Vägen som symbol för förändring – om Storkällans kapellkrematorium i Nacka - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Lars Gezelius—29 Okt 2018

Fasad åt sydväst. Källa: ”Om Storkällan” Nacka kyrka

En kort tid efter min mammas bortgång besökte jag Storkällans begravningsplats strax söder om Stockholm. Det var isande kallt i den annars så löftesrika månaden mars. Tallarnas klarblåa skuggor vilade på snötäcket. Kapellens skarpskurna gestalter verkade renderade i sin perfektion. Jag var uppfylld av sorg och kanske just därför öppen för känslan av att vara omhändertagen. Vistelsen på begravningsplatsen gav mig tillförsikt då rummen inte väjde för en sörjande.

Wolfgang Huebner fick 1962 i uppdrag av Nacka församling att rita en kombinerad kapell- och krematoriebyggnad i ett skogsparti kring en vattenansamling i Nackareservatets närhet. Han beskriver ett tidigt möte med skogen en vänlig höstdag: ”Ljuset trängde uppifrån ned mellan tallkronorna och jag upplevde rum – rum mellan rakvuxna roströda furustammar, rum med överväldigande lugn och resning. Mot den långsträckta mossen glesnade tallskogen, tog lövträden vid – ut över ett område dit man ej nådde. Just vid gränsen, vid övergången – speglande en ofattbar verklighet – låg källan som gett kapellet dess namn.”

Tillsammans med landskapsarkitekt Gunnar Martinsson formade de den, av industrier och trafikleder omgärdade, uråldriga naturmarken till en samtida anläggning för att ta hand om avlidna i både rituellt och praktiskt hänseende. De lät bygga vallar som ramar in den lågt belägna platsen, vallar som skänker tystnad, en befriande tystnad från den omgivande stadens dån. Tall och ljung var de befintliga växter allt utgick från. Kring de böljande gravkvarteren skapades en glänta som öppnar sig för ljuset. Den märkligt höga klockbäraren förmedlar vandringen mellan gravkvarteren och kapellet. Något sidoordnad de stora landskapsrummen ligger källan, en vattensamling och rest av den natur som en gång omfattade allt.

Perspektivritning från entréplatsen med i stort sett symmetriska kapell med skärmtak. Källa: Stockholms stadsarkiv

Från begravningsplatsens entréport anas två höga kapell mellan tallarna. De båda byggnaderna speglar varandra och symmetrin ger dem en tydlighet, de fixeras sinsemellan och förmedlar stillhet. En evighetsönskan har tillämpats i det byggda via materialvalen. Hårdbränt tegel, glas och cortenstål är utsidans material. Stålet patinerades av luften de första åren efter avslutat bygge, därefter har det knappt åldrats. Idag, nästan 50 år efter uppförandet, står kapellens skarpskurna former mer eller mindre oanfrätta.

Vid den öppna granitklädda entréplatsen står två långsträckta skärmtak. Här under finns entrédörrarna med omsorgsfullt tvinnade handtag. Dessa dörrar leder in till varsitt väntrum med ljus från två håll där glasslitsar mellan tegelpelare låter blicken dröja kvar utomhus bland ljung och tallar. Isolerglaset mellan tegelpelarna skimrar i blått.  Innanför dörrarna är kalksten i olika bearbetning det bärande golvmaterialet.

En grupp sörjande samlar sig. Entréplatsen vid Storkällans kapellkrematorium. Foto: Lars Gezelius

Byggindustrin var i förändring från 1950-talets mitt då de variationsrika hantverksmässigt bearbetade materialen gick mot en mer enhetlig industriellt framställd sort. I Storkällan tog arkitekten konsekvensen av detta och preciserade teglets, stålets och glasets användningssätt. Utförandet är inte beroende av hantverkarnas individuella skicklighet utan har helt andra bevekelsegrunder med en tydlig tanke kring orsak och verkan.

Michael Höög arbetade tillsammans med Huebner i Lund under tidigt 1980-tal. De ritade på en tävlingsvinst, en konferensanläggning, Wallenbergsalen, till Ingenjörsvetenskapsakademien på Grev Turegatan i Stockholm. Michael berättar om arbetet: ”Wolfgang arbetade med en stark ordning och precision i sitt formande. Han var noggrann i materialval, noggrann med de enstaka delarna – vi ritade detaljer över hur det mesta sammanfogades och hängde ihop. Inte mycket lämnades till slumpen. Vi ritade på traditionellt sätt ner i minsta detalj. Formstark i uttryck, hur delar spelar mot varandra – han var återhållsam och närmast försynt i samtalen om det vi arbetade med – med ett underfundigt sätt att leda mot att skapa rätt karaktär för helheten och de enskilda rummen.”

Interiör från det större kapellrummet. Landskapet är ständigt närvarande. Foto: Lars Gezelius

Väntrummens takhöjd är låg, snudd på tryckt. Denna känsla förebådar och förstärker kapellens märkvärdiga takhöjd. Rymden förmedlar en slags gemenskap mellan de som är där. Kapellrummen är samtidigt små till ytan och den relativa litenheten skapar intimitet och en individuell relation med besökaren.

Kapellens inre väggar och tak består av målade ytor samt limfog av fur där träets varma ton präglar  intrycken. De hängande takarmaturerna av naturfärgad aluminium påminner om skärmtakens formspråk. Formen både kontrasterar mot och förstärker rummets riktningar. Stolarna och bänkarna som från början var klädda i ljust naturläder har nyligen fått orangefärgat tyg. Stora fönsteröppningar i fonden öppnar upp mot omgivningens landskap. De rituella ceremonirummen har fått en tydlig ram medan rummen för omhändertagandet av de avlidna är naturligt underordnade i kompositionen.

Ceremonirummens konstnärliga utsmyckning är utförd i ädelmetaller med försilvrade och förgyllda ytor på fondväggarna där breda stråk relaterar till och följer de stora arkitektoniska speglade formerna. På en av de höga, vertikalt ställda tunna stålskivorna som bär taket i det större kapellet är en cirkel av guld slagen. Ambitionen var att skapa uttryck över konfessionsgränserna då kapellen och begravningsplatsen brukas av samfund med olika inriktningar. Konstnär Olle Nyman utförde utsmyckningar och den intonande färgsättning som relaterar till naturmaterialens inneboende dekorativa materialverkan.

Klockbäraren. Utblick över källan. Detalj av entrédörrens handtag.  Foto: Michael Webb, Lars Gezelius

I kapellet finns en noggrannhet både i byggtekniskt hänseende och i rummens sammanhang, vilken stämning de förmedlar och hur övergångar mellan rummen sker. Trots de olika funktionerna bildar byggnaden en enhet där rörelsen mellan rumsligheter, såväl ute som inne, sker sömlöst.

Här finns ett kvarhållande i rummen där vandring mellan landskap och byggnad befrämjar en sorgeprocess där inget lämnats åt slumpen.

Huebner beskriver begravningsplatsen efter invigningen 1970 i Arkitektur nr 7/8 1971. Han skriver bland annat: ”Processionen, tillståndsförändringen i dess vidaste bemärkelse är anläggningens helt dominerande uttryckstema.”

Lars Gezelius är arkitekt verksam på ETTELVA Arkitekter

P.S. Wolfgang Huebner, född i Norrköping 1926, avled i Ettlingen i Tyskland sommaren 2018. Han har bland annat ritat småkyrkan i Hyllinge, ombyggnad av Ingeniörs-Vetenskapsakademiens Wallenbergsal samt ombyggnad av eget sommarhus i Fox-Amphoux, Frankrike. Yttertaket på Lomma kyrka är ett av världens tidigaste exempel då digital teknik använts inom arkitekturen. Hans tävlingsförslag för tillbyggnad av Klippans kyrka tilldelades ett förstapris, det är inte realiserat.

Kommentarer

  • Lars Strand
    oktober 30, 2018 — 4:55 e m

    Tack för en mycket trevlig och initierad artikel! Vi var en del som bland annat under senare delen av 70-talet hade förmånen att lära känna Wolfgang Huebner på arkitektskolan i Lund - då som övningsassistent och föreläsare i formlära i årskurs 2 samt i några projektarbeten därefter. En intressant och skicklig arkitekt och en annorlunda men samtidigt mycket givande pedagog. På arkitektskolan visade han och berättade bland annat om takläggningen på Lomma (gamla) kyrka vilket också innefattade en noggrann analys av hur den mänskliga perceptionen fungerar vid gränssnitt mellan olika ljusa ytor, dvs takytan i förhållande till den himmelsljusa bakgrunden. Vilket han också nogsamt hade beaktat i utformningen av mönsterläggningen av taket. Ombyggnaden av Ingenjörvetenskapsakademins Wallenbergsal innehöll också en av de säkraste planlösningar man sett fram tills dess då projektet presenterades i tidningen Arkitektur. Han är kanske också med sitt precisa handlag i projekten att betrakta som en synnerligen värdig föregångare till Peter Zumthor enligt min uppfattning. Frid över hans minne! Lars S

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *