När vi skyltar istället för att gestalta

Som amatörfotograf och stadsarkitekt har jag funderat på det här med skyltar. Att sätta upp, flytta eller väsentligt ändra skyltar inom detaljplanerat område kräver bygglov. Eftersom det försvinner och dyker upp nya verksamheter i våra städer förväntas kommunernas bygglovhandläggare ta ställning till skyltarnas utformning och anpassning i varje specifikt fall. Många gånger upplever de som söker bygglov att detta är en onödigt detaljinriktad och överflödig myndighetsutövning.

Vår uppfattning är den motsatta. Precis som byggnadens detaljer avslöjar den övergripande arkitektoniska ambitionen så kan stadens hantering av skyltar avslöja med vilken ambitionsnivå vi förvaltar staden i sin helhet.

Noga genomtänkta, väl gestaltade och med eftertanke placerade kan skyltar tillföra ytterligare en dimension till vår upplevelse av gaturummet som i världsarvsstaden Salzburg, Österrike.

Förutom de estetiskt tilltalande skyltarna uppskattar vi även informativa sådana. Skyltar som höjer vår kunskapsnivå och gör oss mera nyfikna på ett ämne när vi befinner oss på en ny plats, som exempelvis ön Brac, Kroatien.

Tyvärr så ser vi alltför ofta även skyltar som istället “står i vägen” för olika typer av upplevelser. Det som vi upplever som störande kan vara skyltarnas storlek, utformning, placering eller om de överhuvudtaget behövs i sitt sammanhang.

Och ögat, ja det vänjer sig med tiden vid den enorma mängd skriftlig information som vi varje dag blir serverade när vi rör oss i staden. Med tiden blir vi också allt sämre på att upptäcka dessa ”skyltanomalier” och ifrågasätta behovet av skyltning.

I det offentliga rummet kan missbruk av skyltar ofta kopplas till otydliga fysiska sammanhang, situationer när vi misslyckats med att utforma byggnader eller platser på ett sätt som tydliggör deras tänkta användningssätt. Otydliga entréförhållanden till följd av bortrationaliserad landskapsplanering är ett sådant, vanligt förekommande fenomen. Då är den överdimensionerade, förfulande, repetitiva skyltningen tänkt att fungera som en ”quick-fix” men fungerar sällan på det sättet eftersom strukturella fel sällan kan botas med påklistrad information.

Något annat jag ofta tänker på är det anmärkningsvärda faktum att antal skyltar i det offentliga rummet ökar konstant, trots att vi samtidigt påstås ha blivit smartare och mera digitala. Ständigt uppkopplade kan vi numera med hjälp av olika appar och andra tekniska lösningar hitta de mest oexponerade, svårtillgängliga och bortglömda platser i stora delar av världen.

Det är som om den uppsjö av digital information vi dagligen matas med har gjort oss mer begränsade. Istället har den ökat vårt behov av skriftliga instruktioner i det offentliga rummet. För skyltarna, ja… de är många: förbudsskyltar, reklamskyltar, trafikskyltar, gatuskyltar, företagsskyltar, fasadskyltar, ljusskyltar, digitala skyltar, kulturskyltar, tillgänglighetsskyltar, infoskyltar, turistskyltar – etcetera.

I klara stunder när vi lyckas se bortom skyltskogen kan vi undra: Vem eller vilka bestämmer över behovet? Vilka skyltar kan vi inte klara oss utan? Uppfyller skyltarna sin tänkta funktion?

Av den anledningen borde vi mynta begreppet skyltförorening och skapa förutsättningar för att ifrågasätta skyltbehovet och våga rensa med jämna mellanrum. Något man gjorde i holländska staden Drachten. Genom att reglera mindre (=ta bort alla trafikskyltar), integrera de olika trafikantgrupperna och tilldela dem större eget ansvar minskade Drachten kraftigt antal trafikolyckor och agerade sedan förebild för flera andra europeiska städer. Det visade sig att vi människor är mer observanta i trafiken när vi förlitar oss på varandra och inte på trafikskyltar.

Tänk om vi kunde testa denna idé på hemmaplan!

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn