Vi letar syndabockar på fel ställe - Sveriges Arkitekter

Emina Kovacic—20 feb 2019

Arkitekt Hanna Victorson (1926-2013), tv i yngre dagar, th som pensionär på en av många inspirationsresor, här till Louisiana i Danmark. Porträttfoto: Ivarsson, Polyfoto i Karlshamn Foto Louisiana: Bodil Viktorsson

Det finns möten mitt i vardagen som lyfter en. Förra fredagen bjöd på ett sådant. Då kom Bodil som är dotter till en av Karlshamns kommuns mest produktiva arkitekter genom tiderna,  Hanna Victorson, på besök till oss. Hon lånade ut en låda full med tidningsurklipp, foton, brev, vykort från platser hon besökt, diabilder, jobbansökningar… ett otroligt fint stycke kulturhistoria.

Hanna verkade i Karlshamn under många år tillsammans med maken, stadsarkitekt Roy Victorson, båda bördiga från Mörrum. Efter avslutade arkitektstudier på KTH och några år i Sköndal, Stockholm, valde paret att flytta tillbaka till Karlshamn där de var verksamma fram till pensioneringen.

Tv: Villa i Sköndal, Stockholm, ritad av paret Victorson. Th: en ung Roy Victorson med en av döttrarna i famnen. Foto: Sten Vilson

Jag är så glad att jag hade förmån att träffa Hanna ett par gånger innan hon dog. Vid tidpunkten jag lärde känna henne hade samhället hunnit vända ryggen åt 1970-talets arkitektur. Mer på grund av det sätt den har kommit till på än för de tankar den representerat. I många svenska städer förknippas därför denna typ av arkitektur fortfarande enbart med den rivningsvåg som parallellt svepte över landet och föregick många av dessa projekt. Sanningen är självklart mer nyanserad än så. Flera av dessa projekt pågick i städernas utkanter, på jungfrulig mark. In på 2010-talet kom Hannas och mitt möte att handla om de renoveringsarbeten sjuttiotalsarkitekturen stod inför och hennes farhågor hur dessa skulle hanteras. En legitim rädsla, med tanke på att en del av hennes byggnader brottades med olika byggnadstekniska samt funktions- och miljömässiga komplikationer som uppstått under tiden och på sikt skapat behov av om- och tillbyggnad.

Väggabadet, byggnadsår 1977, är ett av Hanna Victorsons främsta verk. Fotot visar ett prov på utomordentlig skicklighet vad gäller placering, utformning, materialval och förmågan att ta vara på utblickar. Foto: Sten Vilson

Sedan några år tillbaka ligger Karlshamns efterlängtade kallbadhus i fonden av Väggabadet. Jag blir varm i hjärtat när Bodil säger: ”Mamma skulle älskat ’whitarnas’ nya kallbadhus!” Ett projekt som på ett fint sätt förenar och ramar in tankar om Vägga som Karlshamns ”lunga”, där du erbjuds ett pärlband av hälsofrämjande upplevelser med vatten som tema: inomhusbad, utomhusbad, strandbad och kallbad.

Karlshamns kallbadhus. Arkitekt Sven Gustafsson, White arkitekter. Foto: Bert Leandersson

Därför kan jag bli upprörd över att Hanna Victorsons långa gärning inte uppskattades tillräckligt mycket i slutet av hennes karriär. Under sina sista år förväntades hon fortfarande förklara och försvara projekt som Flaggen med sin slutna tegelfasad – barn av sin tid, tydligt i sin vision och präglat av dåtidens värderingar. Själv född på 1970-talet i ett annat land kände jag inte igen mig i den kritik som fortfarande kommer på tal när man pratar om vissa av hennes verk. Den avskalade tegelarkitektur som hon stått för, hennes utstuderade volymhantering, känsla för material, det konstnärliga tillvägagångssättet. Min uppfattning är att hon alltid stod på sig. I en artikel i den lokala tidningen förklarade hon exempelvis något som få kände till: att hon egentligen ”räddade” Flaggen från en plåtfasad som beställaren och tiden förespråkade. Det kan därför tyckas vara orättvist att som arkitekt ensam bära ansvaret.

Samtalet med hennes dotter väckte även en hel del tankar om hur vi ser på modern arkitektur, vilka samtida arkitekter vi väljer att lyfta. Vid vilken tidpunkt blir ett hus bevarandevärt? Vilken del av stadens historia väljer vi att skildra? Hur vi trots faktum att det idag utbildas fler kvinnliga arkitekter än någonsin fortfarande inte ger lika mycket utrymme i debatten och historieböckerna till alla de kvinnor som på olika sätt banat väg för andra. Kvinnor som Hanna!

Hannas dotter Bodil och Karlshamns kommuns arkitekt Elisabeth Rydberg går igenom materialet. Foto: Emina Kovacic

Det är ju inte så lätt att gå igenom en låda som rymmer flera kapitel i ett oerhört produktivt och rikt liv. Vi fastnar hela tiden i små berättelser, anekdoter och glimtar ur hennes och familjens vardag. Regelbundna inspirationsresor till Louisiana, den rätt så utsatta rollen i en då rätt så mansdominerad värld, hennes samtal om arkitektur med dottern, förmågan att navigera och förnya sig genom många variationsrika projekt. Den mångfald av byggnadsfunktioner hon hanterat och behärskat: skolor, vårdinrättningar, villor, flerbostadshus, kommersiella fastigheter, badhus, kapell… som uppvisar ett otroligt brett spektrum och ovilja att placeras i en box!

Och så en av hennes mera dolda talanger: restaurering av kyrkor, något som inte är lika populärt att lyfta i debatten när 1970-talets mångsidiga arkitekter kommer på tal! För det finns fortfarande människor som helst vill tänka i termer svart och vitt, gott och ont, fint och fult, trots att verkligheten sällan är så förenklad.

Och jag tänker på hur samtiden i alla tider letat syndabockar på fel ställe: i enskilda individer snarare än rådande normer och samhällsstrukturer. För ingen arkitekt bär själv ansvaret för ett projekt oavsett utfallets kvalitet! Det finns alltid en beställare, en byggare, en beslutsfattare och en allmänhet som gemensamt ansvarar för projektens eventuella framgång och fall. Vi måste bli bättre på att lyfta och ge kredd till samtida arkitekter som har ambitionen att driva projekt med tydlig vision utan att kompromissa med essensen!

Väl hemma är jag fortfarande upprymd och glad över möjligheten att, genom dottern Bodil, lära känna Hanna Victorson lite mer om än så här i efterhand. Att vi nu kan lägga ihop flera viktiga pusselbitar. Att ge henne lite upprättelse för alla de osynliga fajter hon måste ha varit med om. Att ge henne kredd för den otroliga bredd av projekt hon lyckats åstadkomma under sin produktiva och mångåriga karriär. Att kunna berätta hur stolta vi är att just hon bott och verkat i Karlshamn!

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

Själv känner jag att jag fick ett alldeles speciellt och osynligt band till Hanna! För gissa förvåningen när vi mitt i samtalet hittar två vykort liggande bredvid varandra i lådan: ett som föreställer torgpaviljongen i Karlshamn och ett Mies van der Rohes Nationalgalleri i Berlin. Mitt högst personliga antagande från inlägget ”Torget tillhör alla” (https://www.arkitekt.se/torget-tillhor-alla/) var rätt.

Kommentarer

  • Jonas L
    februari 21, 2019 — 9:27 f m

    Det ser ut som ni haft en trevlig stund! Positivt att nyansera en arkitektgärning. Torgpaviljongen var en lite pärla. Kul att ni hittade kopplingen till Nationalgalleriet. Möllebacken har jag svårt för men det var barn av sin tid. /Jonas

    • Emina Kovacic
      februari 21, 2019 — 10:43 f m

      Hej Jonas, vi hade verkligen ett trevligt möte! Möllebacken består av två husgrupperingar. Uppe på backen är det lägre husvolymer som på ett fint sätt möter den låga trästadens skala. Punkthusen på andra sidan representerar en annan, mycket högre skala. Utemiljön kring de höga husen och den slutna bottenvåningen med enbart garageport mot gatan upplevs monotont och otryggt och har stort utvecklingspotential. Bland alla tidningsurklipp finns ett där stadsarkitekten Roy Victorson uttalar sig om hur de ekonomiska förutsättningarna inte längre medger uppförande av enbart låga hus på Möllebacken. Då som nu styrs exploateringsgraden av rådande ekonomiskt läge. Hälsningar Emina

  • Helena Tallius Myhrman
    februari 21, 2019 — 10:52 f m

    Hej Emina, jag blir glad över dina betraktelser över stort, smått och utifrån olika perspektiv. Att denna gång lyfta fram en för många okänd, men mycket skicklig arkitekt som Hanna Victorson, hennes arbete och tidens villkor var givande. Det ger mersmak. -Fantastisk bild på Väggabadet och att det nya stiliga Kallbadhuset ligger i fonden av varmbadhuset är en fullträff. Där två olika arkitektoniska idéer skapar ett fruktbart möte.

    • Emina Kovacic
      februari 21, 2019 — 11:09 f m

      Tack Helena för att du tog dig tid att läsa och kommentera inlägget. Hanna har lämnat efter sig otroligt många fina byggnadsverk. Både hon och hennes man måste ha varit mycket före sin tid! Hon med sin enorma bredd, produktivitet och kreativitet och han för att osjälviskt ha låtit henne blomma ut i tider då jämlikhet och jämställdhet inte var lika självklart som idag...Det kändes viktigt att lyfta! Ha en fin dag! Emina

  • Madeleine Brandin
    februari 21, 2019 — 11:42 f m

    Tack, ännu ett engagerat och spännande inlägg av din penna! Jag har tillbringat mycket tid i min barndom i Karlshamn, på promenad med min morfar. Din blick och ditt arbete för staden är strålande. Skriver du även i lokalpressen? vänliga hälsningar Madeleine

    • Emina Kovacic
      februari 21, 2019 — 12:13 e m

      Tack Madeleine! Din kommentar värmer, inte minst för att jag vet att du även är en poet...Jag skriver inte i lokalpressen men länets journalister (från samtliga medier) är otroligt flitiga och ambitiösa när det gäller att bevaka och skriva om arkitektur och stadsbyggbad, tycker jag! Något som höjt avsevärt allmänhetens intresse för och engagemang i dessa ämnen! Bästa hälsningar Emina

  • Ivar Wenster
    februari 23, 2019 — 11:47 f m

    Jag hade förmånen att träffa både Hanna och Roy. Hanna arbetade också med restaurering och inte minst Hällaryds kyrka är ett fint exempel. I samband med en mindre ombyggnad 2018 försökte vi vara varsamma mot hennes idéer

    • Emina Kovacic
      februari 23, 2019 — 12:33 e m

      Jag visste inte att du arbetat med det restaureringsprojektet Ivar! Bland de foton som Bodil hade med sig finns flera från restaurering av Hällaryds kyrka...Vi funderar på att ordna en seminariekväll, utställning eller liknande i hennes ära längre fram, då hör vi kanske av oss till dig!

  • Svante Öquist
    februari 25, 2019 — 1:13 e m

    Hanna och Roy ligger bakom flera hus här i Sköndal. Vi hade förmånen att bo i det första som de byggde 1954 – när de båda studerade på KTH på en tomt som de fick köpa billig för att den ansågs omöjlig att bebygga .... Sedan flyttade till ännu ett egenbyggt hus, 1959-60 – precis innan de flyttade tillbaka till Blekinge. Det huset – en svart låda på Bagargränd 11, var ungeför 50 år före sin tid och är fortfarande ett av de vackraste hus jag vet. Googla på gatuvy så ser Du. Hanna häsade på oss 2010 om jag minns rätt och var väldigt nöjd med hur vi förvaltat och återställt deras examensprov fr 1954. Nu bor vi i ett hus som Eskil Sundahl ritade till sig själv när han pensionerades från KFAI, 1955 – precis mitt emellan Hanna och Roys båda hus här i Sköndal. Sammanhang! ;-) Allt Gott /Svante, f d chefredaktör ELLE Decoration – svante.oquist@gmail.com +/eller: 0703574030

    • Emina Kovacic
      februari 25, 2019 — 2:14 e m

      Tack Svante för ytterligare information! Jag läste en artikel i Elle Decoration om deras två hus i Sköndal (förmodligen skriven av dig). Bodil skickade Sten Vilsons foton från interiören i den andra villan häromdagen och jag såg även foton från deras besök hos er...Spännande med hus och arkitekter som förenar så många olika människor och öden. Skoj att du läst mitt inlägg och tack för att du tog dig tid att kommentera och bidra med mer värdefull info. Vi kanske hör av oss till dig framöver! Bästa hälsningar Emina

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *