Temporär arkitektur kan sätta kraftfulla avtryck

Dagen till ära bjöd akademin in några väl valda gäster för att dela med sig av sina erfarenheter. Deras tankeväckande presentationer och den efterföljande diskussionen gav många svar och öppnade för minst lika många frågor…

Finns det permanent arkitektur? Om ja, vem bestämmer tidsspannet? Varför är vi inte mer öppna för flexibla lösningar utan vill planera allt i minsta detalj? Kan arkitektur uppstå i vilket sammanhang som helst? Varför likställer vi själva tidsbegränsningen med avsaknad av arkitektonisk kvalitet? Måste arkitektur vara bestående för att den ska skapa mervärde och för att vi ska kunna ta den på allvar och uppskatta den?

Det planprisbelönade projektet Frihamnen i Göteborg och kulturhuset Cyklopen är exempel som tyder på det motsatta. På olika sätt exemplifierar dessa modiga, transparenta och nytänkande projekt de positiva krafter som startar när platser vågar definieras av sin tillfällighet snarare än av några fastställda ramar. När man genom olika kreativa aktiviteter låter människor ta platsen i anspråk först och planerar därefter.

Därför definieras god arkitektur inte av permanent status eller påkostade material utan snarare av hur den, trots alla begränsningar, brister, utmaningar och missöden, lyckas lyfta både platsen och människorna som befolkar den.

I mitt tycke är den temporära arkitekturen som bäst när den lyckas framkalla den sortens lyckorus vi upplever i samband med kulturella händelser. Samma privilegierade känsla av att just jag råkar befinna mig just nu på just denna plats och uppleva det jag upplever samtidigt som jag är medveten om stundens kortvarighet…

Mitt finaste möte med temporär arkitektur var i österrikiska Linz sommaren 2011. I samband med ett ambitiöst, fem månader långt konstprojekt, “HÖHENRAUSCH.2 – Brücken im Himmel”, lät staden 51 väletablerade konstnärer (bland andra Pippiloti Rist, Jeppe Hein och Fujiko Nakaya) från 17 länder tolka begrepp luft och vatten.

Den japanska arkitektfirman Atelier Bow-Wow fick i uppdrag att skapa den tillfälliga installationen Linz Super Branch. Imponerande träkonstruktion, en hybrid i gränslandet mellan arkitektur, landskapsarkitektur och konst. På ett intressant, till synes enkelt sätt letade sig denna labyrint av avancerade träbroar igenom Linz taklandskap och landade på, under och igenom högst osannolika och oväntade ställen där man kunde uppleva de olika konstprojekten. Förutom att den tillfälligt suddade ut gränsen mellan privat och offentligt fick denna konsthybrid mig och många andra att lyfta blicken och under en begränsad tid uppleva staden i förgänglighetens tecken.

Så, bör vi vara sparsamma med tillfälliga lösningar? Hur förhåller vi oss till temporära platser som människor lärt sig att uppskatta och vill sedan omvandla till bestående sådana? Det finns inga enkla svar på dessa frågor men en sak är säker:

Temporär arkitektur får inte likställas med skolbaracker och ovärdiga, tillfälliga vårdinstitutioner. Istället bör vi satsa på kvalitativ tillfällig arkitektur som precis som bra konst, trots sin temporära karaktär, skapar starka, solida och bestående minnen.

Varför pratas det aldrig om permanenta byggnader och platser som inte bör benämnas som arkitektur och landskapsarkitektur och borde vara tillfälliga istället? Min uppfattning är att väl utförd temporär arkitektur och landskapsarkitektur kan betyda minst lika mycket som permanent sådan. För precis som i vår kontakt med människor som har betydelse för oss är det som om vår förmåga och vilja att fästa oss vid byggnader och platser växer sig ännu starkare med vetskapen om att dessa närsomhelst kan lämna oss…

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA, stadsarkitekt i Karlshamn och ledamot av Akademin för arkitektur

P.S. Akademisamtalet Den temporära arkitekturen ägde rum på kulturhuset i Cyklopen i Högdalen den 25 januari. Inför en publik av runt 30 intresserade deltog Henrik Rundquist, arkitekt SAR/MSA och ledamot av Kasper Salin-prisjuryn, Emma Nilsson, arkitekt och forskare på LTH i Institutionen för arkitektur och byggd miljö, Jessica Segerlund, processledare Frihamnen, Älvstranden Utvecklings AB och Isak Forsell, representant för Kulturhuset Cyklopen. Jonas Edblad, arkitekt SAR/MSA och ordförande i akademin, var moderator. Samtalet skedde i samarbete med Stockholms Arkitektförening.