Vart har funktionen tagit vägen – del 2: Oroande översyn av byggregler - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Monika Albertsson—31 Okt 2017

Soffgrupp, bokhyllor och en tv vill de flesta få plats med i ett vardagsrum – vilket det inte alltid får i moderna lägenheter. Foto: Monika Albertsson

Jag har en presschef, en mycket klok kvinna, som nu vägleder mig i mina första stapplande steg som bloggare.

– Din blogg är jättebra och jätterolig!!! Och den blir ännu bättre om du delar den i två, för nu är den lite för lång och spretig.

Det fick jag som råd när det gällde mitt senaste inlägg. Jag lyder naturligtvis hennes råd, hon kan det här med att blogga. Därför kommer nu del två av ”Vart har funktionen tagit vägen?”

Ett flertal kommentarer på det jag skrev senast har kommit vilket naturligtvis är jättekul. En av de första var denna:

– Det behövs nog en kompetenshöjning inom arkitektkåren och de här sakerna borde alla lära sig under utbildningen!

Och ja, det stämmer och jag håller med. Men det kanske inte är hela sanningen, det beror också på vad beställaren vill och vilka krav samhället ställer.

När jag började rita bostäder på 1980-talet fanns fortfarande svensk Byggnorm, SBN. Bostäder som lämnades in till bygglov skulle vara möblerade enligt föreskriften. Vardagsrummet skulle vara minst 3,6 meter brett och minst 20 kvadratmeter stort. Det skulle dessutom gå att möblera med sittgrupp, extra matbord, tv och tre bokhyllor. Som ung arkitekt fick man knåpa rätt mycket med lägenheterna innan man fick till det, för även på den tiden var varje kvadratcentimeter viktig. SBN-lägenheterna blev rätt likartade och det är ju en nackdel, men de blev funktionella. Efter många möblerade planer satte sig funktionsmåtten i ryggmärgen och är fortfarande till stor hjälp när jag ritar eller granskar lägenheter.

På 1980-talet höjdes högljudda krav på förenkling av föreskrifterna. Reglerna ansågs göra byggandet för dyrt och krångligt. Känns det kanske igen från dagens debatt?

Det ledde till att vi fick Plan- och Bygglagen och Boverkets byggregler, BBR, istället för Byggnadsstadgan och SBN. Tanken var att föreskriften skulle beskriva funktioner och inte detaljerade krav, för att inte hindra produktutveckling och nya innovationer. Hur man kunde uppfylla funktionskraven fick man läsa om i handböcker och standarder. Förvirringen var stor, en osäkerhet om vad som egentligen gällde fanns redan från början. Jag vet för jag var med då.

Efter ett antal år med de nya reglerna insåg man att de kanske inte alltid följdes, bland annat när det gällde tillgänglighet. År 2011 fick vi därför nya PBL där bland annat tillgänglighetsgranskningen av planlösningar skulle ske redan i bygglovet. Boverket gick till och med ut med rekommendationen att kommunerna skulle begära in möblerade planer. Jippi, tänkte jag och började informera alla om detta när jag granskade lägenheter och började ställa krav på att arkitekterna skulle möblera planerna enligt Svensk Standard, SS 91 42 21:2006 och SS 91 42 22:2006, för BBR hänvisar faktiskt till den förstnämnda när det gäller möblerbarhet.

Efter att det i flera år har byggts för lite har vi nu fått en byggboom i Sverige. Återigen klagas det högljutt på att alla regler gör det dyrt och krångligt att bygga. Under de senaste åren har man också minskat kraven. Det går nu att bygga mindre lägenheter, vilket jag kan tycka är bra. Det jag vänder mig emot är att man gör avkall på det som står i BBR 3:22, nämligen att en bostad ska ”dimensioneras och disponeras med hänsyn till sin långsiktiga användning”. I BBR 23 tog man bort kravet på arbetsplats i lägenheten, det vill säga skrivbordet. Även dubbelsängen i föräldrasovrummet höll på att försvinna, men fick i alla fall vara kvar under rådstexten.

Ställer man idag frågan till Boverket om de två bostadsstandarderna så får man till svar att det bara är SS 91 42 21:2006 som gäller eftersom det är den man hänvisar till. Något som är mycket märkligt eftersom det finns en normativ hänvisning mellan de båda som innebär att de ska läsas ihop. Den ena kan med andra ord inte fungera utan den andra, vilket man snart inser när man kikar i dem. I SS 91 42 21:2006 hittar man storlekar på möbler och de friytor som behöver finnas för att det ska bli tillgängligt. I SS 91 42 22:2006 finns mängden möbler som ska finnas beroende på antalet personer som är tänkta att bo i lägenheten.

Även små lägenheter går att möblera på ett bra sätt om de är välstuderade.

Med de sammantagna förändringar som skett blir det inte mycket kvar av de möbler som ska få plats i en lägenhet: en säng per person, en soffgrupp och ett matbord. Jag vet inte hur det ser ut hemma hos dig, men så ser det i alla fall inte ut hemma hos mig – jag har betydligt mer möbler än så. Kikar man på bilder på de lägenheter som ligger ute till försäljning på nätet är inte heller de så sparsamt möblerade. Konsekvensen blir att det inte görs några möbleringsstudier av var man kan ställa bokhyllor, skrivbord, barnsängen, tv:n och så vidare. Lägenheterna blir därför svårmöblerade, ineffektiva och icke tillgängliga.

Just nu pågår en översyn av BBR för att minska kraven ytterligare och på så sätt förbilliga bostadsbyggande. Det oroar, särskilt som en del byggherrar vill pressa ned lägenhetsytan till det orimliga. Krav på att rita tvåor på 40–45 kvadratmeter och treor om 50 kvadratmeter ställs. Om husdjupet är stort så gör det heller inget om det finns små mörka kyffen utan fönster som man sedan kan sälja som om det vore rum. Senast idag hamnade ett sådant förslag på mitt bord.

Arkitekter har naturligtvis ett ansvar att se till att de ritar funktionella lägenheter. Men de måste också få möjlighet att göra det. Att de flesta byggherrar vill pressa ytor och kostnader är ingen nyhet och görs det inom rimliga gränser så är det bra och en utmaning. Som en motvikt behövs samhällets krav på en rimlig miniminivå. De gynnar de seriösa byggherrarna. Som arkitekt behöver man också träna sig i sina färdigheter. Kravet på att redovisa möblerbarheten i samband med en bygglovsansökan är därför bra. Ställs inte kravet så görs det heller inte.

Sverige har sedan 30-talet en tradition av att rita funktionella lägenheter. För att kunna bygga vidare på den traditionen måste samhället ställa större krav, inte mindre som vi nu verkar vara på väg mot. Det går att rita bra funktionella bostäder som är små, effektiva och tillgängliga, men det kräver en noggrann studie av möblerbarheten. Att minska kraven säkerställer inte att det blir mindre och effektivare lägenheter utan snarare tvärtom.

Monika Albertsson är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA på Sweco och certifierad sakkunnig kontrollant av tillgänglighet

Kommentarer

  • Helena Tallius Myhrman
    november 9, 2017 — 1:13 e m

    Tack för ditt inlägg och de viktiga frågeställningar du tar upp. En kompetenshöjning behövs både hos arkitekter och hos bygglovshandläggare.

    • Monika Albertsson
      november 9, 2017 — 9:03 e m

      Visst är det så.

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *