Vilka byggnadsverk kommer vi att vilja fira om 100 år?

År 1912 vann Gunnar Asplund en öppen arkitekttävling med förslaget ”Väggasten och Jannebergs tegel”. Detta i konkurrens med 63 andra arkitekter och en resa mot ett ståtligt läroverk påbörjades…Vi är så otroligt glada att det blev just han!

Vi får inte tro att det var mycket lättare förr: att övertyga, att bygga och att genomföra sitt tävlingsförslag. Men vad Asplund tydligt visar är att han trots sin ringa ålder vågade att ta strider och kämpa för detaljernas betydelse.

Inte ens en stolt arkitektnörd kan beskriva känslan av att se mer än 100 människor i olika åldrar strosa runt i denna vackra byggnad, känna på teglet, berätta sina egna historier kopplade till byggnaden, titta på de noggrant avvägda detaljerna, lyssna på engagerad skolpersonal som står i skolans många rum och korridorer för att tålmodigt och engagerat berätta om arkitektur, arkitektens tankar, skolans betydelse för kunskap och för staden. Det finns ju ingen enhet som kan mäta stoltheten i deras röster eller betydelsen av all denna kunskap som nu förs vidare till nya generationer och blir till en oändlig, vacker berättelse om platsen, arkitekturen, människorna…

Det värmer hela kroppen att se kommunens två stolta och arkitekturintresserade målare som under de senaste åren, efter många arbetstimmar, lyckats skrapa fram originalfärg i delar av huset. Den ”lilla” detaljen som gör att vi nu kan se hur huset har sett ut när det begav sig.

Att lyssna på Gunnar Asplunds barnbarns personliga berättelse om sin morfar och den respekt hon fått genom åren genom att enbart nämna hans namn i olika sammanhang. Att höra kommunalrådets engagerande tal om vikten av att satsa på god arkitektur, en som tar hänsyn till historia men vågar spegla sin egen tid. Att låta sig förföras av Sofia Lenningers intressanta och passionerade berättelse om Asplunds otroliga känsla för ljus, detaljer och människan och få inblick i hans arbete ur ett större perspektiv. Att se och lyssna på det med mer än 100 Karlshamnsbor känns som bästa present en stadsarkitekt kan få… Tänk att det finns ett hus, en arkitekt och arkitektur som kan framkalla sådana känslor!

Jag kan inte låta bli att fundera över varför så många kommuninvånare valde att offra en solig sensommarlördag för att uppmärksamma en byggnad: väggar, golv och tak. Skulle lika många personer kommit om någon annan ritat byggnaden eller om det var en teater eller ett flerbostadshus som fyllde 100 år? Jag tror inte det! En skola är ju så mycket mer än sina klassrum och korridorer, den är ju en plats där vi tillbringar mycket tid, skaffar oss kunskap, vänner och livserfarenheter, upplever våra första kärlekar och besvikelser, lär oss att ifrågasätta, formas till självständiga individer, finslipar våra personligheter, växer… Och Gunnar Asplunds skola är ingen vanlig skola, den är en ständigt pågående upptäcktsresa i detaljernas, ljusets och människans betydelse.

Så när jag går längs Väggaskolans långa korridorer och tjuvlyssnar på alla berättelser från gamla lärare och elever undrar jag hur vi kommer att förhålla oss till dagens och morgondagens skolor om hundra år? Kommer vi att vilja klappa deras väggar och vandra i deras korridorer? Kommer deras väggar att kunna lagra 100-åriga minnen? Hur många kommer att finnas kvar om hundra år?

Det finns ju helt klart dagar då man är extra stolt över att vara stadsarkitekt. De dagar som gör att man glömmer laddade samrådsmöten, motstående intressen, grannkonflikter och den ständiga kampen för det där lilla extra som ökar chanser att det som byggs idag blir arkitektur värd att fira. Det är de få dagar då man upplever arkitektur som berör många!

Så en väl utförd byggnad får aldrig reduceras till golv, väggar och tak! En väl utförd byggnads betydelse kan likväl mätas i tid. Den tid byggnaden fått lov att berika en plats. Summan av alla de stunder vi valt att tillbringa där, alla minnen vi skaffat oss, alla människor vi lärt känna, alla livsöden som färgat den förr, nu och de som kommer att kunna göra det många år framöver. Och oavsett hur vi väljer att se på arkitektur kan vi inte förneka att den betyder som allra mest när den förmedlar känslor genom till synes alldagliga historier skildrade av människor som haft koppling till den: de från förr, de som nyttjar den nu och de som komma skall…

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn