Platser lagrar historia

Publicerad:

Varje nybyggnad förhåller sig till historiska lager, oavsett hur oansenlig platsen kan te sig. Vad som är värt att bevara är en fråga både om makt och om perspektiv, skriver Aron Aspenström.

Ur ”Björnen som bara ville vara björn”, bilderbok av Jörg Müller.

”Och träden fällde sina löv”. Så lyder en återkommande beskrivning av årstidernas cykel i den för mig klassiska barnboken ”Björnen som bara ville vara björn” av Jörg Müller, utgiven på svenska 1976 och troligen fortfarande tillgänglig i lager på många bibliotek. Själv hittade jag nyligen den sällsamma boken på antikvariat, som av en händelse samma dag som jag återbesökte mina barndomskvarter i student- och miljonprogramsområdet på Lappkärrsberget strax norr om Stockholms innerstad.

Nostalgin som infann sig bland höghusen, och i skogarna intill, förstärktes av bokens färgbilder. Bilderna färgades i sin tur av områdets alla lekplatser, trappuppgångar och bergknallar, ställen som i barndomen tedde sig monumentala men som i vuxenvärlden närapå fått en miniatyrskala.

Rakad björn blir fabriksarbetare

Boken handlar alltså om en björn som gör i ordning sitt vinteride då höstkylan kommer. När han sedan sover tungt kommer grävskopor och lyftkranar och efter några veckor har en stor fabrik byggts i björnens skog. När björnen vaknar tvingas han ta anställning på fabriken. Han rakar sig, får på sig ett blåställ, stämplar in och finner sin plats i ledet bland de andra arbetarna. Året går, björnen tittar sorgset ut genom fabriksfönstret, ser hur flyttfåglarna och molnen rör sig utanför. När träden återigen fäller sina löv blir han till sist avslöjad: han är en björn och måste därför avskedas.

Illustrationer och omslag ur boken.

Detta är inte bara en teknokrati- och civilisationskritisk saga, utan lika väl en berättelse om kulturlandskapet, om hur varje nybyggnad har att förhålla sig till historiska lager, oavsett hur oansenlig platsen verkar vara, oavsett om det bara är en skog med en sovande björn. För vad som är värt att bevara är som så mycket annat en fråga om perspektiv.

Det är emellertid inget jag som barn tänkte på när jag i galonkläder gick från den asfalterade förskolegården ut i skogen ett stenkast bort. Kontrasten mellan skog och betong var naturlig för oss barn, men i förhållande till stenrösena, som legat på Lappkärrsberget sedan bronsåldern, var betongbebyggelsen något onaturligt, något som plötsligt landat där.  

Tegelstenar komponerar antimonument

Både vandringen och björnboken kommer över mig när jag läser den några år gamla antologin Det förflutna i framtidens stad – Tankar om kulturarv, konsumtion och hållbar stadsutveckling. Det är en samling texter som belyser att frågan om vad (och vem) som avgör vad som är bevarandevärt, vad som klassas som kulturarv, är komplex och i många fall godtycklig.

Särskilt fastnar jag för konstnären Emma Göranssons essä om sitt projekt om det materiellt utraderade tegelbruk som en gång fanns där Fittjas miljonprogramsbebyggelse ligger idag. På flygfoton ser hon tegelnyanser i Mälarens strandlinje vid platsen där bruket låg, hon hittar gamla tegelstenar i terrängen och komponerar av dem ett diskret antimonument över den svunna och bortglömda platsen som en gång måste haft stor betydelse för många människor.

”En plats i ett naturlandskap är aldrig isolerat från vad som hänt tidigare på platsen”, skriver hon. ”Precis som jordlagren byggs av händelser och verksamheter som avsätts så produceras och reproduceras platsens meningsskapande betydelser om och om igen när nutidsmänniskor, djur, växter, klimat och dygnsrytmer möter det som hänt förr. Upplevelsen är poetisk och personlig och på samma gång förenande och kollektiv.”

Subjektiva minnen får kollektiv dimension

I sista meningen sätts ord på något som blir tydligt när man besöker platser som gjort starka avtryck i ens liv; dessa minnen är ytterst subjektiva, personliga, men får just därför en kollektiv dimension. Det finns möjlighet att samlas kring upplevelsen och minnet av en plats, även om alla bär sina egna personliga minnen.

Särskilt syns det på Facebooksidor som det ”Det gamla Stockholm” eller ”Malmö – ett historiskt perspektiv”. De bubblar av personliga historier om stadsmiljöer som inte längre finns. Likväl är många platsminnen diffusa och svårfångade, kanske till och med undermedvetna, och därmed inte lika lätta att formulera och dela med andra. Ett svagt visslande från ventilationsrören i ett flerbostadshus, hörbart bara när det i övrigt är tyst, kan få vissa att associera till fridfulla stämningar, andra att känna klaustrofobi eller minnas en ensamhet, medan de flesta troligen är oberörda och knappt uppfattar ljudet.

Ibland passerar jag min lågstadieskola, eller snarare platsen där den en gång låg. I dag är skolbyggnaden jämnad med marken och ersatt med en större, mer modern skola. Likväl slår nostalgin till med full kraft. Troligen är man mer sinnligt receptiv som barn, för doften, akustiken och ljuset i den lilla och nu rivna tegelskolans korridorer och klassrum finns kvar hos mig, mycket starkt, precis som Lappkärrsbergets förskolegårdar.

Studentområdet Lappkärrsberget. Foto: Aron Aspenström

Arkitekturteoretikern Finn Werne beskriver detta som en slags inre gestalt, en osynlig inre arkitektur, något som vi alla byggt upp inom oss. I sin bok Den osynliga arkitekturen menar han att relationen mellan denna inre arkitektur – laddad med upplevelser och stämningar – och den yttre avgör hur vi trivs i och knyter an till nya miljöer. Det förklarar även varför förlusten av en plats kan vara så smärtsam, en känsla som Karin Andersson vittnar om i Disorders blogginlägg där hon skriver om när ett torg de varit med om att skapa nu byggts bort.

Hur ger arkitekter plats åt den inre arkitekturen?

Om det är så, att vi har en slags subjektiv inre arkitektur, som står i relation till den yttre materiella verkligheten, och på så sätt påverkar oss, är det då något som arkitekter kan använda som redskap eller dra nytta av när nya miljöer ska ta form? Det hade i så fall varit dundermedicin för att skapa hållbara och inkluderande platser och rum. Kanske är det möjligt att genom medborgar-/brukardialoger närma sig detta, men generellt är det alltför diffusa och subjektiva parametrar att på riktigt väva in i en designprocess, vill jag hävda. Din inre arkitektur är inte densamma som min.

Ricardo Bofill (som gick hädan förra veckan) vävde in referenser till andra epoker, kulturer och platser i mycket av sin arkitektur, i syfte att göra den folkligare och mer… tillgänglig. Tyvärr stannade det vid att vara bildmässiga och stiliserade referenser, och hans arkitektur kan svårligen sägas vara mer inkluderande än annan. Socialt inriktade arkitekter som N. John Habraken och till viss del Alejandro Aravena närmar sig frågan från ett annat håll. Här ritar arkitekten ett prefabricerat skal, ett ramverk, för att brukaren sedan ska fylla i resten själv. Man kan se det som att den inre osynliga arkitekturen får möjlighet att ta plats i den yttre.

För byggnadsantikvarier och historiker är spår och rester från det förflutna en del av jobbet, och finns alltid där som ett råmaterial att studera och lyfta fram. Arkitekter har inte samma benägenhet att läsa platsens historia, om jag generaliserar. Varje nytt hus skapar per definition en ny årsring, som kan radera de föregående. Nya byggnader tar bort något som fysiskt fanns där tidigare, om det så bara var ett tomrum. I bästa fall förstärker och förtydligar de sin omgivning och i sämsta fall gör de tvärtom, för att uttrycka det enkelt. Men de ändrar alltid något som en gång fanns, det är på samma gång arkitekturens syfte och utmaning.

Arkitekt SAR/MSA Aron Aspenström

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
En gränslös värld träder fram
Publicerad:

En gränslös värld träder fram

De anonyma landskapen på Malmö Centralstation visar på en möjlig, gränslös värld. Nationsgränser avslöjar sig som mänskliga abstraktioner, skriver Aron Aspenström.
Författare:
Aron Aspenström
Stadens bindväv
Bloggar
Publicerad:

Stadens bindväv

Städers ”bindväv” är grundläggande för flexibla och socialt hållbara städer. Döda gator ger döda städer.
Författare:
Aron Aspenström
Ge folklivet rum i nya Lövholmen
Bloggar
Publicerad:

Ge folklivet rum i nya Lövholmen

När den gamla kolsyrefabriken i Liljeholmen i Stockholm totalförstördes genom en brand. Det satte ny fart på bevarandedebatten om Lövholmens gamla industrikvarter. Aron Aspenström reflekterar över hur stadsdelen kan få liv både innan och efter att det har omvandlats till bostadsområde.
Författare:
Aron Aspenström