Torget tillhör alla

När hon gav mig bilder i present som visar byggnaden i sitt ursprungsskick blev jag stormförtjust i denna lätta, transparenta skapelse som lät torgets vackra smågatstensgolv ”flytta in i huset” och sudda gränsen mellan ute och inne. Stadens första minigalleria, med små boxar till affärer, elegant frigjorda från taket, en transparent byggnad med öppningar vid väl genomtänkta ställen, värdigt ett riksintressant torg.

Hanna älskade tegel… så mycket att hon stolt lät sig kallas Tant Brun. Och det är just det bruna tegel, som återfinns i de flesta av hennes byggnader, som gör att man lätt kan urskilja hennes arkitektoniska avtryck i staden. Att frångå det materialet just på torget måste därför ha varit en ytterst medveten handling, då byggnadens centrala placering på torget blockerade de viktiga siktlinjerna mellan Rådhuset och Carl Gustafs kyrka. Glaset och genomsläppligheten hanterade Hanna på ett skickligt vis för att motverka den icke fördelaktiga placeringen. Torgbyggnadens utformning omöjliggjorde därmed inte den nödvändiga kontakten mellan två av stadens ståtligaste och mest signifikanta byggnader.

Men så kom sjuttiotalet, åttiotalet, nittiotalet… Jag vet inte vad eller vilka som lade grunden till byggnadens gestaltningsmässiga sönderfall. Vissa säger att den inte var funktionell, att den var svårmöblerad på grund av mycket glas. Andra att den gång på gång utsattes för skadegörelse. Hur som helst går det inte att känna igen byggnadens ursprungliga drag idag och det går inte heller att restaurera tillbaka den till önskat skick. Tre dåliga bygglovsbeslut (och ”mindre” avvikelser) senare förvandlades den ursprungligen fina byggnaden till något helt annat: glaset byttes ut mot panel, reklamskyltar annekterade byggnadens alla porer, entréerna som skapade kontakt genom nödvändiga rörelsemönstren täpptes igen och försvann och därmed även gatstensgolvet inne i byggnaden. Det som var en viktig del av byggnadens DNA. Det som skapade en känsla av att det var själva torget som flyttade in i huset och inte tvärtom.

Hanteringen av dessa ombyggnader bekräftar min uppfattning vad gäller förvaltning på många håll i landet. Vi är så ambitiösa när vi kräver god arkitektur vid nybyggnad men förhåller oss många gånger slarvigt och ansvarslöst mot det redan byggda. De till synes små förändringar som sker över längre tid och drabbar vissa byggnadsverk tenderar oftast att passera helt obemärkt: utan protester, insändare, demonstrationer, överklaganden och namnlistor. Det är som om vi frivilligt väljer att vänja oss in i en negativ förändring enbart för att den sakta smugit in sig i vårt medvetande.

Sedan tidigt 2000-tal har kommunen lyft frågan om ny byggnad på torget i Karlshamn. Detta då det inte längre varken anses möjligt eller ekonomiskt försvarbart att återställa den befintliga. Byggnadens ”bortförvaltade” gestaltning och funktion är inte värdigt ett riksintressant torg. Tjänstepersonerna fick därför i uppdrag att ta fram nytt gestaltningsförslag för torget. Enligt konstens alla regler anordnades en inbjuden arkitekttävling som vanns av Sweco med Thorbjörn Andersson och PeGe Hillinge i spetsen. Övriga tävlande var White arkitekter och Nivå landskapsarkitektur. Det är en del av det vinnande förslaget som nu är överklagat av några näringsidkare. De klagandes syn är att bygglovhanteringen inte är rättssäker då detaljplanen är 100 år gammal.

Sanningen är att detaljplanens kvalitet inte enbart har med dess ålder att göra. Det räcker med att titta på Flaggens varuhus, som många av de klagande själva verkar i, invid torget. Även detta hus är ritat av Hanna Victorsson, ett hus som hon fått mest kritik för under sin långa och produktiva karriär. Dels på grund av husets introverta, tunga och för sin tid typiska gestaltning men även för att dess uppkomst föregåtts av rivning av värdefull 1700- och 1800-talsbebyggelse. Allt detta möjliggjordes av en detaljplan hälften så gammal som den torgets utformning definieras av.

Det är inte okej att linda in egenintressen och rädsla för förändring och konkurrens i detaljplanens ålder! Det är hur vi väljer att tolka och tillämpa de detaljplaner vi har eller vår förmåga att vilja ställa krav på dem som utvecklar och bygger som avgör resultatet. Att våga kräva och ta fram nya detaljplaner – när dessa verkligen behövs och befintliga inte längre håller måttet, inte för att de är gamla utan för att de inte längre möjliggör en professionell prövning. Det är därför mer angeläget att ta tag i de 50 år gamla så kallade saneringsplaner, som tyvärr hann genomföras på några platser i staden. Dessa har inte enbart raderat värdefull kulturhistorisk bebyggelse utan även (på de platser de hunnit genomföras) för alltid förändrat och förvanskat stadens tydliga och identitetsskapande rutnätsmönster. Det hade en 100 år gammal detaljplan aldrig tillåtit!

Det är beställarnas, politikernas och tjänstepersonernas kompetens och engagemang som avgör resultatet i alla projekt.

Jag bara älskar medborgardialog, att möta de vi planerar för. Jag räds inte att ta upp svåra och känsliga ämnen: det alla tänker på men få vågar lyfta och fråga om. För mig är själva transparensen, dialogen och det mänskliga mötet förutsättning för en väl fungerande demokrati! Efter otaliga öppna kvällsmöten, medborgardialoger och föreläsningar om torgprojektet som jag hållit och deltagit i kan jag inte låta bli att fundera över varför vissa människor aldrig känner sig tillräckligt ”hörda”. Varför är det så svårt att förstå att ett torg verkligen är allas? Varför är det så svårt att förstå att det tillhör lika mycket en pensionär som en tonårstjej som en företagare eller besökare och inte enbart de som bor och verkar i huvudorten? Ett torg är kommunens ansikte utåt och förhåller sig därför aldrig enbart till de aktörer det omges av.

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn