Vi letar syndabockar på fel ställe

Hanna verkade i Karlshamn under många år tillsammans med maken, stadsarkitekt Roy Victorson, båda bördiga från Mörrum. Efter avslutade arkitektstudier på KTH och några år i Sköndal, Stockholm, valde paret att flytta tillbaka till Karlshamn där de var verksamma fram till pensioneringen.

Jag är så glad att jag hade förmån att träffa Hanna ett par gånger innan hon dog. Vid tidpunkten jag lärde känna henne hade samhället hunnit vända ryggen åt 1970-talets arkitektur. Mer på grund av det sätt den har kommit till på än för de tankar den representerat. I många svenska städer förknippas därför denna typ av arkitektur fortfarande enbart med den rivningsvåg som parallellt svepte över landet och föregick många av dessa projekt. Sanningen är självklart mer nyanserad än så. Flera av dessa projekt pågick i städernas utkanter, på jungfrulig mark. In på 2010-talet kom Hannas och mitt möte att handla om de renoveringsarbeten sjuttiotalsarkitekturen stod inför och hennes farhågor hur dessa skulle hanteras. En legitim rädsla, med tanke på att en del av hennes byggnader brottades med olika byggnadstekniska samt funktions- och miljömässiga komplikationer som uppstått under tiden och på sikt skapat behov av om- och tillbyggnad.

Sedan några år tillbaka ligger Karlshamns efterlängtade kallbadhus i fonden av Väggabadet. Jag blir varm i hjärtat när Bodil säger: ”Mamma skulle älskat ’whitarnas’ nya kallbadhus!” Ett projekt som på ett fint sätt förenar och ramar in tankar om Vägga som Karlshamns ”lunga”, där du erbjuds ett pärlband av hälsofrämjande upplevelser med vatten som tema: inomhusbad, utomhusbad, strandbad och kallbad.

Därför kan jag bli upprörd över att Hanna Victorsons långa gärning inte uppskattades tillräckligt mycket i slutet av hennes karriär. Under sina sista år förväntades hon fortfarande förklara och försvara projekt som Flaggen med sin slutna tegelfasad – barn av sin tid, tydligt i sin vision och präglat av dåtidens värderingar. Själv född på 1970-talet i ett annat land kände jag inte igen mig i den kritik som fortfarande kommer på tal när man pratar om vissa av hennes verk. Den avskalade tegelarkitektur som hon stått för, hennes utstuderade volymhantering, känsla för material, det konstnärliga tillvägagångssättet. Min uppfattning är att hon alltid stod på sig. I en artikel i den lokala tidningen förklarade hon exempelvis något som få kände till: att hon egentligen ”räddade” Flaggen från en plåtfasad som beställaren och tiden förespråkade. Det kan därför tyckas vara orättvist att som arkitekt ensam bära ansvaret.

Samtalet med hennes dotter väckte även en hel del tankar om hur vi ser på modern arkitektur, vilka samtida arkitekter vi väljer att lyfta. Vid vilken tidpunkt blir ett hus bevarandevärt? Vilken del av stadens historia väljer vi att skildra? Hur vi trots faktum att det idag utbildas fler kvinnliga arkitekter än någonsin fortfarande inte ger lika mycket utrymme i debatten och historieböckerna till alla de kvinnor som på olika sätt banat väg för andra. Kvinnor som Hanna!

Det är ju inte så lätt att gå igenom en låda som rymmer flera kapitel i ett oerhört produktivt och rikt liv. Vi fastnar hela tiden i små berättelser, anekdoter och glimtar ur hennes och familjens vardag. Regelbundna inspirationsresor till Louisiana, den rätt så utsatta rollen i en då rätt så mansdominerad värld, hennes samtal om arkitektur med dottern, förmågan att navigera och förnya sig genom många variationsrika projekt. Den mångfald av byggnadsfunktioner hon hanterat och behärskat: skolor, vårdinrättningar, villor, flerbostadshus, kommersiella fastigheter, badhus, kapell… som uppvisar ett otroligt brett spektrum och ovilja att placeras i en box!

Och så en av hennes mera dolda talanger: restaurering av kyrkor, något som inte är lika populärt att lyfta i debatten när 1970-talets mångsidiga arkitekter kommer på tal! För det finns fortfarande människor som helst vill tänka i termer svart och vitt, gott och ont, fint och fult, trots att verkligheten sällan är så förenklad.

Och jag tänker på hur samtiden i alla tider letat syndabockar på fel ställe: i enskilda individer snarare än rådande normer och samhällsstrukturer. För ingen arkitekt bär själv ansvaret för ett projekt oavsett utfallets kvalitet! Det finns alltid en beställare, en byggare, en beslutsfattare och en allmänhet som gemensamt ansvarar för projektens eventuella framgång och fall. Vi måste bli bättre på att lyfta och ge kredd till samtida arkitekter som har ambitionen att driva projekt med tydlig vision utan att kompromissa med essensen!

Väl hemma är jag fortfarande upprymd och glad över möjligheten att, genom dottern Bodil, lära känna Hanna Victorson lite mer om än så här i efterhand. Att vi nu kan lägga ihop flera viktiga pusselbitar. Att ge henne lite upprättelse för alla de osynliga fajter hon måste ha varit med om. Att ge henne kredd för den otroliga bredd av projekt hon lyckats åstadkomma under sin produktiva och mångåriga karriär. Att kunna berätta hur stolta vi är att just hon bott och verkat i Karlshamn!

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn