Vandalorum gör samtiden begriplig

Efter några misslyckade försök att övertyga familjen att följa med bestämde jag mig att på egen hand ta mig till platsen. Att en lördag förmiddag helt ensam köra två timmar genom blekingsk och småländsk skog utan att möta många bilar på vägen gav mina tankar fritt flöde. Jag kunde känna hur mina förväntningar sakta byggdes upp efter varje backkrön och i takt med att jag kom allt närmare mitt mål.

Det finns något speciellt lockande med platser som ligger lite vid sidan om. Platser som i bästa fall enbart tangerar de samhällen de lever i symbios med. Platser vi aldrig råkar passera av en slump. Platser som vuxit upp tack vare myllrande egenkraft och en stark bärande grundidé. Platser som verkar ha blivit till lika mycket trots något som tack vare något! Platser som verkar vilja så mycket att vi nästan upplever hur de nyfiket betraktar oss och inte tvärtom… Ofta förefaller dessa platser ha en stark anknytning till konst. Platser som Louisiana, Wanås, Virserums konsthall – det var så jag föreställde mig Vandalorum!

När jag så småningom anländer till en åker, granne med ett relativt nybyggt bostadsområde i ett minst sagt exponerat läge mellan E4 och Riksväg 27, är jag, utan att hinna bli riktigt förberedd, redan framme vid Vandalorum. Det utsatta läget skapar skarp kontrast till de varma röda volymerna, det gröna gräset och den klarblåa himlen. Läget förtar inte platsens skönhet, den upplevs lika fängslande som på de foton jag sett genom åren. De resliga lådorna med sina markerade takstolar, det enkla formspråket, den väl genomtänkta norrvända fönstersättningen och husens repetitiva karaktär gör att det inte behöver läggas till så mycket mer. Dagen till ära plockar solen fram det bästa i den faluröda färgen och höjer upplevelsen trots marskylan.

Arkitekt Renzo Piano visste vad han gjorde när han under en workshop lade grunden för platsens gestaltning. De befintliga volymerna som utgör dagens konsthall och restaurang är förbundna med smala, eleganta glasgångar. Kompositionen växer i takt med att besökaren stegvis uppfattar de omsorgsfullt placerade faluröda plankväggarna som likt tvådimensionella skulpturer symboliserar projektets framtida etapper. Det finns något oerhört subtilt och poetiskt i Renzos sätt att hantera volymerna i landskapet. Samtidigt som vi upplever de som självständiga individer förefaller de vara starkt beroende av varandra, precis som vi människor. Optimist som jag är tilltalas jag även av hans till synes enkla, geniala grepp: redan från början tillåts vi veta att det finns en fortsättning. För även om vi inte vet när och om denna fortsättning någonsin kommer att inträffa gör sig hoppet ständigt påmind med hjälp av de enkla väl placerade faluröda plankväggarna.

Vandalorum som utvecklingsprojekt har diskuterats i många år innan den blivit verklighet. När det väl var dags för första etappen var det många som fortfarande inte trodde på att projektet någonsin skulle förverkligas! Faktum att en kulturbyggnad som stötts och blötts under en längre tid snarare hör till regel än undantag oavsett plats, stad eller land.

Och inget lyckat projekt utan en stark bärande idé! I Vandalorums fall högkvalitativ konst och design, starkt kopplade till det lokala puttrande näringslivet och möbelindustrin som byggt upp både självkänsla och kapital.

Den aktuella soloutställningen av den belgiska konstnären Éric van Hove (hans första i Norden) är bara en i raden av många lyckade satsningar. Precis som Vandalorum hyllar Érics konst hantverk, gruppens betydelse för resultat, social medvetenhet och vikten av att sätta värde av det lokala i ett globalt sammanhang. Utställningen Fenduq, som pågår fram till den 27 september, visar tydligt hur varje enskild människas arbete räknas.

I sitt arbete belyser Éric van Hove frågor som klimatförändring, social orättvisa, miljömedvetenhet, intolerans och vill med sitt konstnärskap bidra till en värld där empati för oss själva och för andra ökar snarare än avtar. Genom sin kreativitet och kärlek för genuint hantverk utmanar han oss att tänka om kring begrepp original och kopia. Han återanvänder gamla motorer i bilar, som efter att ha gått några tusen mil i Europa hamnat i Afrika där de efter ett ytterligare otal kilometer blivit reservdelar. Det är med dessa delar Éric tillsammans med tiotal avlönade lokala hantverkare skapar mångfacetterade konstverk i sin verkstad i Marrakesh. Han ser värdet i gemensamma ansträngningar och kvalificerat hantverk som med dagens slit och släng-turism berövats efterfrågan.

Och jag funderar hur mycket vi i dessa oroliga tider behöver konstnärer som Èric. Sådana som påminner oss om vikten av humanism och medmänsklighet ur ett globalt perspektiv och hur vi i slutändan alltid är beroende av varandra. Han påminner oss att konsten och platser där den kan frodas inte är något våra samhällen ska spara bort utan snarare stärka och utveckla! Använda dess frihet, obundenhet och genomslagskraft för att begripliggöra samtiden och skapa en bättre plats för våra barn.

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn

P.S.1. Värnamo blev utsedd till årets kulturmiljökommun 2018.

P.S.2. Intervju med Éric Van Hove i P1 Kultur (14 min)