Robert Lavelid—28 Mar 2017

Jag blir så trött på allt prat om bostadspolitik och hur vi ska lösa bostadsbristen. Lördagen den 25 mars gjorde Ekots Monica Saarinen en fantastiskt bra och avslöjande lördagsintervju med bostadsminister Peter Eriksson. Slutsatsen är att Sverige trots en röd-grön regering totalt saknar en social bostadspolitik där bostäder skapas även för de resurssvaga.

Som arkitekt med mångårig erfarenhet av att rita bostäder och minst lika många år med att fundera över sambanden inom bostadsbyggandet, håller jag med. Jag har kommit till liknande slutsatser som innebär:

  1. Självklart kan inte något litet investeringsbidrag på två–tre miljarder kronor få fram bostäder till de som verkligen behöver dem. Det är ett spel för galleriet.
  2. De privata byggherrarna bygger naturligtvis bara det som de kan sälja eller hyra ut. Jag lägger ingen värdering i det då det är deras syfte. De bygger för de ”tjocka plånböckerna”. Men vem bygger för de resurssvaga när samhället har abdikerat? Från att ha varit en av de mest subventionerade bostadsmarknaderna i Europa tillhör vi idag en av de minst subventionerade.
  3. Den enskilda faktor som skulle ge bäst effekt är självfallet högre och bättre bostadsbidrag. Men här tycks inget arbete pågå. Bostadsbidragen på fem miljarder kronor är bara en fjärdedel av vad ROT- och RUT-avdragen pumpar ut till lyxrenoveringar och sommarstugor med mera.
  4. Ränteavdraget borde självfallet trappas ned nu när vi har låga räntenivåer.
  5. Prova även ”social”/”affordable housing” som vi i Sverige har stigmatiserat och verkar rädda för. I många andra europeiska länder i Europa fungerar detta som ett bra system för att få fram bostäder till de betalningssvaga. Gäller bland annat Österrike och Nederländerna.
  6. Sedan har vi en, ur internationell synvinkel, oerhört stark oligopolmarknad inom byggområdet. Det är inte så konstigt att vi har de högsta byggpriserna i EU.
  7. Naturligtvis är många av de åtgärder och förslag som snurrar runt i luften från politiker och andra, såsom plantider och kommunala särkrav, enbart en putsning av ytan och ingen lösning på det primära problemet att skapa bostäder för alla.

Robert Lavelid  Arkitekt SAR/MSA

Kommentarer

  • Mårten Dunér
    mars 30, 2017 — 11:17 e m

    Ja, så är det.

  • Per Haupt
    april 2, 2017 — 8:39 e m

    Mitt i prick.

  • Pär
    april 2, 2017 — 10:00 e m

    Och varför inte lätta på parkeringsnormen och införa en social housingnorm (x antal sociala bostäder per x antal marknadsutsatta bostäder) i varje nybygge.

  • Frida Marklund
    april 4, 2017 — 7:42 f m

    Bra skrivet

  • Måns Hagberg
    april 4, 2017 — 11:26 f m

    Stämmer bra detta. Att ändra p-normerna så att p-platser saknas är fel medicin. Även dom långt ner på samhällsstegen måste ha bil. Skiftjobb på industrin, skiftjobb i vården. P-normerna håller också exploateringen lite i styr. Om byggherrarna slapp p-platserna skulle det pengamässigt sett gå att bygga nästan hur högt som helst och bli ännu mörkare. Social kvot: svårhanterlig men bra idé.

  • Martin Storm
    april 12, 2017 — 9:04 e m

    Precis!

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *