Våra hem, den nya (gymnasie)skolan - Sveriges Arkitekter

Louise Lindquist Sassene—9 jun 2020

Avslutning på distans: Bilden är från min vän Ulrika vars son tog studenten förra veckan. Foto: Ulrika Lindqvist Egnér

Avslutning på distans: Bilden är från min vän Ulrika vars son tog studenten förra veckan. Foto: Ulrika Lindqvist Egnér

Hemmet har blivit våra gymnasieungdomars lärmiljö. Historiskt sett det största experimentet inom svensk skola någonsin. I öppna planlösningar ska vi kring matbord och i soffor samsas om utrymmet för att arbeta och lära samtidigt som vi deltar i möten och undervisning på Zoom eller Teams. Det ställer frågor om yta, ergonomi, akustik och samnyttjande på sin spets – liksom frågan om likvärdighet och skolans kompensatoriska uppdrag. Enligt skollagen ska skolan nämligen vara likvärdig och arbeta för att kompensera för elevers olika bakgrund och förutsättningar. Alla elever har dessutom rätt till en utbildning av hög kvalitet.

Sedan den 17 mars har gymnasieungdomar studerat på distans. Det innebär att det som tidigare varit 1 klassrum eller lärsituation blivit 30. Sett ur ett Sverigeperspektiv har cirka 12 000 klassrum blivit uppskattningsvis 360 000 lärsituationer, en för varje elev.

De externa faktorer som påverkar skolans och elevers resultat är elevsammansättningen (föräldrarnas utbildningsbakgrund, elevernas migrationsbakgrund och elevernas könstillhörighet), boendesegregation och skolsystemet (fria skolvalet, fri etablering av friskolor och skolpengssystemet). Likvärdighetsbidraget har höjts från en miljard kronor 2018 till sex miljarder 2020. Mer resurser behöver dock inte betyda att det blir bättre. Men, det man kan hjälpa med pengar är bland annat föräldrautbildning, kompetensutveckling för lärare samt nya digitala läro- och hjälpmedel. Man kan också se till att det finns en flexibilitet i fråga om elevers behov av anpassning och stöd samt att resursfördelningen sker utifrån behov, resultat och analyser.

Under den globala kris som vi bevittnar under coronapandemin har jag funderat kring tre saker: platsen för staden, platsen för människan och våra hem kopplat till behov. Och mer än någonsin är det uppenbart att allt hänger ihop. Vi behöver kunna ställa om våra hem och kanske också våra byggnader för sjukvård och undervisning så att de fyller en funktion och även fungerar i kris.

Boendesegregationen och trångboddheten bland unga och utrikesfödda ökar – särskilt bland de födda utanför Europa. Det är samma grupp som har det tuffast att hänga med i skolan och som utgör cirka tio procent av elevunderlaget. Därför blir det extra intressant när Covid-19 och hemundervisningen sammanfaller med sista datum för remissvar gällande slutbetänkandet av ”Modernare byggregler”. För hur ska man få såväl studiero och arbetsyta när man delar rum och saknar plats att studera? Kravet för utrymme för hemarbete togs bort från Boverkets byggregler (BBR) redan 2016. Givet att denna pandemi inte är en engångsföreteelse så känns frågan om rätten till yta och även studier glödhet – och jag har svårt att se att det finns incitament för marknadsaktörer att driva frågan.

När bostadsbristen är svår måste fler tränga ihop sig och det får konsekvenser för såväl studiero som för återhämtning. Statistiska centralbyråns ena begrepp för trångboddhet, norm 2, innebär att det är mer än två boende per sovrum. Tidigare var det inte lika stora skillnader i trångboddhet mellan in- och utrikesfödda men nu ökar skillnaden. I åldersgruppen 30 till 39 är trångboddheten hela elva procent.

När jag lyssnar på podcasten Staden #116 Hemmets rum så tänker jag på min gamla lägenhet på Södermalm i Stockholm i ett hus byggt 1923. 43 kvadratmeter: ett rum, en stor möblerbar hall och ett kök – en gång hem för en hel familj på kanske åtta personer. Jag som tyckte att jag behövde större när min dotter föddes känner mig ödmjuk inför trångboddheten. Och så tänker jag huset där jag nu bor, på familjen ovanför mig som huserar i fyra rum och kök som är ett hem för nio personer i flera generationer. Vi är tre i samma typ av lägenhet som de där uppe. Varannan vecka är det bara jag. Men på mammaveckorna under mars och april var jag tvungen att boa in mig i klädkammaren för att få arbetsro – utan bra luft och dagsljus. Mina barn har lyxen att ha egna rum med plats för skrivbord och därmed även studiero.

Det är helt uppenbart att digitaliseringen inom undervisning tagit jättekliv sedan coronapandemin startade (trots att man fortsatt har en bit att gå). I början gick närvaron i undervisningen på gymnasiet till och med upp. Men förutsättningarna för lärande är långt från likvärdig, dels beroende på förmågan hos lärarna att klara övergången från analog till digital undervisning, dels för att de fysiska förutsättningarna för lärande i hemmen ser så olika ut över landet. Det drabbar de socio-ekonomiskt utsatta områden och dem med neuropsykiatriska funktionsvariationer hårdast. Och det vittnar om att vi behöver våra skolbyggnader men också att våra hem måste kunna vara en plats för lärande. Lärande idag är inget som slutar för att skolan stänger för dagen eller på grund av en pandemi, det är en ständigt pågående process som ställer krav på våra livsmiljöer. Grunden för studieresultat sätts i ung ålder och är direkt kopplat till det bostadsområde där man växer upp, även om det har en mindre inverkan på gymnasienivå. Den socio-ekonomiska sammansättningen är emellertid det som har störst inverkan på dina chanser att ta dig vidare till högre utbildning.

Planering av skola och hem hänger ihop. Jag längtar efter en bred politisk överenskommelse som sträcker sig längre än en mandatperiod. Den ska både ta tag i de viktiga bostadsfrågorna som finansiering, flyttkedjor och rätten till yta och beakta resiliens och samband mellan funktioner i staden och hemmet. Då kanske lärande- och livsförutsättningarna för unga har en chans att bli lite mer likvärdig. Jag tänker att nuvarande 360 000 olika lärsituationer är så långt från det som man kan komma.

I fredags tog min brorsdotter studenten. Hon har gått klart gymnasiet på distans från hennes studentlya på idrottsgymnasiet. Det blev inget utspring, inget flak och ingen bal. Men, det blir en mottagning för mindre än 50 personer. Hon har längtat efter skolans sociala samvaro. Och hon har sörjt studentens lyckliga vår. Jag tänker att vi har en skyldighet mot henne och kommande generation att tänka på resiliens gällande samhällsplanering i vilken hem och skola samverkar och samtliga aktörer agerar ansvarsfullt.

Louise Lindquist Sassene är arkitekt SAR/MSA och affärsområdesansvarig för samhällsfastigheter på ÅWL Arkitekter

P.S: Poddcasten Staden om hemmets rum

P.S. 2: Digitala möjligheter i skolan

Kommentarer

  • Anna Månsson
    juni 10, 2020 — 12:26 e m

    Så intressant och tänkvärt! Visst har vi fått en del att tänka på och om denna vår?

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *