Varför bygger vi för livsstilar som inte längre existerar? - Sveriges Arkitekter

Veronica Hejdelind—27 aug 2018

Omslagsillustration till boken ”Living Complex”.

Harvardprofessorn Niklas Maaks ”Living Complex – from Zombie City to the New Communal” är en bok som ställer aktuella och tänkvärda frågor om vad, hur och varför vi bygger som vi gör. En läsvärd, bitsk och delvis rolig bok om arkitektur och stadsplanering.

Although lifestyles, social rituals, economic conditions, concepts of family, life plans and housing desires are changing, the meager selection of architectural shells remains the same.

Vi lever i en tid när systemen för bostadsförsörjning och hållbar stadsutveckling verkar vackla. Bostadsbristen är ett globalt problem, som trots stora, negativa konsekvenser för individer och samhälle, ingen verkar kunna lösa. Varför är det så? Idag lever allt färre människor livet enligt kärnfamiljsnormen, singelhushållen ökar, varannan-veckasföräldrarna blir allt fler och vi har en åldrande befolkning som kräver mer boendeservice. Trots det bygger vi bostäder enligt 1950-talets normer och standard. Varför bygger vi inte för de liv som faktiskt levs? Och hur kommer det sig att vi i en tid när hållbarhet står högt på agendan bygger hus som har kortare livslängd än någonsin i byggmaterial som tär hårt på miljön? Med ett globalt stadsutvecklingsideal som sätter konsumtion och tillväxt främst präglas i allt större utsträckning världens stadskärnor av likartade så kallade shoppingupplevelser – turisters väl och ve anses viktigare än medborgarnas – och kontorsskrapor konkurrerar ut bostäder och alternativa kulturverksamheter. Många stadskärnor är idag därför förvirrande likartade i utseende och utbud. Här bor en homogen överklass som sällan är hemma, då den har tillgång till fler bostäder än de hinner leva i. Vad driver den här utvecklingen, vad får den för konsekvenser och vilka är alternativen?

I boken ”Living Complex – from Zombie City to the New Communal” (Hirmer förlag 2015) söker Harvardprofessorn och arkitekturkritikern Niklas Maak svar på dessa frågor. Det är rasande intressant och underhållande läsning. Med glimten i ögat, vassa samtidsanalyser och träffande exempel sätter han fingret på byggindustrin, fastighetsutvecklarna och ansvariga för det offentliga byggandets ömmaste punkter. Boken definierar även några brännande utmaningar för dagens arkitekter. Så här skriver Maak till exempel om det faktum att vi ritar bostäder för livsstilar som inte längre existerar:

What results is a lifestyle imposed by an architectural form, rather than the other way around. /…/ The architectural forms we take for granted cannot even answer the simple question of how people should live with dependent parents, or with partners with children. /…/ The standardization of lifestyles has its equivalent in the standardization of public spaces – if people meet at all it is as spectators at events or in public spaces shaped by commerce where social rituals are predeterminded by consumption activities.

”Living Complex” innehåller inte bara intressanta frågor utan även svar, ofta i form av konkreta och redan byggda exempel. Maak presenterar en många sätt inspirerande arkitektur som utmanar konventioner och visar att andra sätt att bo och leva sitt liv än de gängse är möjliga.

Jag läste Maaks bok i början av denna onaturligt varma sommar. Redan då pockade min klimatångest på svar om varför vi människor inte bara upphör med handlingar som vi vet skadar planeten och minskar möjligheten för vår egen överlevnad och existens. En lika skavande fråga hänger över mig efter att ha läst ”Living Complex”: Varför slutar vi inte bara bygga det som vi i princip, redan när det lämnar ritbordet, vet inte är vare sig ekonomiskt, ekologiskt eller socialt hållbart?

Det enkla svaret är väl att hela systemet för byggande ytterst styrs av ekonomisk lönsamhet och ingen tror sig tjäna på att förändra det. Men alla val har ett pris, eller som Maak skriver:

We must ask ourselves what it is we give up when the business of housing building is left predominatly to the private sector, to investors whose primary interests do not include experimental or social architecture.

Veronica Hejdelind är chef för Arwidssonstiftelsen

Kommentarer

  • Stefan Nilsson
    augusti 28, 2018 — 5:13 e m

    Precis. Marknaden har under lång tid på ett tydligt sätt visat att den inte är den allena saliggörande aktören. Om vi menar allvar med att det är vi som lever nu som måste börja betala av på miljöskulden och att bostaden är en social rättighet så är det hög tid att staten inser att den ånyo måste koppla greppet och ta ett betydligt större ansvar.

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *