Vi måste prata om kulturarvet tillsammans - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Emina Kovacic—14 Nov 2018

Karin Altenberg, landskapsarkeolog och författare, intervjuar arkeologen Sada Mire efter hennes anförande. Foto: Emina Kovacic

I början av november var jag inbjuden till Riksantikvarieämbetets årliga Höstmöte. I år med det fantasieggande temat Kulturarv i föränderlig tid – när rörelse är det konstanta. Ett föredömligt initiativ som belyste kulturarvsfrågan utifrån vitt skilda perspektiv liksom genom olika ”linser” och samtalsformer.

Arkeologen Sada Mires engagerande och personliga berättelse med utgångspunkt i Sverige och Somalia påminde oss om att mänskliga historier alltid har flera gemensamma nämnare, även när de i tid och rum är till synes oförenliga. Och att det är de gemensamma nämnare människor och platser emellan som för oss vidare genom historien och livet. Ida Östenberg, docent i Antikens kultur och samhällsliv, fick oss att skifta perspektiv, ifrågasätta vår syn på kunskap och reflektera över hur vi genom att släppa in och bekanta oss med det förgångna kan hitta sätt att förstå, kritiskt förhålla oss till och hantera vår alltmer komplicerade samtid.

Riksantikvarieämbetets höstmöte som ägde rum i Münchenbryggeriets vackra lokaler samlade i år cirka 300 personer. Foto: Emina Kovacic

Rundabordssamtal med representanter från museer, kulturdepartementet, länsstyrelser, Boverket, olika företag, hembygdsföreningar, intresseorganisationer och kommuner skapade tillsammans med de spontana samtalen i pauserna ett bra komplement till kulturarvsmonologerna och de intressanta panelsamtalen.

Mitt föredrag handlade om hur vi i Karlshamn arbetar för att leva upp till Davosdeklarationen om hållbara livsmiljöer som europeiska kulturministrar skrev under i år. Davosdeklarationen beskriver högkvalitativ byggnadskultur som något som omfattar samtliga samhällssegment och förhåller sig till både stad och landsbygd, liten och stor skala och bottnar i kultur, historia, tradition och sociala aspekter. Den går bortom byggnadernas arkitektoniska utformning och förhåller sig även till natur, infrastruktur, teknik, design och offentlig konst. Deklarationen vill påminna oss om att se byggnadskultur som något som alltid förhåller sig till en större och djupare kontext och sammanhang.

Jag uppskattade verkligen Höstmötet. För dess tvärsektoriella upplägg, för att det vänder och vrider på ämnena kulturmiljö och kulturarv utifrån olika infallsvinklar: från de övergripande penseldragen till den lilla skalan, från det internationella perspektivet till det lokala, från det abstrakta till det konkreta. För att det inte vänder sig enbart till myndigheter och likasinnade utan även söker svar i andra professioner. För att man prisar även det ideella engagemanget.

Riksantikvarieämbetet lyfter i samband med Höstmötet eldsjälar som arbetar med kulturarvsfrågor. Riksantikvarie Lars Amréus delar ut förtjänstmedalj 2018 till Lena Nordesjö från Gagnef i Dalarna. Lena är ordförande i Stiftelsen Gagnefs Minnesstuga och har det senaste decenniet varit drivande i att skapa ett museum tillägnat konstnären Ottilia Adelborg. Foto: Emina Kovacic

Det finns dagar då jag upplever hur vikten av mitt uppdrag ytterligare utkristalliseras genom andra människors erfarenheter, kunskap, frågor och föreställningar om arkitektur och stadsbyggnad. Riksantikvarieämbetets höstmöte förkroppsligade denna känsla. Och jag undrar varför vi inte har fler arenor där vi över gränserna kan träffa de myndigheter som granskar, sätter ramar för eller enbart tangerar våra verksamheter? I sammanhang som detta blir det så tydligt att vi har mycket gemensamt. Och än en gång slås jag av hur värdefullt det är att gå utanför sin egen profession, lämna sin komfortzon och parkera sitt synsätt för en stund. Att genom att möta andra yrkesgrupper och kollegor betrakta både sig själv och sin verksamhet utifrån och med kritiska ögon. Att bredda sina vyer genom att lyssna på dem som kan bidra med ytterligare ett oväntat men välkommet perspektiv.

För kulturarvet är vårt gemensamma ansvar och inte enbart experternas!

Därför är det så viktigt att hitta forum där vi kan prata om vikten av kulturarv i ett bredare perspektiv. Där bebyggelseantikvarier möter landskapsarkitekter, arkitekter, ingenjörer, arkeologer, statsvetare, historiker, pedagoger, socionomer, folkhälsovetare, ekonomer, konstnärer, kommunikatörer… För även om vi är medvetna om att kulturarv betyder olika saker för olika människor, att det kan vara både materiellt och immateriellt, är det uppenbart att vi i ett större perspektiv står ganska enade. För vi är aldrig enbart våra yrkesroller, vi är också kommuninvånare, européer och världsmedborgare! Och vi vet att det är något vi måste värna om och föra vidare till kommande generationer!

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

P.S. Samtliga föredrag från Kulturarv i föränderlig tid – när rörelse är det konstanta kan ses på Youtube

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *