Vad betyder arkitektur som människor lämnat? - Sveriges Arkitekter

Emina Kovacic—12 okt 2017

Övergiven semesteranläggning i Bol på ön Brac i Kroatien. Foto: Emina Kovacic

Det är först när vi blir vuxna som vi inser vilket värde och betydelse det känslobibliotek vi tillskansat oss i unga år har för vår upplevda trygghet, utveckling och vårt välbefinnande. Hur vissa ljud och dofter vi förnummit som barn påverkar vilken uppfattning vi får av platser vi besöker långt senare i livet. Att vissa djupt rotade minnen bara väntar på att flyta upp till ytan när vi insuper den välbekanta doften av en maträtt vi gillar, hör syrsornas oavbrutna, något irriterande sång eller hör ett främmande språks melodi vi upplevt som små barn…

Det är som om ljud och dofter har en förmåga att enkelt etsa sig fast i minnet och för alltid stanna där. Jag är övertygad om att de flesta av oss har åtminstone någon sådan plats som man känner igen doften och ljudet av och gärna besöker om och om igen.

Själv återvänder jag varje år troget till olika städer längs den kroatiska kusten där jag tillbringat stor del av barndomens somrar. Och även om det inte längre är en del av det land som jag fötts och vuxit upp i är väldigt mycket sig likt: naturen, människorna, maten, kulturen, den karaktäristiska doftblandningen av tät, svalkande barrskog och havets sälta liksom måsarnas enträgna, välbekanta ljud när de cirkulerar runt fiskrestauranger attraherade av doften av färsk fisk.

Även om Kroatien snabbt återhämtat sig efter nittiotalets krig dyker det då och då upp scener som påminner mig om att allt ändå inte är sig likt. Det är när jag ser de övergivna hotellanläggningarna där man fortfarande inte lyckats lösa eller bevisa äganderätten som jag blir påmind om att konsekvenser av ett krig ibland kan uppenbara sig långt efter dess slut, på högt osannolika platser, långt bort från själva slagfälten.

I forna Jugoslavien var det ganska vanligt att större företag och statliga institutioner som exempelvis försvarsmakten byggde och förvaltade semesteranläggningar där deras medarbetare, till förmånligt pris, kunde koppla av en vecka eller två med sina familjer – en omsorgsfull gest och uppskattad förmån som bidrog till att de flesta människor kunde unna sig en välförtjänt vecka vid havet.

Tyvärr har kriget inneburit att många av dessa anläggningar och hotell idag står tomma och förfaller eftersom det är svårt att bevisa och utreda ägandeformer. Vissa företag har gått i konkurs, andra har sålts. Och försvaret, som tidigare bestod av personal från sex olika republiker inom forna Jugoslavien har blivit försvar för sex egna länder istället…

Genom åren har jag passerat flera sådana platser, vackert placerade före detta turistoaser som oftast ligger bara några 100 meter från de attraktiva kuststädernas myllrande stråk. Den ödslighet och övergivenhet jag upplevt där har dock aldrig gjort mig otrygg, förmodligen för att jag känt igen mig i den varma och omslutande doften av hav och barrskog och syrsornas välbekanta ljud. Samtidigt tänker jag på hur orättvist och nästan provocerande vackert den efterlängtade havsutsikten och naturen kan te sig när bebyggelsen vi placerat däri känns bortom all räddning. Hur blottad, sorglig men ändå vacker den, ofta så utskällda, sjuttiotalsbebyggelsen framstår just här: varsamt och omsorgsfullt placerad i den beskyddande luftiga barrskogen…

Likt en tom och nedsläckt teaterscen utan någon publik skickar den ut en väldigt tydlig signal. Att arkitektur och landskap är lika mycket sin funktion, de människor som nyttjar platsen som vi möter eller bara snuddar vid i entrén, i restaurangen, längs den vackra trappan. De tillfälliga bekantskaper vi utbyter en artig fras med i foajén, ler mot eller bara råkar dela en bänk med. Och att hur än vackert det landskap vi placerat våra hus i är betyder det ingenting om människor tvingats överge platsen.

Utsikt mot Bols anrika stadskärna från en övergiven semesteranläggning på ön Brac i Kroatien. Foto: Emina Kovacic

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn 

Kommentarer

  • Branka Majkic
    oktober 25, 2017 — 2:55 e m

    Mycket bra skrivet Emina! Jag känner väl igen mig själv i den varma doften av tallskog och bedårande havsutsikt och även i sorgen av att människor tvingas överge platser.

    • Emina Kovacic
      oktober 25, 2017 — 8:27 e m

      Tack Branka för att du tog dig tid att kommentera mitt inlägg! Det känns både skönt och vemodigt att veta att vi är fler som känner så...Tack! Bästa hälsningar Emina

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *