag möjlighet att se flera föredömliga initiativ som verkligen har det offentliga i fokus.

Ett sådant inspirerande projekt upptäckte jag i Fredericia. Det är en mellanstor hamnstad på sydöstra Jylland som är mest känd för sin funktion som viktig järnvägsknut, Danmarks motsvarighet till Hallsberg eller Hässleholm. Vi tog en paus där för att ta ett dopp en varm dag i augusti på väg till min syster i Aalborg. Jag hade inte några speciella förväntningar på Fredericia då jag inte visste särskilt mycket om denna stad. Som det så ofta blir förstärkte brist på förväntningar min upplevelse av denna medelstora stad, som med hög ambition genomfört sin långsiktiga vision. Genom att sätta fokus på olika typer av hälsofrämjande aktiviteter med stark koppling till badkulturen skapade de ny identitet på en plats som tidigare brottats med bland annat stranderosion.

Fredricia kommun designade och utformade, i samarbete med en intresseförening för människor med nedsatt syn, ett bad där de erbjuds möjlighet att bada på samma vilkor som fullt seende: vackert och värdigt. Genom att hålla i och följa ett rep går du igenom vattnet och avslutar din badupplevelse där du började. Anläggningen är inspirerad av så kallad Land Art project och uppfattas som en fantasieggande skulptur i havet året runt. För att minska risken för eventuell desorientering på grund av risk för alltför många ljud förlades anläggningen en bit ifrån den långa, livfulla och välplanerade stranden med faciliteter som lekpark, utegym, volleyboll, beach bar, dusch och toaletter, vakttorn, cykel- och bilparkering samt en fantastisk cirkelformad brygga och mötesplats som lyfter hela strandupplevelsen.

Det är lätt att bli avundsjuk på danskarnas sätt att ta sig an sina offentliga rum, deras beprövade finansieringsmodeller, konst- och kultursatsningar liksom på invånarnas föredömliga relation till design, arkitektur, konst och stadens rum. I tider då coronapandemin sakta men säkert lärt oss vikten av att behålla och skapa nya platser i våra storstäder bör deras förhållningssätt till gröna och blåa stadsrum inspirera oss till liknande satsningar. För i praktiken handlar aldrig arkitekturpolitik om att enbart bygga nya bostäder och arbetsplatser, utan är snarare något som i första hand måste utgå från kommuninvånarnas välmående. Ett välmående som skapas genom kostnadsfria och lättillgängliga aktiviteter i stadens rum!

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn