Vem bryr sig om Edge Cities?

Vi närmar oss en stad i Sverige eller vart som helst i världen.

Vad är det vi ser ?

Jo…

Korrugerad plåt, en skog av skyltar – det ena huset fulare än det andra. Citygross, ICA Maxi, Bauhaus, K-Rauta och ett beigefärgat kontorshus i plåt. Listan kan göras hur lång som helst. Inga stadsarkitekter så lång ögat kan nå.

Dessa randzonsområden eller “Edge Cities” är den moderna stadens främsta tillväxtområden. Det är här pengarna satsas, det är hit alla åker för att handla eller arbeta. Men arkitekterna verkar ha stoppat huvudena i sanden och låtsas inte om detta faktum. Många av dessa hus ritas inte av arkitekter utan av ingenjörer knutna till de totalentreprenörer som på enklast möjliga sätt monterar upp dessa så kallade hus.

Det här är en kulturfråga av rang. I dessa områden av visuell miljöförstöring vistas många människor i form av framför allt barnfamiljer på jakt efter billiga varor. Hur blir deras bild av arkitektur och samhälle påverkad ?

Det är som sagt  i denna randzon som utvecklingen av våra städer sker.

Det är här som rikedom skapas.

Det är här våra framgångsrika företag slår sig ner.

Det är här detaljhandeln nyetablerar sig.

Det är hit vi åker på helgerna för att handla och det är också hit vi åker för att jobba eller ordna kontakten med en rörfirma eller snickare.

Men det är också här som det i stort sett inte finns några riktlinjer för hur man får  bygga. Stadsarkitekterna och Skönhetsrådet har lämnat områdena till marknadskrafterna. Det är ingen som bryr sig. Inte heller gör arkitektkåren det.

Men alla utnyttjar vi områdena om inte annat så för lågprisinköp.

Detta är en internationell företeelse. Mönstret ser i princip likadant ut i Stockholm som i Paris eller Beijing, ja numera även i medelstora och mindre städer som Linköping och Södertälje. Ofta är det ursprungligen gamla industriområden, flygplatsområden eller motsvarande som så att säga blivit över.

Den lilla provencalska byn liksom Stockholms innerstad styrs med järnhand av stadsarkitekter och kulturbevarare, medan kringlandet fylls av den ena fula köpladan efter den andra.

Någonstans verkar det som om myndigheterna inte vaknat eller kanske egentligen inte vill vakna. Man vägra inse vilken kraft det finns i dessa områden och koncentrerar sig i stället på att detaljreglera bebyggelsen inne i stan. Det är tydligare och betydligt enklare. Även min egen yrkeskår blundar och låter det ske eller säger “usch, fy” med jämna mellanrum. Sedan återgår man till att rita små lyxiga innerstadsprojekt som är detaljreglerade av myndigheter.

Dessa Edge cities är det nya seklets största utmaning i stadsbyggnadssammanhang.

Rätt hanterade är de nycklar till framgång för våra storstäder, fel blir det en cancersvulst på stadskroppen.

Robert Lavelid är arkitekt SAR/MSA på Fojab arkitekter