Vilken verkshöjd har Stockholms cityomvandling? - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Louise Lindquist Sassene—30 Jan 2018

Stockholms stadsarkitekt Thorleif Falk berättar om cityomvandlingen på seminarium i januari 2018. Foto: Louise Sassene Lindquist

 

Stadskärnorna i Europas storstäder är slående lika. Fonden skiljer sig åt men mot samma förgrund. Det är Starbucks, Zara, Uniqlo, Muji, Mango, 7-eleven och H&M i varje gathörn. Platser för de köpstarka. Och det vet ju alla: money makes the world go round. Stockholm är en aktör på världsmarknaden när det gäller nyetablering av handel, hotell och kontor. Kan vi inte erbjuda ändamålsenliga lokaler pyser de stora internationella investerarna och därmed pengar och arbetstillfällen vidare. Ur det perspektivet är det fullkomligt relevant att riva, effektivisera och bygga om- och nytt i city. Och det är spännande med alla olika projekt som pågår just nu.

Jag har hört stadsarkitekt Thorleif Falk prata om Stockholms historia och framtid två gånger. En gång i höstas på ett mindre mingel och en gång för någon vecka sedan på ett fullsatt seminarium om cityomvandlingen och vårens kommande ”Program för city” (för antagande hos Stadsbyggnadskontoret i vår) hos Stockholms byggnadsförening. Stadsarkitekten är mån om stadens siluett och att ”alla ska spela tillsammans i orkestern”. Det är förståeligt. Det blir sällan bra om någon avviker och kör ett improviserat solo mitt i. Han liknar stadens arkitektur vid frusen musik och refererar till jazz som kräver skickliga musiker.

Men på frågan om vad som haft arkitektonisk höjd i city sedan Kulturhuset 1974 kan vare sig han eller hans namnkunniga kollegor på Stadsbyggnadskontoret ge ett exempel på stående fot. Det tycker jag är anmärkningsvärt. Kanske behöver vi släppa fram några modiga solister trots allt eller våga ställa krav på fler bostäder eller bygga högre? Jag ställer mig frågan om hur mycket resurser Stadsbyggnadskontoret ska ge cityomvandlingen och dess internationella investerare och vad vi stockholmare får tillbaka?

På Byggnadsföreningens seminarium föreläste också Anna Nyberg från Vasakronan, Linn-Marie Nord från Pembroke och Daniel Markström från Jernhusen. Tillsammans styr de över de största delarna av city som är under förändring: de äger husen runt Sergels torg – Sergelhuset, S-huset, H-huset och M-huset samt Hästskon 21, PK-huset, Mästerhuset och det stora området kring Centralstationen som man vill överdäcka. Det är utmanande och komplext. 73 % tycker att detta är Stockholms centrum men nio av tio säger att de inte har någon anledning att vara här. Stadsbyggnadskontoret beskriver hur man vill främja det mänskliga livet, stadslivet och de offentliga rummen med den arkitektur man tillför. Om vikten att ta hand om stadens siluett med sitt vatten och hur alla fastighetsägare måste svara på fem frågor om hur man svarar upp mot det med sin arkitektur.

Jag köper det. Men, när fastighetsägarna beskriver och visar bilder på hur ett fåtal dyra bostadsrätter i ögonhöjd (så man kan se folk laga mat), dyra butiker och restaurangverksamhet ska skapa trygghet och destinationer för hela dygnet blir jag skeptisk. Är exklusiv shopping, kontor, handel och hotell verkligen lösningen på att tillföra mänskliga värden och berika stadslivet i city?

Bilderna på Soltrappan, en paviljong som ska bli ett nytt landmärke, ett bilfritt Malmskillnadsgatan är fina men visar inget fantastiskt. Ingen egentlig arkitektonisk höjd. Jag förstår att arkitekterna som jobbar med detta har stora utmaningar och förringar inte deras insatser. Men jag håller med Dagens Nyheters Viktor Barth-Kron som deltog på eventet i höstas, att det som händer i till exempel Slakthusområdet och på Telefonplan är mer spännande både gällande innehåll och yta. Och jag funderar på om folket från förorten och ungdomarna med en hundring på fickan alls har en plats i cityomvandlingen? Och så tänker jag på dem som några hundra meter bort på Burger King på plattan får sin första gratissil heroin. Vad händer med dem? För tio år sedan fanns färre missbrukare och fler poliser. Om man nu ska lyfta människoperspektivet. Jag funderar också på hur många kvadratmeter galleria per person det finns i Stockholm, kontra offentliga icke-kommersiella kulturella kvadratmeter per capita, och på hur man skulle kunna göra fler projekt som Sveavägen 44 där man kan vistas utan att konsumera.

Som det ser ut nu kommer Torleif Falk få den siluett han efterfrågar och de stora fastighetsägarna yteffektiva kvadratmeter att hyra ut men jag tror förgrunden blir samma som i Bryssel, Dublin, Wien och Lissabon.  Lite trist, utan arkitektonisk höjd och utan egen identitet. Och om vi fortsätter på det musikaliska metaforen så saknar jag flera toner för att nå musikaliska höjder som alla kan svänga till.

Louise Lindquist Sassene är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA och studiochef för miljöer för lärande på Sweco Architects

Kommentarer

  • robert lavelid
    januari 31, 2018 — 11:24 f m

    Jättebra skrivet Louise! Citys ¨uppjäsning" sker okontrollerat verkar det som.

  • Agnieszka Svensson
    februari 6, 2018 — 2:35 e m

    Det mesta som tillförs i centrum av våra städer, och Stockholm är inget undantag, bidrar sällan till social hållbarhet. Det är en papperstiger som politiken gömmer sig bakom. Det krävs helt annat förhållningssätt om kommunerna vill främja stadslivet som ska vara tillgängligt för våra barn, ungdomar, familjer och äldre människor. Svindlande tanke: behövs narkotikapoliser på Plattan om ingen där vill köpa knark? Ge ungdomar utan kapitalstarka föräldrar vettiga alternativ till utbildning, arbete och fritid. Där ska arkitekterna lägga sitt engagemang. Vi behöver inga fler starchitecter i Sverige utan socialt dedikerade sådana, som med gemensamma krafter vill bygga en stad för alla. Men vem har intresse av det?

  • Max Gerthel
    februari 6, 2018 — 9:11 e m

    De som beger sig till Stockholms innerstad omkring Sergels torg gör det uppenbarligen inte pga arkitekturen, snarare trots den. Och kvaliteten på det som byggts de senaste tio åren är inte högre än när det revs och byggdes om som mest: det som uppstår är inget annat än BTA. Stockholms City är som ett skandinaviskt Hong Kong: Dominerande infrastruktur - för bilar, fotgängare, tåg; densitet och vatten som delar och tvingar husen att tränga ihop sig på holmarna. Men inte heller i Hong Kong finns många särskilt spännande hus, det mesta är väldigt ensartat och funktionellt. Och dyrt. Således är höga markpriser ingen garanti för att staden blir vacker. Men jag är mest nyfiken på: Varför är BT-huset med på bild?

    • Elisabet Näslund
      februari 7, 2018 — 2:09 e m

      Hej Max! Bilden av BT-huset kom med i inlägget av misstag och är bortplockad nu. Varma hälsningar Elisabet Näslund ansvarig utgivare för arkitekt.se

  • Torleif Falk
    februari 7, 2018 — 10:01 e m

    Hej Louise, roligt att du besöker och kommenterar seminarierna. Diskussion om stadens arkitektur behövs och jag efterlyser verkligen arkitekternas röst i debatten. Skulle gärna lyssna lite mer på vad du tänker när du efterfrågar arkitektonisk höjd. Det är vad jag också efterfrågar. Med riksintresset för kulturmiljön och en stor del klassade byggnader blir det sannolikt inte byggnader med höjd på höjden så att säga. För den skull hoppas jag vi får se mer arkitektur och miljöer av klass framåt i city, både enskilda byggnader och som helhet, solo och ensemble. /Torleif Falk

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *