Varför pratar alla om offentliga rum?

Om människor, bilar, gågator, torg och en demokrati som inte låter sig begränsas av öppettider.

Om det finns några begrepp som på sistone toppat stadsplanerarnas vokabulär så är det social hållbarhet och mötesplats. Till det senare lägger vi oftast till olika adjektiv som ytterligare beskriver hur viktigt detta begrepp är för oss. Och adjektiven, de är många och oftast har de en positiv klang. I våra framtidsscenarier och visioner är våra mötesplatser kreativa, spännande, levande, oväntade, fantasifulla, offentliga, demokratiska, spontana, tvärsektoriella, gröna med mera. Listan kan göras lång…

Oavsett om man pratar med kollegor, medborgare eller politiker dyker något av dessa begrepp upp i diskussionerna. Så vilka är de mötesplatser som just vår stads invånare uppskattar mest? Varför väljer vi att prata om dem just nu?

Vi lever i ett land som toppar listan vad gäller antal ensamhushåll, inte minst i storstäderna. Och även om vi självklart inte kan ha som ambition att tvinga människor att bo ihop går det inte att blunda för det faktum att alltför många av oss lider av olika former av socialt utanförskap. Ofrivillig ensamhet, en osynlig, svårfångad och tabubelagd form av utanförskap, är därför något vi aktivt måste tänka på och förhålla oss till när vi planerar och utvecklar våra städer.

Det måste vara självklart för alla oss som arbetar med stadsplanering att alltid poängtera vikten av att skapa, utveckla och behålla de mötesplatser som skapar socialt mervärde. Och som därmed är den viktiga röst som talar för alla de som inte syns, hörs eller vågar träda fram i våra stadsutvecklingsprojekt.

Vilka mötesplatser anser vi är extra viktiga idag? Varför är just dessa speciella för oss? Är det en tillfällighet att så många städer väljer att utveckla och omgestalta sina torg och andra offentliga rum just nu? Finns det en koppling mellan folkhälsa och tillgång till olika typer av mötesplatser?

Min uppfattning är att torget, allas vårt gemensamma rum, är den absolut viktigaste mötesplatsen i en stad.

Att utformning av offentliga rum är viktigt när vi väljer var vi ska bosätta oss är ingen hemlighet. Det kan vi tydligt utläsa genom senaste tidens planeringstrender där många kommuner arbetar febrilt med att ta tillbaka de offentliga rum som 1970-talets bilälskande planering reserverat för dess framfart.

Därför ser vi idag strandpromenadens, gågatans och torgets renässans. En renässans som innebär att allt fler små och medelstora svenska städer (de med självinsikt) lyckligtvis insett att vår möjlighet att koppla av och på riktigt kunna njuta i våra offentliga rum är direkt kopplat till begränsning alternativt hårdare reglering av bilens närvaro i dessa viktiga rum. Man kan säga att bilfokus bytts sakta men säkert ut mot medborgarfokus, inte utan friktion. För när vi bestämmer oss att regissera bort bilen måste vi skapa fungerande mekanismer som gör övergången smidig så att de som verkligen måste använda bilen i sin vardag fortfarande kan göra det.

I mindre kommuner innebär det till exempel att alla de som bor utan möjlighet till kollektivtrafik kan ta sig in till staden. Många kommuner arbetar därför strategiskt med parkeringsfrågan och säkrar i samarbete med privata fastighetsägare en närbelägen besöksparkering och en arbetsplatsparkering som ligger lite längre bort. Närbelägen besöksparkering främjar cityhandel och är bra ur turistsynpunkt. Arbetsplatsparkering behöver däremot inte finnas i omedelbar anslutning till arbetsplatserna. Den promenad vi gör till och från bilen kan vara bra ur folkhälsosynpunkt.

En bil parkerad på en plats med vacker sjöutsikt har inte förmåga att uppskatta den. Ändå ser vi fortfarande att bilarna ofta står på de mest attraktiva platserna i det offentliga rummet. Vi ser även alldeles för många torg och andra offentliga rum som domineras och på olika sätt begränsas av bilen och dess stödjande infrastrukturelement.

Men det finns även solskenshistorier, som de jag upplevt i Innsbruck och Århus, där man insett att en stads främsta tillgång är just människor i det offentliga rummet. Städer som omvandlat sina bilvägar till gågator och strandpromenader. Det är städer vi besöker och gärna vill åka tillbaka till. För det är nästan aldrig som vi åker till en stad utan att besöka eller passera dess torg och gågator, oavsett anledningen till resan. Det är också där vi tar tempen på en stads tolerans, attraktivitet och social acceptans. Levande torg och gågator är den tydligaste och mest pålitliga markör vad gäller stadens och kommuninvånarnas välmående.

 Hur bör vi utforma dessa så väsentliga rum?

Ett torg är en plats där vi gärna spenderar stor del av vår fritid. Välfungerande torg är, förutom att vara vårt mest demokratiska offentliga rum, en plats vi oftast förknippar med högtidliga händelser och traditioner men även med demonstrationer och protester. Det är dit vi kommer när vi är upprörda och vill bli tagna på allvar eller vara jämlika med dem eller det vi protesterar mot.

För ett torg är en plats som tillhör alla… lika mycket. Det är här det är okej att vara sitt sanna, glada, upprörda, lyckliga, arga, ledsna eller besvikna jag! Ett välfungerande torg bör därför aldrig överprogrammeras utan vara flexibelt så att oförutsedda händelser, så viktiga utifrån själva demokratiaspekten, kan äga rum där.

Därför är jag inte så övertygad om att de torgsubstitut som förespråkas av vissa och numera hittas i de allt större shoppingcentrumen någonsin kan eller bör ersätta riktiga offentliga rum – även om de, under stor del av året, erbjuder välbehövt väderskydd. Detta av den enkla anledningen att så länge vi vill leva i en sann demokrati kan vi inte begränsa den med öppettider!

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn