Yttrande över Detaljplanekravet (SOU 2017:64) - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Sveriges Arkitekter yttrar sig härmed över Översiktsplaneutredningens delbetänkande Detaljplanekravet (SOU 2017:64), nedan benämnd delbetänkandet.

I delbetänkandet föreslås en begränsning och förtydligande av kravet på kommunerna att upprätta en detaljplan i vissa fall. Utredningens utgångspunkt är att detaljplanläggning bör vara huvudregeln men att undantag behövs.
Utredningens konstaterande att detaljplanläggning bör vara huvudregeln är en uppfattning som Sverige Arkitekter delar. Att inte arbeta med en detaljplan kan få stora konsekvenser för bland annat fastighetsbildningen, för avgränsningen av allmän platsmark och gatumark, för byggrätten och för finansieringen av planarbetet. Det kan också få stora konsekvenser för kommunernas möjligheter att agera som både markägare och som långsiktig förvaltare av vår gemensamma livsmiljö.

Sveriges Arkitekter anser att Plan- och bygglagen i huvudsak är en välavvägd lagstiftning. De upplevda problemen vid byggande beror i större utsträckning på bristfällig tillämpning än på regelverket i sig.
Mot bakgrund av att det i den politiska debatten förs diskussioner kring avskaffande eller begränsningar av detaljplanekravet ser vi ett behov av att försvara det svenska planeringssystemet.
Plan och bygglagen syftar, enligt portalparagrafen, till att, ”med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.”

I den politiska debatten ses planering ofta som hinder istället för långsiktig värdeskapare. Plan- och bygglagen syftar till att lösa de intressekonflikter som måste hanteras i ett demokratiskt samhälle. Det handlar om samordning av olika lokala intressen med regionala, nationella, europeiska och globala intressen samt avvägning av enskilda mot allmänna intressen. Ju tidigare i processen de stora frågorna löses desto enklare blir de efterföljande besluten, såsom exempelvis bygglov.

Avvägningarna kan inte göras i den icke bindande översiktsplanen och det är både olämpligt och ineffektivt om kommunerna hamnar i situationen att de tvingas lösa ut stora intressekonflikterna i ett senare skede i bygglovsprocessen. Plan- och bygglagen bör därför inte betraktas som onödigt regelkrångel utan som ett nödvändigt demokratiskt verktyg som skapar förutsebarhet för enskilda, byggaktörer och, inte minst, kommunerna själva. Ett verktyg som på många håll redan kan och bör användas mer konstruktivt än vad som görs idag.
Ett exempel på tillämpningsproblem är att detaljeringsnivån på många detaljplaner i dag är alltför hög för att de ska vara ändamålsenliga. Men lagen tillåter redan i dag enklare planer och undantag i vissa fall. Utredningen bekräftar bilden att kommunerna inte tar tillvara på det utrymme som redan finns för att göra undantag från planläggningskravet.

Behovet av att göra avvägningar mellan olika intressen på marken upphör inte genom avskaffande eller större begränsningar av detaljplanekravet. Lagstiftarens fokus bör därför inte handla om att minska detaljplanekravet i lagstiftningen utan om hur intresseavvägningen kan lösas på bästa sätt i tillämpningen.
En viktig princip är också att planeringen ska ske i samråd med medborgarna. Det ger medborgarna en möjlighet till demokratiskt inflytande över sin närmiljö och anses gynna ett effektivt genomförande. Med ett begränsat detaljplanekrav beskärs inte bara kommunens möjligheter till långsiktig och strategisk planering utan även medborgarinflytandet och förutsebarhet för fastighetsägare, byggbolag och arkitekter.
En internationell studie pekar ut de svenska kommunernas rådighet över markanvändning och skatter som huvudorsaken till att Sverige är ett av de länder som nått längst när det gäller att möta FN:s globala utvecklingsmål 2030.

Förslaget i avsnitt 4.5 att utvidga möjligheterna till att bygga utan detaljplan betraktar vi i huvudsak som mindre justeringar av rekvisiten i befintliga regler, vilket visserligen definierar om tillämpningsområdet men troligen får mindre praktisk betydelse.

Utredningen anför själv att ett genomförande av förslagen kan sägas bidra till att effektivisera plan- och byggprocessen och förbättra förutsättningarna för bostadsbyggandet. Samtidigt menar utredningen att det finns en liten risk för att bebyggelse kan utformas på ett sätt som inte är långsiktigt hållbart och kan tillkomma på ett sätt som är olämpligt i förhållande till olika statliga intressen.

Det är av vikt att de statliga intressena och den långsiktiga hållbarheten inte åsidosätts. Mot bakgrund av bedömningen att risken är ringa kan vi ställa oss bakom förslagen i avsnitt 4.5. Vi ser naturligtvis gärna ändamålsenliga förbättringar och justeringar av rådande regelverk. Det vi vänder oss emot är större systemskiftande reformer av planeringssystemet då vi i huvudsak står bakom det befintliga regelverkets syfte och ansats.

Flera av förslagen i delbetänkandet får anses vara av mer lagteknisk karaktär eller utgöra anpassningar till närliggande regelverk och harmonisering med EU-rätten. I dessa delar har vi inga synpunkter och ställer oss positiva.

Eftersom utredningen enligt direktiven ska återkomma med frågor kring detaljplanekravet i slutbetänkandet är det vår uppfattning att det är olämpligt att bereda delbetänkandets förslag separat. Betänkandena bör beredas tillsammans med eventuella ytterligare förändringar av detaljplanekravet som kan tänkas föreslås i slutbetänkandet.

Charlotta Holm Hildebrand
T.f. förbundsdirektör

Margareta Wilhelmsson
Samhällspolitisk chef