Vi leker inte med barn – vi utvecklar Sveriges demokrati - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Karin Andersson—5 Okt 2017

Tänk om platsen var en park! Hur skulle den se ut om du fick bestämma? Foto: Disorder

 

De senaste åren har landskapsarkitektkollektivet Disorder, som jag är en del av, samarbetat med barn och unga för att utveckla offentliga platser. Vi har jobbat långsiktigt, platsspecifikt, strategiskt och målmedvetet. Vi har aktiverat platserna, byggt kollektiva skulpturer, workshoppat fram en logotyp, iscensatt en park, målat enorma självporträtt och haft vernissage och fest med över hundra barn. Vi har hängt där på kvällar och helger tillsammans med ungdomar från fritidsgården för att förstå en specifik plats utifrån deras erfarenheter och perspektiv på social samvaro i offentliga rum. Vi har jobbat länge med att barn och unga ska appropriera platserna och börja känna äganderätt över dem. Och för att alla andra, som passerar förbi, ska se vilken otrolig potential både platserna och barnen har.

En av de platser vi jobbat med är just nu under ombyggnad – innan jul kommer biblioteksplatsen utanför Rosengård Centrum att vara helt ny. Där kommer då att finns en plats vars gestaltning är helt baserad på input från barn och unga som sedan länge har en vardagsrelation till platsen. I ett och ett halvt år år har vi arbetat fram platsens nya form och innehåll tillsammans med unga medborgare utifrån en väl utarbetad strategi för kollektiv gestaltning och användande av offentliga platser.

25 kubikmeter frigolit omvandlades till möbler av de deltagande barnen för att utforska platsens sociala förutsättningar. Foto: Disorder

Ändå får vi ofta höra att vi leker med barn.

Folk lägger huvudet på sned, ler uppmuntrande och återgår sedan till att jobba med vad de anser vara stadsutveckling ”på riktigt”. Alltså den stadsutveckling som handlar om ljusa visionsbilder och internationella investerare. Den typen av stadsutveckling som sker i mötesrum och drivs igenom av handskakningar mellan män i kostym. Som lockar delegationer från New York och Tokyo och genererar stadsbilder som kan publiceras i glossiga magasin.

Men vi leker med barn…

Jag blir konfunderad – men tyvärr inte längre förvånad – av att människor jag möter i vår bransch har detta synsätt. Att vårt strategiska och långsiktiga arbete reduceras till lek och anses oseriöst endast för att vi jobbar med människor som har väldigt liten makt i samhället, på platser som inte anses vara ”attraktiva” och i projekt med en relativt liten budget.

Idag är i princip alla tunga aktörer i vår bransch, i alla fall på papperet, överens om att social hållbarhet är en superviktig aspekt av stadsutveckling. Ändå ses några av de mest utsatta människorna i samhället – barn och unga – som ett gulligt inslag i dialogprocesser och deras erfarenheter och kunskap värderas sällan. De tas inte på allvar. Och när vi som landskapsarkitekter jobbar tillsammans med dem, då tas inte vårt arbete på allvar.

Invigning av Biblioteksplatsen augusti 2017. Den potentiella parken rullades ut och testades. Foto: Disorder

Workshop med 3 km tråd där deltagarna testade att rumsligt omforma platsen. Foto: Disorder

Vi har lärt oss väldigt mycket genom att samarbeta med barn och unga. De ger oss insikter och kunskap som vi inte hade kunnat få på något annat vis. De ungdomar vi jobbar med kommer vara vuxna inom några få år, då är det de som kommer att försöka välja var de ska bo, hur de ska uppfostra sina barn. Det är de som kommer ha makt att påverka samhället. Tyvärr har vi också lärt oss att många barn och unga är vana vid att inte bli lyssnade på, att inte bli tagna på allvar. Det har tagit lång tid att bygga upp ett förtroende oss emellan. Men nu litar de på oss. De frågar om vi kommer tillbaka snart och vi säger att: ja, det gör vi.

Invigning av Biblioteksplatsen augusti 2017. En tillfällig lek- och sittstruktur togs fram utifrån barnens utforskande av platsen. Foto: Disorder

Vi leker inte med barn. Vi bedriver strategisk och forskningsbaserad stadsutveckling i samarbete med lokala aktörer. Att dessa aktörer är omyndiga gör inte vårt arbete mindre viktigt. Tvärtom.

Karin Andersson är landskapsarkitekt och grundare av det experimentella och forskningsbaserade kollektivet Disorder

Kommentarer

  • Johan Folkesson
    oktober 5, 2017 — 4:25 e m

    Högaktuellt ämne – att ta tag i social hållbarhet innan begreppet blivit utvattnat av inte bara exploatörer utan även oss arkitekter.

    • karin andersson
      oktober 9, 2017 — 12:03 e m

      Johan! Det krävs ett ständigt pågående samtal, en ständig kritik av begreppets innehåll, tänker jag. Så fort vi tar för givet vad social hållbarhet innebär och står för riskerar det att tappat sin innebörd. Då blir det tomt. Jag försöker använda begreppet mer som en rubrik, ett ämne att lista punkter under som vi ska jobba med för att röra oss mot en socialt hållbar process. Fint att du skrev! Detta får vi prata mer om!

  • Annie Brodin
    oktober 5, 2017 — 8:02 e m

    Så viktigt att arbeta aktivt med dessa processer som lyfter fram "nya" aktörer då det också kan generera nya typer av publika platser!

  • John Hellman
    oktober 5, 2017 — 8:06 e m

    Om det är att "leka" när barn involveras i stadsbyggandet borde vi alla leka mer! Barnen får alldeles för lite utrymme i det som ska bli deras städer. För det är deras framtid vi jobbar med i ännu högre grad än vår egen.

    • Carina Kandell
      oktober 7, 2017 — 10:09 f m

      Åhh, vad glad jag blir att barn tas på allvar och lyssnade på! All heder åt er och gruppen bakom Disorder!! Jag har samarbetat med några arkitekter i projekt ang Morgondagens förskola och även byggt två förskolor utifrån inspiration från Reggio Emilia. Jag hade tur och hittade två arkitekter som gillade uppdraget! Det här var för 17 år sedan, och det är roligt att se att det går framåt!

      • karin andersson
        oktober 9, 2017 — 12:05 e m

        Hej Carina! Tack för din kommentar. Jag håller med, det är roligt (och så viktigt!) att arkitekter fortsätter att utforska metoder för att utveckla städer tillsammans med de människors som bor där, som ska använda de miljöer vi ritar!

  • Karin Jonsson
    oktober 6, 2017 — 9:29 f m

    Och viktigt att vara medveten om att "barnperspektiv" inte bara är något man kan ha med i projekt som ett alibi, utan kräver mycket jobb och uppföljning! Som du skriver, det tar lång tid att bygga förtroende! Och missbrukas då förtroendet sen så tar det förmodligen ännu längre tid att bygga upp det på nytt...

  • Mania Teimouri
    oktober 6, 2017 — 6:44 e m

    Åh, vad glad jag blir av att läsa detta. Vill gärna träffas och prata mer, dela erfarenheter och kunskap och hitta strategier för att lyfta vår roll i stadsutvecklingen. Jag jobbar som arkitekturkonsulent för barn och unga på Kultur i Väst i Västra Götalandsregionen och har kollegor på kulturförvaltningen i Göteborgs stad. Vi samordnar ett nätverk med arkitektur- och designpedagoger som arbetar i deltagandeprocesser med barn och unga. Det du skriver om här är så viktigt! Vad är stadsutveckling? Och vem för vara med och påverka? Tack!

    • karin andersson
      oktober 9, 2017 — 11:58 f m

      Hej Mania! Kul att du hör av dig! Vi älskar nätverk, speciellt med arkitektur- och designpedagoger! Jag mailade precis dig, så vi hörs där! /Karin

  • Cecilia von Schéele
    oktober 13, 2017 — 8:49 f m

    Tack för bra text! Den visar effektivt på den maktordning som förminskar barn och unga och därmed också deras rätt till staden/orten/byn.

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *